Nej! det är den berömde vwespertilius eller så kallade månmannen, som recenserar den nya pjesen Victorine. Vår man har öppet förklarat och bedyrat, att han alldeles icke, såsom vi insinuerat, begagnat något eu de luce vid åskådandet af denna pjes, ögonskenligt är cke destomindre, att han vid tillfället. tagit mycken förskräckelse till sig . Vi kunona icke inse att den varit grundad, och då nu tiliräckligt lång tid i alla fall tyckes ha förlupit, för att alterationen må hafva lagt sig, så låtom ,oss tala trankilt om saken. Karakteren af den nya Fransyska litteraturen, den dramatiska isynnerhet, har blifvit till ett ordspråk. Det andetoma effektsökeri, åe sanslösa excentriciteter, de moraliska vidrigheter, som utmärka en mängd af dess alster, hafva länge satt hela genren i vanrykte. Vi hafva vid mer än ett tillfälle i allmänhet yttrat oss emot denna konstens skefva tendens, och speciellt vid flera fall, då man på vår scen sett adopterade de vämjeligaste produktioner af den romantiska skolan. Ingen lärer således vilja förebrå oss någon partiskhet för denna litteratur. Men man måste likväl vara rättvis. Man måste akta uppå, att ur denua gyttjiga öfversvämning, som för Frankrikes litteratur — och det vore svårt att nu bedömma, hur vidt den möjligen indirekt eger betydelse för hela Europeiska konstens framtid — blir ett nilflöde, hvarefter en herrligare vegetation kan gå i dagen; man må akta uppå, säge vi, att härur redan här och der en blomma skjuter opp, i hvars ådror, om också något gyttja. skulle ligga qvar på bladen, det lefver en vida ädlare kraft, renare safter, än i många krukväxter af den gamla stammen, dem man annars såsom konstens äkta Harlemslökar aldrig vet att nog beundra, Till dessa primulxe, som hålla på att frigöra sig ur alluvial-orenligheten, hörer enligt vår tanka Victorine, enkel och anspråkslös, som den för öfrigt är. Att vilja jemföra denna pjes med t. ex. Fostersonen eller Diamanten, vore i sanning ännu mera enfald än obillighet. En ung värnlös flicka, stadd vid vägskelet mellan dygden och lasten, varnas af en dröm, som låter henne, stegför steg, i imbillningen föras öfver förförelsens blomsterängar ända fram till bråddjupen i bakgrunden; det är en ide, som icke allenast är högst oskyldig, utan ganska vacker. Recensenten i Dagligt Allehanda har till en början mycket att axla sig öfver redan i affischen. En brodös i guld och silfver! en griseite! att framställa sådant slags folk på scenen! nu år skammen öfver torra landet! Mot åsigter af så fin wverld, finne vi det verkligen icke löna mödan att sätta någon invändning af så borgerlig art, som våra. Det är en flågt af denna rörande trofasthet vid det höfviska och fashionabla, denna ridderliga antirpati mot allt plebejiskt, denna urgamla toryism inom konstens verld, som numera, hoppas vi, icke förmår göra särdeles ondt. Det är i grunden ingenting annat än detta i mångahanda former sig röjande afguderi med minnena och den gammaldags äran, hvilket ofta, kanhända omedvetet, hänger fast i personer, som, kapabla att följa med och efter deras yttre verkningar riktigt nog bedöma tidens fenomener, likväl ega för liten fördomsfrihet eller ungdomsfriskuet i sinnet, för att innerligt uppfatta den inre meningen af dess sträfvanden i artistiskt eller politiskt afseende. Men det är en så omoralisk pjes! Hvad vår store kritikus egentligen här menar med det omoraliska, är icke så lätt att veta. Emellertid är det väl afgjordt att han omöjligen dermed velat säga, att, liksom Fostersonen eller en Kutzebues, en Lafontaines arbeten, denna dram skulle vara ett gift för oskulden, en lockmat för unga själar; ty så som lasten här osminkad framställes med dess vanskliga fröjder och dess bittra frukter, med lärdomen att allt dess öfverflöd icke förmår att skänka någon trefnad, tyckes pjesen snarare vara en så klart framställd moral, att derom ingen skrupel skäligen bör kunna ega rum. Men denna Victorine, denna tvetydiga karakter, denna dygd, som hänger på ett bårstrå, detta är någonting vedervärdigt, någonting oesthetiskt, någonting vidrigt för känslan! det är snarare så vår recencent menar med det der omoraliska, hvarom han ordar så vidt och bredt. — En gammal Engelsman, vid namn Shakspeare; har skrifvit en tragedi, som han kallat Macbeth, och hvilken af många anses för ett mästerstycke. Den der Macbeth låter lönnmörda sin herre och furste för ait sjelf bli en stor och mäktig man. Denne Macbeth är en skurk, det är naturligt; det är en högst vidrig personnage, högst oestetisk, och tragedien — låt oss komma öfverens derom! — en otäckhet, en immoralitet. Förhastom oss ickel — svaras det, — Macbeth ar ett ypperligt mösterstycke, Macbeth är en tragisk karakter, : visserligsn tager han ett steg från det ädlas och rättas väg, för något, som vanligan anses för . ett bloit fantom; men denna arelystnad, uppblåst af: hemlighetsfulla makter, är en krafi, som oemotståndligt