ar det et, val annu ioga bekant, mena docz obesirid::gt
factum, att Lord Mebourne i de kabineuskonseljer,
hvilka höllos öfver nåmnde ärende, enständigt vidhull
det påståendet, alt man ej borde göra ens den rin-
gasie koncession åt ÖOppositions- pärerne, Hans åsigt
var, ott det vore en fafäng förhoppning att vina
försonivg från derss sida; fastmera skulle de, ju me-
ra man gaf efter för dem, fortfara i sitt motstånds-
rase:i imed ännu större troisighet, ännu större 1fver.
Större delen at hans kolleger föreställde honom dock
de oberikoeliga följder, som kunde uppkomma genom
en konflikt mellan båda husen; hvarföre det, enlist
deras tanke, voce rådligare att gå Lorderces önsk-
ningar till mötes, så vida detta vore möjligt, utan att
derigenom ministrarses hatukter sisom inän af kon-
sequens hl:ve blousiäld, och verksamheten al åtgär-
derne alltfoörmycket inskränkt. - Melbourne uppoffrade
sin egen ofvertygelse för åsigterne hos pluraliteten al hans
kolleger, och beqvämde sig ull de modifikationer, hyil-
ka slu li en iryggade billens autegande. Man kan ej
säga ov Lord Melbourne, att han är en man af skapan- i
de snile — Evg! ällning — ett lands, som i det
;
logands stö
fallet oikt alla anda, sedan århundranden tillbaka nju-
tit den lyckan at i krisiska ögonblick allud finna sina
rätta mn — Englauds stälining har för närvarande mina-
dre behof af en sådan skapande talang, emedan icke
bloit alla gruvddragen till reformen äro gifna, utan äl
ven grundvalarne till den uya byggnaden redan l-gda.
För att sed oförtruten hand, iuga blick, säkert om-
döme och iediig vilja fullfölja byggnadsarhetet, t.rfvas
just skulana min, tom Melbourne bland Pärerne och
Russel i Underhuset. De ega sj dea förmågan, att för-
vasdla en lagstifningsfråga till en lysande oratorisk mil-
ning. Den rådande karakteren i begges vältalighet är
det sunda menuiskoförståud, hvarmed de välja siu stånd-
punkt för behaudlande af et ämne, och den enkla
klarhet, med hvilken de uttrycka sina tankar, så att
man mind:e förvånas öfver, dessa, än deröfver, att man
sjelf ej längesedan hyst desamma, Lika med sin före-
gångare, Grey, förtröstar Melbourne på rättvisan och än:
damålsenligheten af sina åtgärder; ja, han är så djupt
genomivängd af denna tillförsigt, att han redan af detta
skäl skulle försmå aut hila et, med wsialektukens och
sofisukens prydnader smyckadt tal till försvar för dessa
sina ådsigter och handlingar. Han framlägger öppet
hufvudgrvnderne, hvsariöre hon bringar en åtgärd å
bane ; hav söker bibringa Pärerne samma öfvertygelse, som
oafvisligen befäst.t sig i havs iure; han säger, huru det
som hau föreslår, är eli ouudgängligt behof och således en
fordran hos tiden ; i de est eukla uttryck, som Enselska
språket erbjuder, påminner han Tories om hvad som, enligt
hans redliga sätt alt se, möjligen kan bli följden af ett
afslag, och sed:n öfverlåter - han åt dem att handla så,
som dem godt synes. Ald:ig hörer man honom försö-
ka att begagna något slipadt, raffineradt, spetsfundigt ar-
gument, Hans tal åro så enkla, att äfven det minst
skarpsinniga förstånd läti kon följa bonom i alt hvad
han siger. Det gilves pesoner, och rätt kloka perso-
ner, tänkare, som icke anvorlunda kunna framlägga för
andra hvad de mödosamt hemtat i audens schakter, än
att de stiga nad aed dem i de mörka gångarce, och
vid det dystra grufljuset bryta malmen ur den hörda
stenen — så mycket sträfva de att kläda resultaterne af
sina forskuivgar i en konstig, slu:en form, liksom bor-
de det, som håller på av få lif, straxt åter läggas i en
likkista. — Det var betydelsefullt för folkens utveck-
ling, att under det Tyskerme voro på allrabästa väg att
omgtfva den fria tanheverlden med ett obegripligt
språk, liksom med en Chinesisk mur Engelsmännens
togo just den molsatla vägen, och gjerde sig lösa irin
nästan ell spekulation och de ordhylsor hvari den in-
kläddes, så att båda natiorerne pu kunna med hvar-
andra utbyta hvad dena ena funnit i höjden och åju-
pet af tankan, och den andra i bredden af den kon-
kreta verlden. Pen ena nationen fycker sig, den an-
dra känner sig devigenom rikare. Melbourne är i det-
ta hänseende helt ech hållet Britt. Så allvarliga hens
studier än voro, så spelar han dock icke filosof i par-
lamentet. Han iagår blott flyktigt i allmänna princi-
er; hvad han yttrar i ett tal, ör så strängt använd-
bart på dea omedelbart under di kussion varande punik-
ten, som om hsn dervid icke behöfde se sig om, hvar-
ken till höger eler venster, huruvida det finnes andra
ting och grundsatser i verlden. Hörer man honom
deremot tala öfver särskilta ämnen och på olika tider,
så märker man ganska väl, att han äger mycken belä-
senhet, och att han väl smält hvad han låst. Han
citerar ofta gamska lyckligt korta ställen, ur så väl
gamla som nya förf.ttare inom de olika grenarnc af
konst och vetenskap. Men aldrig koketterar han med
lärdom; man ser straxt stt han icke begagnat sig af
andras ord eller argumenter för att visa huru lärd
han är, eller för att i vanlig mening göra effekt, uta
oe 2 Åh
Ar KE ER KO a