hörarne. Åfven nu hade man tillfälle att beundra det
originella och af våra andra virtuoser oefterhärmliga I
hans spel; men exekutionen af Rhodes violin-konsert
lemnade likväl rum iör den önskan, att Hr Lemming
måtte ega ett instrument, sådant som Hr Nagels, och
för den anmärkningen, att man alltid helst hör Hr Lem-
ning i hans egua kompositioner. En sådan, ett pot-
Pourri, slutade också denna soir och upfyllde wvisserli-
gen allt, hvad man kunde vänta sig af den utmärkte
konstnären; skilnaden ver endast, att denna väntan vid
det näst föregående tillfället blifvit öfverträffad.
Deremot var njutningen att höra Mamsell Lithander
denna gången ännu större än den förra. Om den aria,
hon nu utiörde, måhända icke i kompositionens effekt
och popularitet kunde jemföras med det sista stycket på
hennes egen konsert, så ersattes detta af en alldeles full-
komlig säkerhet och renhet, samt fullhet i rösten, och
vi veta ingenting, hvaraf hennes sång kunde öfvertraf-
fas, om icke af benues spel på fortepianot, en fantasi
af Moscheles, deri hon äfven understöddes af ett effekt-
rikt ackompaojemang. Om de öfriga musiknumrorna
är föga att säga. Ouverturen till Elisa, af Kuhblau, är
förut känd. Ett rondo för klarinett af Lindpainrtner,
utfördes af Hr Köbel. Man kunde väl önska, att tonen
i Hr Köbels instrument vore ännu fullare och mera
mjuk; men hade man icke förut hört Hrr Crusell eller
Addner, så skulle denna anmärkning sannolikt bort-
falla.
En serskild undfägnad gafs publiken genom Hr DaAhl-
qvists deklamation af Wallins första uppfostran, En
stor del af våra läsare i hutvudstaden har sanuobkt re-
dan på scenen gjor: bekagishap med Hr Dahlqvist. Det
är idel fyr och flamma, en intensitet af passion och
häftighet, som kunde forslå för tre. Vi fördöma icke
derföre Hr Dahlqvist; om ban ständigt liknar en vild häst
i striden, så saart han utsläppes, så är detta icke något be-
vis på bristande ressursser, utan tvertom derpå, att det
ädla modet och krafterna ännu icke hunnit tämjas. Detta
visade sig ock vid nu ifrågavarande deklamation. Den
första uppfostran är ea lärodikt, egnad åt det ömma,
känsliga modershjertat, och en för det mesta idyllisk
målning af den lycksalighet, modern känner att sjelf be-
fatta sig med vården om den späda älsklingen. Hr
Dahlqvist visste derjemte att gifva det ett eftertryck,
som författaren sjelf troligen knappt hade föreställt sig;
och man måste medgilva, alt om en och annan af våra
Stockholmsfruar kän behöfva en liten lexa i detta. ämne,
så försummade också Hr Dahlqvist icke att gifva den
med all den kraft, som hans fyltiiga och klangfulla röst kun-
de medgifva. Det vore i sanning lyckligt, om samtliga
vördiga presterskapet vore försedt med så kraftiga stäm-
mor.
Mamsell Lithander lärer icke mer komma att sjunga
offentligt här i Stockholm. Vi måste beklaga, det vi
å sådant sätt gå miste om att fa höra henne utfö-
ra Julia Greisis aria i Puritanerna, som i Paris och
London väckt så mycken förtjusning.