D3 det för öfrigt redan lärer vara fem år sedan Hr Grefven hade tillfälle att göra deu första obehagliga bekantskapen med missgerningsbalken, och erfara följden af ett våldsamt och förhetsadt. uppförande, så tyckes det som ungdomsbledet borde hafva haft tid att tillräcklig: sätta sig, för att icke vidare förleda till handlingar från hvilka, med den humanitet i seder som nu mera spridt sig ända till de lägre klasserne i samhället, icke ens den simplaste gesäll anser sig kunna skörda någor ära. För att i korthet fälla ett slutligt omdöme om hela denna sak, böre vi icke förtiga, att på det sätt beråttelsen derom först anlände till hufvudstaden och med de uppgifter, som från flere håll här hade blifvit satta i omlopp, väntade vi, och — hvarföre icke tillägga det, — hoppades, att så väl de anklagade officerarnes förklaringar, som de upplysningar, hvilka komme att inhemias genom vittnesmålen, skulle lägga flere omständigheter i dagen, hvilka kunde så ursagta de anklagade infor opinionen, att endast det lagliga ansvaret återstod. Vi hyste denna förmodan, emedan vi icke ansågo möjligt, att ett sådant våld af personer inom en hyfsad samhällsklass kunde begås, utan att de lidit den gröfsta och kännbaraste oförrätt: Det var också derföre, som vi vid första beråttelsen om målet och vid införandet af Boktryckaren Lindhs stämningsmemorial fästade läsarens uppmärksamhet på nödvändigheten att afvakta andra partens utlåtande och vidare upplysningar, innan man fastställde sin opinion derom, Man är gerna böjd att i det längsta ursäkta en uppbrusande ungdomshetta, om orsaken dertill ligger i någon verklig förolämpning, äfven om hettans verkningar skulle leda till ett ögonblickligt utbrott. Detta moraliska beneficium från opinienens sida hafva dock grefve Löwen och Ryttmästaren Westfeldt helt och hållet beröfvat sig genom den oskicklighet, som ligger i deras fsrklaringar. Det är väl sant, att de deruti benämna sin förbrytelse en öfverilning: men denna omständighet lärer svårligen för dem verka ett påräknadt deltagande, då de på andra ställen tydligen låta förmärka, att de alldeles icke anse det hafva.varit orätt, att sjelfve bestraffa en förolämpning — som de ej vilja uppgifva hvari den bestått —, och att affordra den, som förmentes hafva begått förolampningen, en skymflig förödmjukelse, utan att den som skulle hafva blifvit förelämpad, var närvarande. De hafva upphäft sig sjelfve till både domare och exekutorer; detta har skett utan verklig angifvelse och förklaring, och allt under begagnande af uttryck, för hvilka en man af hopen skulle blygas i någon enda bättre persons sällskap. Det värsta af allt är likväl, att deicke allenast icke genom villnesmålen kunnat vederlägga en enda af Lindhs uppgifter, som fastmer deraf blifvit bekräftade; utan i stället framkomma de sjelfve helt oförfäradt med andra, som molsägas af protokollerna. De hafva således lagt lögnen tll våldet, och allt detta urder ett osmakligt skryt öfver aktning för sanningen, och under det de åt Lindhs utsago gifva benämningen af nedrighet och beskyllningar, samt nära nog löjligt och verkligt oförsynt emot den af dem förfördelade yika ansvar efter 60 kapitlet missgerningsbalken. Sådan är i korthet taflan af händelserna i detta mål; om den, såsom läsaren sjelf har tillfälle att granska, på det noggrannaste bekräftas af handlingarna, så torde omdömet om det hela snart vara stadgadt.