ty undscenaet och menniskoRariexen na dock sina gran-—
sor!
Det ges en blygsamhet, som slår ned ögonen, i fall
man vid flugtidsn väcker fråga om behofvet att sätta
flor öfver sina speglar, som rodnar vid tanken på blot-
ta möjligheten af en tvetydighet, och somi sin inquietta
oskuld kan finna deuna möjlighet hvar som heidst, hos
sjelfva blommorna på marken, som icke ega åtminstone
en liten saloepp eller shawl att kasta kring sin nakenhet.
Det ligger någonting oändligt ämabelt i denna seasibla
jungfrulighet, och vi veta att skatta den. Endast för
denna kan något anstötligt förekomma i Victorine, ty
intet enda tvetydigt uttryck förekommer eljest i pjesen,
och förföraren synes icke ens till på scenen; men en
så finkänslig varelse, som vi här nyss nämnt, borde då al-
drig besöka theatersalongen; ty redan de båda getierna
ötver ridåen, huru frivolt äro de icke drsperade! och
sedan — barfota! . ..
Samma D. A. recensentens intressanta, extasierade
dygdesamhet har vid ett sednare tillfälle, i en recension
af Den Venetianska bravon, funnit tillfälle att ge sig
luft förmedelst en invokation till Hr James Fenimo-
re Cooper, författaren till Banditen. Stackars Coo-
pel — suckar recensenten — Du, som skref en så
vacker roman cofver de hundra öarnas stad, du visste
icke att i gyttjan krälade eit orent slägte af imitatörer,
som skulle förfuska ditt Venedig, förvandla dess dof-
tande atmosfer till en pestilentia, dess blåa himlahvalf
till ett liderlighetens tempeltak, o. s. v. Stackars
Cooper! Vi älska Fenimore Cooper, och vilje hysa
allt medlidande för honom, i fall någon oiycka skulle
drabba honom; men sannerligen vi kunna inse, att han
är så beklagansvärd, derföre att någon skrifver en svag
efterhärmning af hans mästerstycke, vore än i denna hans
karakterer och lokaler vanställda ända till parodi. Att det-
ta likväl uti nårvarande dram i vida mindre grad är fallet,
än man af den store recensentens förtviflan skulle sluta,
våge vi öppet påstå, hur vansklig pjesen än i andra
afseenden må vara. D. ÅA. recensenten har denna gång
till stöd och styrko för sin sak skjutit framför sig den
Frauska foljetonisten Loewe-Weimars auktoritet. Den
värde kritikern brukar i denna del begagna ett rätt be--:
qvämt procedere, som består deri, att man griper fast
uti ett visst namn, hvars vigt man tycker i framtiden
möjligen kunna blifva af någon väsentlig nytta för ens
egna åsigter, man framkastar det sedan en tid bortåt
då och då vid lämpligt tillfalle, allud illustreradt med
ett mer och mer stegradt epithet, såsom den bekanta
N. N., den genialiska N. N., den ryktbara N. N., N.
N. med det Europeiska ryktet, N. N. med det blix-
trande skämtet, o. s. v. Slutligev heter det helt enkelt
att, som N. N. kantänka nu afl!tså är en så utmärkt
firma, och N. N. yttrar sig angående den eller den sa-
ken på det eller det sättet, så ete. Hvad nu Loeiwe-
Weimars anbelangar, så är han visserligen en man med
talang, och har inom Frankrike ett vidsträckt rykte
såsom le spirituel traducteur de E. T. A. Hoffman,
Ja, om man så behagar, äfven Europeiskt ryte, nem-
I ligen på samma sätt som den ryktbare Amedee Pi-
chot, den genialiske Leon Gozlan, den blixtrande?
Amyot, den spirituelle? Felix Pyat, den berömde?
Hippolyte L., den store konstkritikern Jal, den qvic-
ka Desnoyers, och ett tjog andrajutmärkta följetonister
i Pariserbladen och de Franska tidskrifterna, hvilka no-
tabiliteters närmare bekantskap D. A. recensenten lik-
väl, måhända af bristande tillgång till flere tidningar än
den, der Loewe-Weimars företrädesvis skrifver, ännu
icke fått det nöjet att göra. Men vi bekänne upprik-
tigt, att vi icke sälta stort förtroende till dessa Fransy-
ska esthetici och konstdomare. Man vet af gammalt,
hur mycket frasen gäller i det goda Frankrike. — Det
är visserligen qvickt och pikant, hvad de der herrarna
skrifva, men oftast ensidigt och ytligt, hvad de tänka.
Att Loewe-Weimars icke utgör något undantag från re-
geln, bevisas tyvärr just genom den recension öfver ifrå-
gavarande dram, som D. A. eller rättare N. A. lånat
af honom för sitt behof. Ett komplettare frasmskeri,
än introduktionen till denna theaterkritik, deri Loe-
we-Weimars förkunnar och beskärmar sig öfver
att Venedig efter denna dram är oefterrätt-
ligen förloradt för poesien, torde få sökss länge och
väl. Bravons karakter, hvilken Loewe-Weimers
tyckes hafva gjort till det hufvudsakliga föremålet för
sin fördömelse, är i grunden på intet vis mera omo-
ralisk, ån Coopers Bravo. Denne sednare har för att
rädda sin far, bifvit genom allehanda konster förmådd
alt gå i rådets sold såsom spion, den förre är imagi-
nerad att i samma predikament ha blifvit tvungen att
taga tjenst hos senaten såsom bravo. Det ena är lika
törklarligt som det andra, och hvem är mer eller min-
dre fördömlig? Men Cooper har förstått att med mä-
starkonst framställa sin bravo i kela intresset af en tra-
gisk position, Anicet-Bourgevis har icke förmått det,
och allt hvad man derföre kan säga om dennes hjelte,