ty undscenaet och menniskoRariexen na dock sina gran-— sor! Det ges en blygsamhet, som slår ned ögonen, i fall man vid flugtidsn väcker fråga om behofvet att sätta flor öfver sina speglar, som rodnar vid tanken på blotta möjligheten af en tvetydighet, och somi sin inquietta oskuld kan finna deuna möjlighet hvar som heidst, hos sjelfva blommorna på marken, som icke ega åtminstone en liten saloepp eller shawl att kasta kring sin nakenhet. Det ligger någonting oändligt ämabelt i denna seasibla jungfrulighet, och vi veta att skatta den. Endast för denna kan något anstötligt förekomma i Victorine, ty intet enda tvetydigt uttryck förekommer eljest i pjesen, och förföraren synes icke ens till på scenen; men en så finkänslig varelse, som vi här nyss nämnt, borde då aldrig besöka theatersalongen; ty redan de båda getierna ötver ridåen, huru frivolt äro de icke drsperade! och sedan — barfota! . .. Samma D. A. recensentens intressanta, extasierade dygdesamhet har vid ett sednare tillfälle, i en recension af Den Venetianska bravon, funnit tillfälle att ge sig luft förmedelst en invokation till Hr James Fenimore Cooper, författaren till Banditen. Stackars Coopel — suckar recensenten — Du, som skref en så vacker roman cofver de hundra öarnas stad, du visste icke att i gyttjan krälade eit orent slägte af imitatörer, som skulle förfuska ditt Venedig, förvandla dess doftande atmosfer till en pestilentia, dess blåa himlahvalf till ett liderlighetens tempeltak, o. s. v. Stackars Cooper! Vi älska Fenimore Cooper, och vilje hysa allt medlidande för honom, i fall någon oiycka skulle drabba honom; men sannerligen vi kunna inse, att han är så beklagansvärd, derföre att någon skrifver en svag efterhärmning af hans mästerstycke, vore än i denna hans karakterer och lokaler vanställda ända till parodi. Att detta likväl uti nårvarande dram i vida mindre grad är fallet, än man af den store recensentens förtviflan skulle sluta, våge vi öppet påstå, hur vansklig pjesen än i andra afseenden må vara. D. ÅA. recensenten har denna gång till stöd och styrko för sin sak skjutit framför sig den Frauska foljetonisten Loewe-Weimars auktoritet. Den värde kritikern brukar i denna del begagna ett rätt be--: qvämt procedere, som består deri, att man griper fast uti ett visst namn, hvars vigt man tycker i framtiden möjligen kunna blifva af någon väsentlig nytta för ens egna åsigter, man framkastar det sedan en tid bortåt då och då vid lämpligt tillfalle, allud illustreradt med ett mer och mer stegradt epithet, såsom den bekanta N. N., den genialiska N. N., den ryktbara N. N., N. N. med det Europeiska ryktet, N. N. med det blixtrande skämtet, o. s. v. Slutligev heter det helt enkelt att, som N. N. kantänka nu afl!tså är en så utmärkt firma, och N. N. yttrar sig angående den eller den saken på det eller det sättet, så ete. Hvad nu LoeiweWeimars anbelangar, så är han visserligen en man med talang, och har inom Frankrike ett vidsträckt rykte såsom le spirituel traducteur de E. T. A. Hoffman, Ja, om man så behagar, äfven Europeiskt ryte, nemI ligen på samma sätt som den ryktbare Amedee Pichot, den genialiske Leon Gozlan, den blixtrande? Amyot, den spirituelle? Felix Pyat, den berömde? Hippolyte L., den store konstkritikern Jal, den qvicka Desnoyers, och ett tjog andrajutmärkta följetonister i Pariserbladen och de Franska tidskrifterna, hvilka notabiliteters närmare bekantskap D. A. recensenten likväl, måhända af bristande tillgång till flere tidningar än den, der Loewe-Weimars företrädesvis skrifver, ännu icke fått det nöjet att göra. Men vi bekänne uppriktigt, att vi icke sälta stort förtroende till dessa Fransyska esthetici och konstdomare. Man vet af gammalt, hur mycket frasen gäller i det goda Frankrike. — Det är visserligen qvickt och pikant, hvad de der herrarna skrifva, men oftast ensidigt och ytligt, hvad de tänka. Att Loewe-Weimars icke utgör något undantag från regeln, bevisas tyvärr just genom den recension öfver ifrågavarande dram, som D. A. eller rättare N. A. lånat af honom för sitt behof. Ett komplettare frasmskeri, än introduktionen till denna theaterkritik, deri Loewe-Weimars förkunnar och beskärmar sig öfver att Venedig efter denna dram är oefterrättligen förloradt för poesien, torde få sökss länge och väl. Bravons karakter, hvilken Loewe-Weimers tyckes hafva gjort till det hufvudsakliga föremålet för sin fördömelse, är i grunden på intet vis mera omoralisk, ån Coopers Bravo. Denne sednare har för att rädda sin far, bifvit genom allehanda konster förmådd alt gå i rådets sold såsom spion, den förre är imaginerad att i samma predikament ha blifvit tvungen att taga tjenst hos senaten såsom bravo. Det ena är lika törklarligt som det andra, och hvem är mer eller mindre fördömlig? Men Cooper har förstått att med mästarkonst framställa sin bravo i kela intresset af en tragisk position, Anicet-Bourgevis har icke förmått det, och allt hvad man derföre kan säga om dennes hjelte,