vittnens berättelser, bort frånkänna all verkan att de
bevis, som värja mig emot anklagelsen, ostridigt bort
gälla framför annan motsatt bevisning: att jag icke med
minsta bevis blifvit besvärad, ännu mindre är lagligen
öfvertygad, att bafva uppsåtligen vållat den folksamling
och de våldsamheter, hvilka i mict hus inträffat, men
deremot är upplyst, att jag på det högsta bemödat mig
att aflägsna folket och afstyra våldet: att genom kust-
bevakarne Månssons, Rosengrens och Levaus gäng ef:er
efter annan förändrade och dessutom i den väsendtli-
gaste omständigheten, nemligen beslagsgodsets in- eller
utländska beskaffenhet, obestämda berättelser, — äfven
om desse personer kunde tillerkännas vittnesgildhet, —
ingen laglig visshet vunnits derom, att samma gods
blifvit olofligen i riket infördt; och slutligen, såsom
följd häraf, att mig icke, ined stöd af lag, kan något
ansvar i detta mål ådömas. Anvnorlunda åter blir för-
hållandet, om lagen skell gifvas till spillo, min sätt
våldföras och min välfard tagas i beslag, såsom ett o-
fer åt hämden. Men då vet jag icke hvartill denna
vidlyftiga ransakning skulle tjena; ty med eller utan
omsvep, blefve ju våldet detsamma; och hvarföre skall
man spilla bort tiden på ransakving, i fall domen re-
dan är fäld.
Rådbusrättens slutliga åläggande för mig, att ersätta
värdet af en vagn, som några illasinnede menniskor,
utan minsta vetskap å min sida, anvialit och skadat,
samt att till kustbevakare, hvilka under det mesta af
ransakningstiden legat inqvarterade här i staden och för
öfrigt som trupp eller manskap njutit sin aflöning, giäl-
da resekostnader och dagtraktamente, den förra med
skjuts efter 2 bästar och den sednare med 1 å:1 och
en tredjedels Rdr Bko per dag, onekeligen en ovanlig
aflöning för en soldat, betraktar jag hka med allt det
föregående i utslaget, hvilket visserligen påkallar en
närmare och mera noggrann pröfning.
Jag anhåller ödmjukast, aw Högl. Kongl. Hofrätten,
med afseende derå, att Rådhusrätten, under min af sjuk—
dom föranledda frånvaro, afskurit mig bevisningsratt i
målet, täckes tillåta mig, få såsom vittnen afhörde:
Bokhållaren Claesson, Arbetskarlarne Jöns Nilsson öch
Henric Nilsson, Bekhållsren Hagerman, Kopparslagaren
Möller, Bokhållaren Möller, Hr Ryssmästaren Toutin,
Handjanden Mantivell och Bokhållaren Lundgren, af
hvilka Kopparslagaten Möller och Bokhållaren Möller,
fastän i målet frikände parter, torde vara oförhindrade
till. vittnesmåls afgifvande. Hafyande alla dessa perso—
ner sitt hemvist här i staden. Ystad den 31 Mars
1836. T. D. Krook.
Till Kongl. Maj:ts och Rikets Högl. Hof-Rätt
öfver Skåne och Blekinge.
Om det halt sina skal, att Rådhusrätten härstädes
varit mer än lagom sträng, vid fällande af sitt utslag d.
11 innevarande månad i högmålet emellan några tull-
betjenter och Handlacden Krook m. fl., rörande en
hos den sistnämde anställd husvisitation och derunder
förefallet slagsmål ; - så skulle det dock tyckas, att så-
dane skäl kunnat medgifva åtminstone så mycken rätt—
visa, att den alideles oskyldige fått njuta sin oskuld
till godo. s
Mig har icke ens ett dylikt mått af rätt tilldelats.
Af den obetydligaste omständighet, Jösryckt från sm—
manhanget med sin orsak, har man skapat sig ett b:ott,
hvarå man, med tydningens despotisme, satt stämpeln:
urbota; ty dagens lösen var Fästving och Korrektions-
hus; och dagen, som till detta märkvärdiga utslag först
var berammad, hette Fyratio Martyrer, — en besyn-
nerlig sammanträffning, som jag skulle vilja kalla sinvn-
rik, om den icke, hel och hållen, tillhörde Slumpen.
Inkallad till Rädhusrätten den 1 sistl. Februari, för
att, såsom orden i protokollet lyda, höras, huruvida
jag vid tillfället utdelt bränvin, afgaf jag det, i proto-
kollet likväl mindre redigt införda, yttrande: att tven-
ne bönder af mig begärde att få köpa, hvardera fyra
kannor bränvin: att detta förråd icke fanns i salubo-
den: attjag derföre begaf mig till packhuset, der brän-
vin forvarades: att, under det jag derstädes ifyHde bön-
dernes medhafvande kärl, omringades jag af flere per-
soner, hvilka fordrade eller, såsom man säger, sökte
tigga en sup: att jag i början nekade härill, men att,
dä de icke ville aflägsna sig från packhusdörren, den
de hindrade mig att stänga, jag till undviksnde af hand-
gemäng med dem, slutligen gaf dem hvardera en sup,
tillsammans icke öfver 10 supar, för vädet hvaraf jag
i min husbondes bok mig debiterat: att jag, genom
denna lilla uppoffring, lyckades aflägsna de stormande
från packhusdörren, efter hvars tilläsande jag åter in—
gick i boden och der erhöll betalning för det till bön-
derna försålda bränvin, samt att för öfrigt ingen vid
tillfället af mig erhållit, antingen bränvin eller annan
förtäring.
Detta förhållande, som jag ödmjukast anhåller, att .
få fulltyga med vittnen, arbetskarlen Jöns Nilsson och
drängen Anders Nilsson i Ystad, om hvilkes afhörande