hörarne. Åfven nu hade man tillfälle att beundra det originella och af våra andra virtuoser oefterhärmliga I hans spel; men exekutionen af Rhodes violin-konsert lemnade likväl rum iör den önskan, att Hr Lemming måtte ega ett instrument, sådant som Hr Nagels, och för den anmärkningen, att man alltid helst hör Hr Lemning i hans egua kompositioner. En sådan, ett potPourri, slutade också denna soir och upfyllde wvisserligen allt, hvad man kunde vänta sig af den utmärkte konstnären; skilnaden ver endast, att denna väntan vid det näst föregående tillfället blifvit öfverträffad. Deremot var njutningen att höra Mamsell Lithander denna gången ännu större än den förra. Om den aria, hon nu utiörde, måhända icke i kompositionens effekt och popularitet kunde jemföras med det sista stycket på hennes egen konsert, så ersattes detta af en alldeles fullkomlig säkerhet och renhet, samt fullhet i rösten, och vi veta ingenting, hvaraf hennes sång kunde öfvertraffas, om icke af benues spel på fortepianot, en fantasi af Moscheles, deri hon äfven understöddes af ett effektrikt ackompaojemang. Om de öfriga musiknumrorna är föga att säga. Ouverturen till Elisa, af Kuhblau, är förut känd. Ett rondo för klarinett af Lindpainrtner, utfördes af Hr Köbel. Man kunde väl önska, att tonen i Hr Köbels instrument vore ännu fullare och mera mjuk; men hade man icke förut hört Hrr Crusell eller Addner, så skulle denna anmärkning sannolikt bortfalla. En serskild undfägnad gafs publiken genom Hr DaAhlqvists deklamation af Wallins första uppfostran, En stor del af våra läsare i hutvudstaden har sanuobkt redan på scenen gjor: bekagishap med Hr Dahlqvist. Det är idel fyr och flamma, en intensitet af passion och häftighet, som kunde forslå för tre. Vi fördöma icke derföre Hr Dahlqvist; om ban ständigt liknar en vild häst i striden, så saart han utsläppes, så är detta icke något bevis på bristande ressursser, utan tvertom derpå, att det ädla modet och krafterna ännu icke hunnit tämjas. Detta visade sig ock vid nu ifrågavarande deklamation. Den första uppfostran är ea lärodikt, egnad åt det ömma, känsliga modershjertat, och en för det mesta idyllisk målning af den lycksalighet, modern känner att sjelf befatta sig med vården om den späda älsklingen. Hr Dahlqvist visste derjemte att gifva det ett eftertryck, som författaren sjelf troligen knappt hade föreställt sig; och man måste medgilva, alt om en och annan af våra Stockholmsfruar kän behöfva en liten lexa i detta. ämne, så försummade också Hr Dahlqvist icke att gifva den med all den kraft, som hans fyltiiga och klangfulla röst kunde medgifva. Det vore i sanning lyckligt, om samtliga vördiga presterskapet vore försedt med så kraftiga stämmor. Mamsell Lithander lärer icke mer komma att sjunga offentligt här i Stockholm. Vi måste beklaga, det vi å sådant sätt gå miste om att fa höra henne utföra Julia Greisis aria i Puritanerna, som i Paris och London väckt så mycken förtjusning.