D3 det för öfrigt redan lärer vara fem år sedan
Hr Grefven hade tillfälle att göra deu första obehagliga
bekantskapen med missgerningsbalken, och erfara följden
af ett våldsamt och förhetsadt. uppförande, så tyckes
det som ungdomsbledet borde hafva haft tid att till-
räcklig: sätta sig, för att icke vidare förleda till handlingar
från hvilka, med den humanitet i seder som nu mera
spridt sig ända till de lägre klasserne i samhället, icke
ens den simplaste gesäll anser sig kunna skörda nå-
gor ära.
För att i korthet fälla ett slutligt omdöme om hela
denna sak, böre vi icke förtiga, att på det sätt be-
råttelsen derom först anlände till hufvudstaden och med
de uppgifter, som från flere håll här hade blifvit satta i
omlopp, väntade vi, och — hvarföre icke tillägga det,
— hoppades, att så väl de anklagade officerarnes för-
klaringar, som de upplysningar, hvilka komme att in-
hemias genom vittnesmålen, skulle lägga flere omstän-
digheter i dagen, hvilka kunde så ursagta de anklagade
infor opinionen, att endast det lagliga ansvaret återstod.
Vi hyste denna förmodan, emedan vi icke ansågo möj-
ligt, att ett sådant våld af personer inom en hyfsad sam-
hällsklass kunde begås, utan att de lidit den gröfsta
och kännbaraste oförrätt: Det var också derföre, som
vi vid första beråttelsen om målet och vid införandet af
Boktryckaren Lindhs stämningsmemorial fästade läsarens
uppmärksamhet på nödvändigheten att afvakta andra
partens utlåtande och vidare upplysningar, innan man
fastställde sin opinion derom, Man är gerna böjd att
i det längsta ursäkta en uppbrusande ungdomshetta, om
orsaken dertill ligger i någon verklig förolämpning, äf-
ven om hettans verkningar skulle leda till ett ögonblick-
ligt utbrott. Detta moraliska beneficium från opini-
enens sida hafva dock grefve Löwen och Ryttmästaren
Westfeldt helt och hållet beröfvat sig genom den oskick-
lighet, som ligger i deras fsrklaringar. Det är väl sant,
att de deruti benämna sin förbrytelse en öfverilning: men
denna omständighet lärer svårligen för dem verka ett på-
räknadt deltagande, då de på andra ställen tydligen låta för-
märka, att de alldeles icke anse det hafva.varit orätt, att sjelf-
ve bestraffa en förolämpning — som de ej vilja upp-
gifva hvari den bestått —, och att affordra den, som för-
mentes hafva begått förolampningen, en skymflig föröd-
mjukelse, utan att den som skulle hafva blifvit före-
lämpad, var närvarande. De hafva upphäft sig sjelfve
till både domare och exekutorer; detta har skett utan
verklig angifvelse och förklaring, och allt under begag-
nande af uttryck, för hvilka en man af hopen skulle
blygas i någon enda bättre persons sällskap. Det värsta
af allt är likväl, att deicke allenast icke genom villnes-
målen kunnat vederlägga en enda af Lindhs uppgifter,
som fastmer deraf blifvit bekräftade; utan i stället
framkomma de sjelfve helt oförfäradt med andra, som
molsägas af protokollerna. De hafva således lagt lög-
nen tll våldet, och allt detta urder ett osmakligt skryt
öfver aktning för sanningen, och under det de åt
Lindhs utsago gifva benämningen af nedrighet och be-
skyllningar, samt nära nog löjligt och verkligt oförsynt
emot den af dem förfördelade yika ansvar efter 60
kapitlet missgerningsbalken. Sådan är i korthet taflan
af händelserna i detta mål; om den, såsom läsaren sjelf
har tillfälle att granska, på det noggrannaste bekräftas
af handlingarna, så torde omdömet om det hela snart
vara stadgadt.
