som vill åtaga sig, att i hennes brors ställe gå ut i kriget, utlofva ett kors af gul, som hon till minne af sin mor alltid bwit på sig, med hvilken klenod följer för egaren rättighet till hennes hand, om och när en gång, 1iörr eller senarey han återkommer från fälttåget. Hade det varit i medeltiden, skulle vid ett sådant löfte af en så skön flicka, hundråädla riddare dragit på en gång sina blåa svård; men nutidens mjölnardrängar och torparsöner ega obegripligt litet chevalereski i sina personer: ingen enda vill för Jen skönas hand riskera ett hårstrå på sitt lurfviga hufvud. iiändelsen har emedlertid så fogat, att en vandrande student, som i föregående tagit in på Hvita hästen, från sin kammare förnumnut allt hvad Christine yttrat. Det är en ungdom af det aldra mest romaneska lynne. Han har blifvit förtrollad a? hennes blotta röst, skyndar från värdshuset, utan att hafva sett en skymtaf den förtjusande, och låter genast enrollera sig i Guillaumes ställe. Herrskapet på Hvita hästen bli; naturligtvis högst förvånade! vid tidningen härom; emedlertid låter Christine genom en soldat tillställa den obekanta riddaren sitt guldkors; (rumman går, de konskriberade marscheraaf och herr Guillaume värder i fred och ro till sina tratiar, och får då inte kli general. Tvänzne år och derutöfver gå förbi. Ingen riddare med guldkorset hores af. Men en ung, vacker kapten, som någon tid uppehållit sig i grannskapet af Hvita Hästen, har förstått att fängsla den sköna Christines hjerta, med starkare band än hon kanske vågar tilista för sig sjel. Han friar ändtligen öppet till flickan. Hr Gurllau: me, såsom giftomaa, upptager anbudet med öppna armar, det skall iå bi bröllop om det vore rästa söndag, ja gudbevars! men . . . har man hört maken? Christine ger korgen. Det kostar på, menhon tänker på sitt guldkors. Keptenea gör då en ganska märklig upptäckt. Han är just samma student, som för tvenne år sedan i Guillaumes ställe gick ut mot Ryssen, som sedan tjenaåt sig upp till kapten, cch nu incognito uppehållit sig härstädes, för att söka vinna den huldas hjerta före dess haud! Det är romaneskt i högsta grad, men vi hafva ju redan sagt att så var mannens skaplynne. — Denna upptäckt förändrar saken helt och hållet; Christine glantar redan på dörren till sitt hjertas öma känslor, de äro redan på vägen stt alia slippa ut. Men å propos, hvar är guldkorset? . . . Ack, det är för olyckligt! det har har förlorat under ett blodbad vid Wilna, eller jag minnes ej rätt hvar. Den arma Christine slår åter i rättan tid dörren visligen till för sitt hjerta; det är icke hennes sannskyldiga riddare; kaptenen har troligen af Hr Guillaume, den stygga brodern, fått veta historien med guldkorset, för att -sålunda narra sig till hennes hand. Kaptenen blir förtviflad, och beslutar att ännu ssmma timma bege sig för alltid från orten. Lyckligtvis öfverbringas guldkorset dessförinnan till Christine af samma soldat, hvilken for två år sedan lemnade det åt den obekanta riddaren; den beskedliga knekten hade af den döende ynglingen mottagit klenaoden på slagfältet, för att öfverlemna ,densamma åt Christine, men sjelf endast genom ett underverk blifvit räddad ur en lika ögonskenlig död, och ändtligen efter långa vandringar nu hunnit hit. Christime är således fri, och hon gläntar åter litet på dörren till sitt hjerta. Men när kaptenen igenkännes af den redliga budbäraren, såsom den verkliga riddaren af guldkorset, — ty det är dock han, som, lika med soldaten, blifvit genom ett underverk ryckt ur dödens käftar, tack vare de förträffliga faltlikarne i Franska armdeen, — då öppnar hon dörren på vid gafvel för sina känslor, och glädjen skenar: denna afton med lösa tömmar på Hvita Hästen. Guldkorset är, liksom dessa mångahanda slags nipper för degen, en temligen småtäck pjes, utan att ega hvarken något egentligt inre värde eller ens någon ovanligare eller originellare yttre tacon. Komedien utföres på ett sätt, sådamt man kan vänta sig det af en numera så sällspord förening utaf endast verkliga talanger, som Hrr Almlöf, Lars Kinmanson, Hyckert, Fru Frösslind och M:ll Högqvist. För öfrigt uppdukas och serveras icke mindre än trenne serskilda mål i pjesen, hvilket i Måndags, då pjesen gafs första gången, var så mycket mer passande att reta aptiten hos åskådarne, som klockan redan var tio, och således fullt supddags, innan den första -pjesen slutades. Det återstår oss att göra reda för denna föregående pjes: Bravon i Venedig, och vi hafve således gått i bakvänd ordning, då vi börjat med den sista. På det nu recensionen icke må draga lika länge ut som spektal. let, anhållefvi dock få spara Braven till en annan dag, i syonerhet som den icke är för vacker att taga ihop med. Vi tillägga således bloit, att Hr Lars KinmManssan. som hade sin: henefhce vid inträdet emattnes