Nej! det är den berömde vwespertilius eller så
kallade månmannen, som recenserar den nya pjesen
Victorine.
Vår man har öppet förklarat och bedyrat, att han
alldeles icke, såsom vi insinuerat, begagnat något eu
de luce vid åskådandet af denna pjes, ögonskenligt är
cke destomindre, att han vid tillfället. tagit mycken för-
skräckelse till sig . Vi kunona icke inse att den varit
grundad, och då nu tiliräckligt lång tid i alla fall tyc-
kes ha förlupit, för att alterationen må hafva lagt sig,
så låtom ,oss tala trankilt om saken.
Karakteren af den nya Fransyska litteraturen, den
dramatiska isynnerhet, har blifvit till ett ordspråk. Det
andetoma effektsökeri, åe sanslösa excentriciteter, de mora-
liska vidrigheter, som utmärka en mängd af dess alster, haf-
va länge satt hela genren i vanrykte. Vi hafva vid mer än ett
tillfälle i allmänhet yttrat oss emot denna konstens skefva
tendens, och speciellt vid flera fall, då man på vår
scen sett adopterade de vämjeligaste produktioner af
den romantiska skolan. Ingen lärer således vilja före-
brå oss någon partiskhet för denna litteratur. Men
man måste likväl vara rättvis. Man måste akta up-
på, att ur denua gyttjiga öfversvämning, som
för Frankrikes litteratur — och det vore svårt att
nu bedömma, hur vidt den möjligen indirekt eger be-
tydelse för hela Europeiska konstens framtid — blir
ett nilflöde, hvarefter en herrligare vegetation kan gå i
dagen; man må akta uppå, säge vi, att härur redan
här och der en blomma skjuter opp, i hvars ådror, om
också något gyttja. skulle ligga qvar på bladen, det lef-
ver en vida ädlare kraft, renare safter, än i många
krukväxter af den gamla stammen, dem man annars så-
som konstens äkta Harlemslökar aldrig vet att nog be-
undra,
Till dessa primulxe, som hålla på att frigöra sig ur
alluvial-orenligheten, hörer enligt vår tanka Victorine,
enkel och anspråkslös, som den för öfrigt är. Att vil-
ja jemföra denna pjes med t. ex. Fostersonen eller
Diamanten, vore i sanning ännu mera enfald än o-
billighet. En ung värnlös flicka, stadd vid vägskelet
mellan dygden och lasten, varnas af en dröm, som lå-
ter henne, stegför steg, i imbillningen föras öfver förfö-
relsens blomsterängar ända fram till bråddjupen i bak-
grunden; det är en ide, som icke allenast är högst o-
skyldig, utan ganska vacker. Recensenten i Dagligt
Allehanda har till en början mycket att axla sig öfver
redan i affischen. En brodös i guld och silfver! en
griseite! att framställa sådant slags folk på scenen! nu
år skammen öfver torra landet! Mot åsigter af så
fin wverld, finne vi det verkligen icke löna mödan
att sätta någon invändning af så borgerlig art, som vå-
ra. Det är en flågt af denna rörande trofasthet vid det
höfviska och fashionabla, denna ridderliga antirpati mot
allt plebejiskt, denna urgamla toryism inom konstens
verld, som numera, hoppas vi, icke förmår göra särde-
les ondt. Det är i grunden ingenting annat än detta i
mångahanda former sig röjande afguderi med minnena
och den gammaldags äran, hvilket ofta, kanhända omed-
vetet, hänger fast i personer, som, kapabla att
följa med och efter deras yttre verkningar rik-
tigt nog bedöma tidens fenomener, likväl ega för liten
fördomsfrihet eller ungdomsfriskuet i sinnet, för att in-
nerligt uppfatta den inre meningen af dess sträfvanden i
artistiskt eller politiskt afseende.
Men det är en så omoralisk pjes! - Hvad vår store
kritikus egentligen här menar med det omoraliska, är
icke så lätt att veta. Emellertid är det väl afgjordt
att han omöjligen dermed velat säga, att, liksom Fo-
stersonen eller en Kutzebues, en Lafontaines arbeten,
denna dram skulle vara ett gift för oskulden, en lock-
mat för unga själar; ty så som lasten här osminkad
framställes med dess vanskliga fröjder och dess bittra
frukter, med lärdomen att allt dess öfverflöd icke förmår
att skänka någon trefnad, tyckes pjesen snarare vara en
så klart framställd moral, att derom ingen skrupel skä-
ligen bör kunna ega rum. Men denna Victorine, denna
tvetydiga karakter, denna dygd, som hänger på ett bår-
strå, detta är någonting vedervärdigt, någonting oesthe-
tiskt, någonting vidrigt för känslan! det är snarare så
vår recencent menar med det der omoraliska, hvarom
han ordar så vidt och bredt. — En gammal Engels-
man, vid namn Shakspeare; har skrifvit en tragedi, som
han kallat Macbeth, och hvilken af många anses för ett
mästerstycke. Den der Macbeth låter lönnmörda sin
herre och furste för ait sjelf bli en stor och mäktig man.
Denne Macbeth är en skurk, det är naturligt; det är
en högst vidrig personnage, högst oestetisk, och tragedien
— låt oss komma öfverens derom! — en otäckhet, en
immoralitet. Förhastom oss ickel — svaras det, —
Macbeth ar ett ypperligt mösterstycke, Macbeth är en
tragisk karakter, : visserligsn tager han ett steg från det
ädlas och rättas väg, för något, som vanligan anses för .
ett bloit fantom; men denna arelystnad, uppblåst af:
hemlighetsfulla makter, är en krafi, som oemotståndligt