måne om sina barns dygd, skulle då nästan ieke kunna
låta dem läsa någon af de skrifter, hvilka hittills varit
ansedda såsom de mest klassiska och moraliska: böcker för
ungdom. Man måste då genast forkasta t. ex. Goldsmiths
förträffliga arbete: Vicar of Wakefield, som i England,
hvarest ungdvmens uppfostran och bildning vårdas med
största sorgfällighet, åtminstone inom de bättre klasserna,
allmänt är ansedd och begagnad såsom en af de basta
samt mest moraliska och lärorika skrifter för ungdomen;
ty uti denna skrift förekommer ej blott en lord af ut-
sväfvande karakter, utan ännu rysligare, en enlevering och
en falsk vigsel emellan prestens ena dotter och bemälte lord,
hvarvid så öma nerver, som Allehandas, omöjligen kunna
undgå att rysa af dygdenit. Än mer: ingen bör, så-
vidt han skall kunna efterkomma Allehandas råd och
fordringar, låta sitt barn läsa historien eller de gamla
auktorerae, der till och med sådana styggelser som
Achilles kärlek till en slafvinna, eller formosum Co-
rydon ardebat Alexin förekomma. Aldravärst är det
dock med bibeln, der en mängd historier skul-
le komma en Allehanda-moraliets rodnad att stiga till
hvitögat, nästan för hvarje sida. Också är det bekant,
att det på sin tid icke saknats personer, som af ett li-
ka heligt nit, som- Allehandas, ville hafva bibeln stölld
uader censur, d. v. s., att den stora mängden borde
förbjudas läsa densamma — nemligen munkarne. Se-
dan den andeliga tonsuren nu mera icke i utvertes ske-
pelse finnes i Sverge, är det skada att man icke åtmin-
stone har någon teatertonsur. Allehandakritikern skul-
le säkert blifva Prior vid en sådan orden.
—A— AA