som vill åtaga sig, att i hennes brors ställe gå ut i
kriget, utlofva ett kors af gul, som hon till minne af
sin mor alltid bwit på sig, med hvilken klenod
följer för egaren rättighet till hennes hand, om och när
en gång, 1iörr eller senarey han återkommer från fält-
tåget. Hade det varit i medeltiden, skulle vid ett så-
dant löfte af en så skön flicka, hundrå- ädla riddare
dragit på en gång sina blåa svård; men nutidens mjöl-
nardrängar och torparsöner ega obegripligt litet cheva-
lereski i sina personer: ingen enda vill för Jen skönas
hand riskera ett hårstrå på sitt lurfviga hufvud. iiän-
delsen har emedlertid så fogat, att en vandrande stu-
dent, som i föregående tagit in på Hvita hästen,
från sin kammare förnumnut allt hvad Christine yttrat.
Det är en ungdom af det aldra mest romaneska lynne.
Han har blifvit förtrollad a? hennes blotta röst, skyndar
från värdshuset, utan att hafva sett en skymtaf den för-
tjusande, och låter genast enrollera sig i Guillaumes
ställe. Herrskapet på Hvita hästen bli; naturligtvis högst
förvånade! vid tidningen härom; emedlertid låter Christine
genom en soldat tillställa den obekanta riddaren sitt guld-
kors; (rumman går, de konskriberade marscheraaf och herr
Guillaume värder i fred och ro till sina tratiar, och
får då inte kli general.
Tvänzne år och derutöfver gå förbi. Ingen riddare
med guldkorset hores af. Men en ung, vacker kap-
ten, som någon tid uppehållit sig i grannskapet af
Hvita Hästen, har förstått att fängsla den sköna Chri-
stines hjerta, med starkare band än hon kanske vågar
tilista för sig sjel. Han friar ändtligen öppet till flic-
kan. Hr Gurllau: me, såsom giftomaa, upptager anbudet
med öppna armar, det skall iå bi bröllop om det vo-
re rästa söndag, ja gudbevars! men . . . har man hört
maken? Christine ger korgen. Det kostar på, menhon
tänker på sitt guldkors. Keptenea gör då en ganska
märklig upptäckt. Han är just samma student, som för
tvenne år sedan i Guillaumes ställe gick ut mot Ryssen,
som sedan tjenaåt sig upp till kapten, cch nu incognito
uppehållit sig härstädes, för att söka vinna den huldas
hjerta före dess haud! Det är romaneskt i högsta
grad, men vi hafva ju redan sagt att så var mannens
skaplynne. — Denna upptäckt förändrar saken helt och
hållet; Christine glantar redan på dörren till sitt hjer-
tas öma känslor, de äro redan på vägen stt alia slip-
pa ut. Men å propos, hvar är guldkorset? . . . Ack,
det är för olyckligt! det har har förlorat under ett
blodbad vid Wilna, eller jag minnes ej rätt hvar. Den
arma Christine slår åter i rättan tid dörren visligen till
för sitt hjerta; det är icke hennes sannskyldiga riddare;
kaptenen har troligen af Hr Guillaume, den stygga bro-
dern, fått veta historien med guldkorset, för att -sålun-
da narra sig till hennes hand. Kaptenen blir förtvif-
lad, och beslutar att ännu ssmma timma bege sig för
alltid från orten. Lyckligtvis öfverbringas guldkorset
dessförinnan till Christine af samma soldat, hvilken for
två år sedan lemnade det åt den obekanta riddaren; den
beskedliga knekten hade af den döende ynglingen mot-
tagit klenaoden på slagfältet, för att öfverlemna ,densam-
ma åt Christine, men sjelf endast genom ett underverk blif-
vit räddad ur en lika ögonskenlig död, och ändtligen
efter långa vandringar nu hunnit hit. Christime är så-
ledes fri, och hon gläntar åter litet på dörren till sitt
hjerta. Men när kaptenen igenkännes af den redliga
budbäraren, såsom den verkliga riddaren af guldkorset,
— ty det är dock han, som, lika med soldaten, blifvit
genom ett underverk ryckt ur dödens käftar, tack vare
de förträffliga faltlikarne i Franska armdeen, — då öpp-
nar hon dörren på vid gafvel för sina känslor, och
glädjen skenar: denna afton med lösa tömmar på Hvita
Hästen.
Guldkorset är, liksom dessa mångahanda slags
nipper för degen, en temligen småtäck pjes, utan
att ega hvarken något egentligt inre värde eller ens nå-
gon ovanligare eller originellare yttre tacon. Komedien
utföres på ett sätt, sådamt man kan vänta sig det af en
numera så sällspord förening utaf endast verkliga talan-
ger, som Hrr Almlöf, Lars Kinmanson, Hyckert, Fru
Frösslind och M:ll Högqvist. För öfrigt uppdukas och
serveras icke mindre än trenne serskilda mål i pjesen, hvil-
ket i Måndags, då pjesen gafs första gången, var så mycket
mer passande att reta aptiten hos åskådarne, som klockan
redan var tio, och således fullt supddags, innan den första
-pjesen slutades. Det återstår oss att göra reda för denna
föregående pjes: Bravon i Venedig, och vi hafve således
gått i bakvänd ordning, då vi börjat med den sista.
På det nu recensionen icke må draga lika länge ut som
spektal. let, anhållefvi dock få spara Braven till en annan
dag, i syonerhet som den icke är för vacker att taga
ihop med. Vi tillägga således bloit, att Hr Lars Kin-
mManssan. som hade sin: henefhce vid inträdet emattnes