2 VL nt sne ilvAlDv VALL HH ARS IAU ARE ALA EL
hvad Norden djupt, hvad Södern klangfullt bar,
ett bortglömdt barn, som kom i samqväm sällan,
steg fram och speglade sin bild i källan
och häpnade att se, hur högt, hur skönt det var.
Och då sjöng Gyllenborg, en mäktig Ande,
fast stundom rimfrost på hans vingar låg.
Ack, klippor finnas, der vi alle strande,
och äfven Dikten har sin frusna våg.
Men vågen smälte, våren återvände
i Skaldens barm, som ingen kyla tål,
och allt, hvad menskohjertat djupast kände, -
steg fram och grät i Menniskans Elände, —
en djup, oändlig suck, vårt slägtes modersmål.
Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
satt Creutz och band på rosor utan tagg,
och diktade om Atis och Camilla
en sång af vestanvind och morgondagg.
Den sången är en dröm ur gyllne åren,
en gång i lifvet af hvart hjerta drömd,
fast ej så skön, fast ej så himlaboren, —
en sång så ljuf som lärkornas om våren,
öm, enkel, oskuldsfull — och derför är han glömd.
Gif plats, gif plats, ty Nordens Vingud nalkas,
och Sången raglar kring hans vigda mun.
Hör! hur han skämtar, se hur ömt han skalkas
med Nymferna uti den gröna lund!
Men ack, hans glädje ligger ej i kannan,
ej i Idyller, som han kring sig strött, —
hans druckna öga soker än en aunan,
och märk det vemodsdraget öfver pannan,
ett Nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrödt!
J Djurgårds Ekar, susen vänligt öfver
den störste Sångarns bild, som Norden bar !
Det finns ej tid, som dessa toner söfver,
det finns ej land, som deras like har.
En sång, som växer vild ech likväl ansad,
bär konstens regel, men försmår dess tvång,
till hälften medvetslös, till hälften sansad,
en gudadaus, på gudaberget dsansad
med Faun och Gratie och Sångmö på en gång.
Dernäst, hör Lidner: grafvens portar knarra
på tröga gångjern, Domen förestår,
och lampans bleka sken på marmor darra
och midnattsklockan ifrån tornet slår.
Förstörd, förvirrad före mogningsstunden,
en rik, men sönderbruten barmoni,
en Genius, ack för djupt i stoftet bunden,
hur ömt begråter han i lagerlunden
hvar likes qval! du hör hans eget deruti, —
Men som en stilla sommarqväll på landet,
när daggen darrar uti blomsterskåln,
och Aftonrodnan knyter rosenbandet
kring vesterns lockar, kring de lätta moln :
på ängen samla sig till dans de unga,
de gamla till rådplägningar i byn;
sitt matta guld i vinden skördar gunga;
hvar blomma doftar, alla fåglar sjunga,
och frid och salighet se ner ur aftonskyn:
Så är det i din sång, o Oxensijerna,
Italiens himmel öfver Nordens berg.
Din Sångar-Gratie är en sydlig tärna,
och sydlig äfven glöden af din färg.
Hvad solglans ligger öfver Dagens Stunder!
hur klangfull lian genomSkörden går!
. OcK Hoppet, lifvets tröst och Diktens under,
hur blef det diktadt under furulunder?
Jag undrar mången gång, men gläds, att du var vår.
Och Kellgren, som af skönhet och bekagen
oss än en ren och himmelsk urbild ger!
. Sen Nya Skapelsen stått fram idagen;
hvad ha vi andre till att skapa mer?
Hur klingar Svenska lyran i hans händer!
hur ren hvar ton, hur skön, hur silfverklar!
Ack i mitt öra, hvart jag också länder,
den Diktens grundton ständigt återvänder,
en dunkel melodi ifrån min barndoms dar.
Men hvad är lyrisk klang på silfver-vågor
och evig blomdoft uti blånad luft?
Den ädle Skalden har ock andra frågar,
och skönhet vill han, men jemväl förnuft.
När Kellgrens snille slog de stora slagen,
de blixtrande, för sanning, rätt och vett
I i skämt och allvar, hur det flög för dagen
kring land och rike, och en hvar, betagen,
sprang upp och undrade, att han ej förr det sett.
Och han, som slöt den långa sångarraden
21 1 P1 Tee fee ooocm Um