UR TEGNERS TAL VID SVENSKA AKADEMIENS
JUBELFEST.
Uti det i går hitkomna numret af Götkeborgs Dag-
blad läses följande till Svenska Akademiens jubelfest af
Biskop Tegner författade verser; hvilka afhördes med
allmän enthusiasm. Götheborgs Dagblads Redaktion sä-
ger sig hafva fått dem öfversända ifrån Stockholm, hvil-
ket ger anledning till den förmodan, att man genom
denna något besynnerliga omväg velat hafva dem offent-
liggjorda, utan att direkt iela emot Författarens önskan,
som säges hafva varit, att de ej måtte synas offentligt
förr än i Akademiens handlingar:
Jag stod på Skeppsbron under Kungaborgen,
när dagens oro ändtlig somnad var;
och öde voro gatorna och torgen,
och på Kung Gustafs stod sken månen klar.
Der låg ett uttryck i de milda dragen,
som när det åskat i en fredlig dal,
och Hjelten var der, men jemväl behagen, —
en segerkrans, men som. bland blommor tagen,
en blick till hälften örn, till hälften näktergal.
Förunderliga makt, som Konstnärn eger!
Se Anden, fardig så till strids som sångs,
en bild som oss sin egen saga säger,
en lefvande Gustaviad i brons!
Ja, sådan var han, när han kom ur striden,
men sådan var han, då han göt sin själ
i folket in, bland konsterna och friden;
ty store Andar ge sin form åt Tiden,
och Gustafs Tidehvarf bär Gustafs drag jemväl.
Min barndom föll uti hans solskensstunder.
jag mins den tiden; hur den är mig kär
med sin förhoppning, sina sångarrunder
och allt det nya lif, som rördes der!
Det var som Vårer, när hans värma droppar
ur blånad sky och löser vintrens tvång;
då leka djur, då svälla lundens knoppar,
och: kinden färgas, menskohjertat hoppar,
och allt omkring är lust och mod och fågelsång.
De gamle Caroliner hade somnat
i blått och kyller, ifrån splitets dar,
som allt försökt och ingenting fullkomnat,
då ingen Kung och ingen ära var.
Hvad Norden evigt vill: en Kung som känner
Sin egen kraft, stod åter fram i glans;
och der vardt ordning ibland frie männer,
och makt och lydnad blefvo åter vänner,
och allt var gladt och tryggt vid tanken att han fanns.
I purpur satt Förtjusaren på thronen,
och spiran var en trollstaf. Med hvar stund
der växte nya hjertan i Nationen,
och nya blommor, fast på jernmängd grund.
Vår gamla dröm om bragder och om ära
förflyttades till någon fredlig trakt,
der ek och lager sina kronor bära
och milde Vise ljus och seder lära —
och Styrkan skar sitt skägg, och Vettet blef en Makt.
Der Svenska Äran bröt sig nya banor