ar det et, val annu ioga bekant, mena docz obesirid::gt factum, att Lord Mebourne i de kabineuskonseljer, hvilka höllos öfver nåmnde ärende, enständigt vidhull det påståendet, alt man ej borde göra ens den ringasie koncession åt ÖOppositionspärerne, Hans åsigt var, ott det vore en fafäng förhoppning att vina försonivg från derss sida; fastmera skulle de, ju mera man gaf efter för dem, fortfara i sitt motståndsrase:i imed ännu större troisighet, ännu större 1fver. Större delen at hans kolleger föreställde honom dock de oberikoeliga följder, som kunde uppkomma genom en konflikt mellan båda husen; hvarföre det, enlist deras tanke, voce rådligare att gå Lorderces önskningar till mötes, så vida detta vore möjligt, utan att derigenom ministrarses hatukter sisom inän af konsequens hl:ve blousiäld, och verksamheten al åtgärderne alltfoörmycket inskränkt. Melbourne uppoffrade sin egen ofvertygelse för åsigterne hos pluraliteten al hans kolleger, och beqvämde sig ull de modifikationer, hyilka slu li en iryggade billens autegande. Man kan ej säga ov Lord Melbourne, att han är en man af skapani de snile — Evg! ällning — ett lands, som i det ; logands stö fallet oikt alla anda, sedan århundranden tillbaka njutit den lyckan at i krisiska ögonblick allud finna sina rätta mn — Englauds stälining har för närvarande minadre behof af en sådan skapande talang, emedan icke bloit alla gruvddragen till reformen äro gifna, utan äl ven grundvalarne till den uya byggnaden redan l-gda. För att sed oförtruten hand, iuga blick, säkert omdöme och iediig vilja fullfölja byggnadsarhetet, t.rfvas just skulana min, tom Melbourne bland Pärerne och Russel i Underhuset. De ega sj dea förmågan, att förvasdla en lagstifningsfråga till en lysande oratorisk milning. Den rådande karakteren i begges vältalighet är det sunda menuiskoförståud, hvarmed de välja siu ståndpunkt för behaudlande af et ämne, och den enkla klarhet, med hvilken de uttrycka sina tankar, så att man mind:e förvånas öfver, dessa, än deröfver, att man sjelf ej längesedan hyst desamma, Lika med sin föregångare, Grey, förtröstar Melbourne på rättvisan och än: damålsenligheten af sina åtgärder; ja, han är så djupt genomivängd af denna tillförsigt, att han redan af detta skäl skulle försmå aut hila et, med wsialektukens och sofisukens prydnader smyckadt tal till försvar för dessa sina ådsigter och handlingar. Han framlägger öppet hufvudgrvnderne, hvsariöre hon bringar en åtgärd å bane ; hav söker bibringa Pärerne samma öfvertygelse, som oafvisligen befäst.t sig i havs iure; han säger, huru det som hau föreslår, är eli ouudgängligt behof och således en fordran hos tiden ; i de est eukla uttryck, som Enselska språket erbjuder, påminner han Tories om hvad som, enligt hans redliga sätt alt se, möjligen kan bli följden af ett afslag, och sed:n öfverlåter han åt dem att handla så, som dem godt synes. Ald:ig hörer man honom försöka att begagna något slipadt, raffineradt, spetsfundigt argument, Hans tal åro så enkla, att äfven det minst skarpsinniga förstånd läti kon följa bonom i alt hvad han siger. Det gilves pesoner, och rätt kloka personer, tänkare, som icke anvorlunda kunna framlägga för andra hvad de mödosamt hemtat i audens schakter, än att de stiga nad aed dem i de mörka gångarce, och vid det dystra grufljuset bryta malmen ur den hörda stenen — så mycket sträfva de att kläda resultaterne af sina forskuivgar i en konstig, slu:en form, liksom borde det, som håller på av få lif, straxt åter läggas i en likkista. — Det var betydelsefullt för folkens utveckling, att under det Tyskerme voro på allrabästa väg att omgtfva den fria tanheverlden med ett obegripligt språk, liksom med en Chinesisk mur Engelsmännens togo just den molsatla vägen, och gjerde sig lösa irin nästan ell spekulation och de ordhylsor hvari den inkläddes, så att båda natiorerne pu kunna med hvarandra utbyta hvad dena ena funnit i höjden och åjupet af tankan, och den andra i bredden af den konkreta verlden. Pen ena nationen fycker sig, den andra känner sig devigenom rikare. Melbourne är i detta hänseende helt ech hållet Britt. Så allvarliga hens studier än voro, så spelar han dock icke filosof i parlamentet. Han iagår blott flyktigt i allmänna princier; hvad han yttrar i ett tal, ör så strängt användbart på dea omedelbart under di kussion varande punikten, som om hsn dervid icke behöfde se sig om, hvarken till höger eler venster, huruvida det finnes andra ting och grundsatser i verlden. Hörer man honom deremot tala öfver särskilta ämnen och på olika tider, så märker man ganska väl, att han äger mycken beläsenhet, och att han väl smält hvad han låst. Han citerar ofta gamska lyckligt korta ställen, ur så väl gamla som nya förf.ttare inom de olika grenarnc af konst och vetenskap. Men aldrig koketterar han med lärdom; man ser straxt stt han icke begagnat sig af andras ord eller argumenter för att visa huru lärd han är, eller för att i vanlig mening göra effekt, uta oe 2 Åh Ar KE ER KO a