ke , hel ti ULICVUL vå LTL cr TJ JE Uv OLE OCUE 09) — — — — Du beder mig säga några ord om den nya bränvinsförfattningen, hvad man tycker om den, och huruvida man kan hoppas att genom den förhöjda bränvinsskatten se fylieriet minskas eller upphöra. — Oss emellan sagdt, så hade jag längesedan låtit dig veta min tanka öfver detta ämne, men tvenne farhågor hafva hållit mig tillbaka: Den ena, att du, som är stor vän af publiciteten, skulle låta trycka mitt bref, den andra att i fall något litet tadel skulle deri inflyta, jag kunde blifva utsatt för tillämpningen af 5 Kap. 1 G. Missgerningsbalken. Dock har jag vid närmare besinnande fattat mod, ty först och främst har den högst förgripeliga artikeln x Aftonbladet, om mäskekarens förvandlande till virabord för de profbrännande Landshöfdingarne, fått passera opåtald, och för det andra har jag, som dessutom alltid gerna berömmer, Ju mera jag studerat bränvinsförfattningen, dessmera äfven kommit under fund med det bottenlösa djup af vishet, som der finnes, och är derföre långt ifrån att vilja tadla något deri. — Mina grannar och jag, som samtlige äro ledamöter af ortens sprängda nykterhetsförening, och nu förtära fyra glas vin såsom surrogat för hvarje glas bränvin vi afsagt oss, hafva väl i början ej tyckt så mycket om den, ty den syntes oss ej sträng nog; men vid närmare skärskådande hafva vi funnit att den slutligen, fastän på annan väg än vi tänkt, måste föra till målet. Dock jag öfvergår till min betraktelse. Du vet att jag icke är något genie; men sundt menniskoförstånd inbillade jag mig hafva. — Jag funderade och studerade — förstås i branvinsförfattningen — för att kunna finna hvarest jag, som ämnar att nu i vår flytta från mitt lilla trefliga hem, till Stora Taklösa i Westergöthland, eger lof att bränna bränvin för de första månaderna af året. — Författningen säger dock ej ett ord derom. Jag tänkte först att bränna der det kan ske, nemligen här, hvarest jag ämnar bo till den 14:de Mars; men fann snart att jag då blifvit ett rof för länsmannen, enligt 39 . af författningen. Slutligen anmälte jag mig dock att bränna — der det icke kan ske, d. v. s. dit jag efter nämnde tids förlopp ämnar flytta; och då jag således både skattar och icke bränner, så hoppas jag att denna utmärkta patriotism . skall åtminstone skaffa mig något lull-lull att bära i knapphålet. — Du torde kanske tycka att det borde föreskrifvas af författningen, hvar flyttande hemmansåboer skola få utöfva sin bränvinsbränningsrättighet för nämnde månader, men 1:o hade jag då cj kunnat få visa min patriotism och 2:o hade då utflyttande åboer brännt, hvarifrån de nu afskräckas genom författningens tystnad i ett så vigtigt ämne, och hvarigenom hufvudsyftemålet --bränningens inskränkande — kanske bättre vinnes, än genom något annat af författningens stadgauden. Det andra missödet som hände mig, var det, att jag, lockad af den Kongl. förordningens tvetydighet, och en på densammas tvetydighet grundad, ännu tvetydigare Landshöfdingekungörelse, lät förleda mig att låta omstämpla min enkla bränvinspanna, hvilken på sitt med 2erugo nobilis prydda bröst bar den modesta stämpeln af 44 kannor. — (Jag hade enligt 8 . icke behöft göra det, men enligt den 14:de i samma författning var jag dertill. skyldig) — Min panna, som nu mättes och stämplades, mistade sitt gamla märke och sin zxrugo, erhöll 55 kannors rymd, genom förändrade mätningsprinciper, och jag återsåg henre med samma förvåning, som en gammal fader återser sin ädle son, sedan denne talat upp sig på Riddarhuset under en riksdag, och nu återvänder till hemmet med ny stämpel af t. ex. en gyllne nyckel (ej på bröstet eller hatten liksom bränvinspannan, utan sittande på något annat ställe) men — liksom bränvinspannan — med högre rang och mindre värde, Som emedlertid missräkning ej är betalnihg så hade jag ämnat hos Konungens Befallningshafvande aahålla att pannan finge beräknas till sin rättmätiga rymd, d. v. s. den för hvilken jag hade skattat, om jag icke låtit locka mig i snaran, och efter hvilken alla mina grånnar skatta, utan att deras redskap är konfiskabelt.— Åtminstone, så tänkte jag, kunde Konungens Befallningshafvande få sig litet bryderi, — Denna gången var jag dock klokare, och undvek visligen en ny kestnad, som säkert icke medfört några resultater, tynog känner Konungens Befallningshafvande att det går an att dömma efter sundt förnuft, när lagen är emot, och efter lagen, när sunda förnuftet är emot. — Förnuftsenligt och orättvisligen hade jag bort tappa. Jag teg derföre och sväljde min förtret. Det synes således som vore det en brist i författningen, att ej stadga dälla bränvinspannors ommåätning, sedan mätningsgrunderna bhfvit förändrade; men det är ej svårt att inse, det rätta orsaken härtill bör sökas i lagstiftarens, under så höga bränvinsafgifter, ganska raturliga undseende med, och milda skonsamhet emot de gamla egarne af enkla och ärliga bränvinspannor). 1 AR 4 MAR Jas ARR AT P0