vittnens berättelser, bort frånkänna all verkan att de bevis, som värja mig emot anklagelsen, ostridigt bort gälla framför annan motsatt bevisning: att jag icke med minsta bevis blifvit besvärad, ännu mindre är lagligen öfvertygad, att bafva uppsåtligen vållat den folksamling och de våldsamheter, hvilka i mict hus inträffat, men deremot är upplyst, att jag på det högsta bemödat mig att aflägsna folket och afstyra våldet: att genom kustbevakarne Månssons, Rosengrens och Levaus gäng ef:er efter annan förändrade och dessutom i den väsendtligaste omständigheten, nemligen beslagsgodsets ineller utländska beskaffenhet, obestämda berättelser, — äfven om desse personer kunde tillerkännas vittnesgildhet, — ingen laglig visshet vunnits derom, att samma gods blifvit olofligen i riket infördt; och slutligen, såsom följd häraf, att mig icke, ined stöd af lag, kan något ansvar i detta mål ådömas. Anvnorlunda åter blir förhållandet, om lagen skell gifvas till spillo, min sätt våldföras och min välfard tagas i beslag, såsom ett ofer åt hämden. Men då vet jag icke hvartill denna vidlyftiga ransakning skulle tjena; ty med eller utan omsvep, blefve ju våldet detsamma; och hvarföre skall man spilla bort tiden på ransakving, i fall domen redan är fäld. Rådbusrättens slutliga åläggande för mig, att ersätta värdet af en vagn, som några illasinnede menniskor, utan minsta vetskap å min sida, anvialit och skadat, samt att till kustbevakare, hvilka under det mesta af ransakningstiden legat inqvarterade här i staden och för öfrigt som trupp eller manskap njutit sin aflöning, giälda resekostnader och dagtraktamente, den förra med skjuts efter 2 bästar och den sednare med 1 å:1 och en tredjedels Rdr Bko per dag, onekeligen en ovanlig aflöning för en soldat, betraktar jag hka med allt det föregående i utslaget, hvilket visserligen påkallar en närmare och mera noggrann pröfning. Jag anhåller ödmjukast, aw Högl. Kongl. Hofrätten, med afseende derå, att Rådhusrätten, under min af sjuk— dom föranledda frånvaro, afskurit mig bevisningsratt i målet, täckes tillåta mig, få såsom vittnen afhörde: Bokhållaren Claesson, Arbetskarlarne Jöns Nilsson öch Henric Nilsson, Bekhållsren Hagerman, Kopparslagaren Möller, Bokhållaren Möller, Hr Ryssmästaren Toutin, Handjanden Mantivell och Bokhållaren Lundgren, af hvilka Kopparslagaten Möller och Bokhållaren Möller, fastän i målet frikände parter, torde vara oförhindrade till. vittnesmåls afgifvande. Hafyande alla dessa perso— ner sitt hemvist här i staden. Ystad den 31 Mars 1836. T. D. Krook. Till Kongl. Maj:ts och Rikets Högl. Hof-Rätt öfver Skåne och Blekinge. Om det halt sina skal, att Rådhusrätten härstädes varit mer än lagom sträng, vid fällande af sitt utslag d. 11 innevarande månad i högmålet emellan några tullbetjenter och Handlacden Krook m. fl., rörande en hos den sistnämde anställd husvisitation och derunder förefallet slagsmål ; så skulle det dock tyckas, att sådane skäl kunnat medgifva åtminstone så mycken rätt— visa, att den alideles oskyldige fått njuta sin oskuld till godo. s Mig har icke ens ett dylikt mått af rätt tilldelats. Af den obetydligaste omständighet, Jösryckt från sm— manhanget med sin orsak, har man skapat sig ett b:ott, hvarå man, med tydningens despotisme, satt stämpeln: urbota; ty dagens lösen var Fästving och Korrektionshus; och dagen, som till detta märkvärdiga utslag först var berammad, hette Fyratio Martyrer, — en besynnerlig sammanträffning, som jag skulle vilja kalla sinvnrik, om den icke, hel och hållen, tillhörde Slumpen. Inkallad till Rädhusrätten den 1 sistl. Februari, för att, såsom orden i protokollet lyda, höras, huruvida jag vid tillfället utdelt bränvin, afgaf jag det, i protokollet likväl mindre redigt införda, yttrande: att tvenne bönder af mig begärde att få köpa, hvardera fyra kannor bränvin: att detta förråd icke fanns i saluboden: attjag derföre begaf mig till packhuset, der bränvin forvarades: att, under det jag derstädes ifyHde böndernes medhafvande kärl, omringades jag af flere personer, hvilka fordrade eller, såsom man säger, sökte tigga en sup: att jag i början nekade härill, men att, dä de icke ville aflägsna sig från packhusdörren, den de hindrade mig att stänga, jag till undviksnde af handgemäng med dem, slutligen gaf dem hvardera en sup, tillsammans icke öfver 10 supar, för vädet hvaraf jag i min husbondes bok mig debiterat: att jag, genom denna lilla uppoffring, lyckades aflägsna de stormande från packhusdörren, efter hvars tilläsande jag åter in— gick i boden och der erhöll betalning för det till bönderna försålda bränvin, samt att för öfrigt ingen vid tillfället af mig erhållit, antingen bränvin eller annan förtäring. Detta förhållande, som jag ödmjukast anhåller, att . få fulltyga med vittnen, arbetskarlen Jöns Nilsson och drängen Anders Nilsson i Ystad, om hvilkes afhörande