firade ej endast Påskdagen, utan äfven hela följande veckan. — Nu för tiden firas Påskfesten i katholska, kyrkan på följande sätt: Påskafton kl. 4 e. m. sker klockringning. Den svarta skruden i kyrkorna utbytes mot en hvit, och påskljusen wuppsättas i en stor ljuskrona, i form af en engel; hvarefter ceremonien med den nya eldens välsignande, och invigningen af de vid denna eld tända påskljusen, förrättas. — Bituda på Påskmorgonen hålles Ottesången innan dagbräckningen. — När Påfven sjelf förrättar Högmässan, så står en Cardinal Diacenus på hvardera sidan om honom, föreställande de englar, som bevakade Frälsarens graf. — I Grekiska kyrkan var brukligt, att, när två personer mötte hvarandra, den ene, i stället för hälsning, sade: Jesus är uppstånden; och den andra svarade: Han är sannerligen uppstånden. — Den graf, som på Långfredagen afbildades, föres på Påskdagen utur kyrkan, och utställes offentligt; hvarvid presterna högtidligt ropa: Jesus är uppstånden ifrån de döda. Alla närvarande omfamna nu hvarandra, och på några ställen yttras fröjden genom skotts lossande. — Orsaken, att vi ännt bibehålla ebreiska ordet Pascha, Påska, (öfvergång), torde mindre vara det sanna Påskalambets offer, än dess gång till Fadren, och, relativt till oss, öfvergången från det gamla till det nya lifvet. — Katholicismens bruk och missbruk vid Påskhögtiden äro: att alla trogna blott en gång om året, neml. då, skola begå H. H. Nattvard: (Innocentii III:s påbud). Denna dagens procession är den hufvudsakligaste, från hvilken alla de öfriga leda sitt ursprung; emedan Englarna sade till qvinnorna: Gån bort, och sägen det för hans lärjungar etc. — Vid denna procession ser man ljus, kors, fanor, prester i hvita kläder, såsom de 2:ne Englarna voro; sedermera messa, och på altaret 3:ne ljus, Treenighetens symbol. — Intet oinvigdt ätes på denna dag. — Presten går ej ut, utan att ha mat med sig. — Ingen slags stek och bakelse finnes, som ej då bäres till kyrkan. Många köpa sådana rätter, såsom någonting heligt. På denna dag kalasades, spelades, dansades etc. förr ganska mycket. — Ursinnig var ifrländarnas plägsed, att hela året igenom stjäla, för att denna dag, till den uppståndnes ära, med frossande och drickande förstöra allt det stulna. — Hvilken ytterlig och neslig förvillelse! En Erkebiskop i Konstantinopel plägade på denna dag i full skrud, vid en prägtig måltid, sjelf betjena de fattiga på platsen vid gamla Basilica. — Dies Paschales: Påskdagarna, kallades dagarna i påskveckan, alla lika högtidligt firade med Påskdagen. Dessa inskränktes dock sedan år 1094 till 3:ne, som ännu nära vårt sekel 1agttogos. Nu firas endast 2:ne. — Päskveckan kallades hos de gamle Septimana in albis; eller den hvita veckan, emedan de som under Påskfesten döptes, hela denna veckan gingo i hvita kläder, med en grön gördel, — Påskbref, voro de, genom hvilka i 4:de Sekiet hela kristenhetens alla Biskopar un derrättades på hvilken dag påskhögtiden skulle firas. De utgingo från Alexandrinska Biskopen till den Romerska; från honora till de öfriga förnämste Bisper, och från dem till deras Suffraganei eller Lyd-biskopar Påsksagor brukas i Romerska kyrkan, Deras löjlighet afser att göra folkmassan, som under den långa fastan varit sorgbunden, och liksom lidit med Frälsaren, åter muntrad och glad. Ofta äro dessa sagor, öfver allt begrepp, grofva och ända till äckel vidriga. — Den bekante Mathesius omtalar i sin 7:de predikan öfver Luthers lefnad, en sådan påsksaga, den han sjelf i sin ungdom afhört, och hvari förkunnades, att då Guds Son kommit i Helfvetes förgård, och bultat på med sitt korss, hade djeflarna skjutit sina länga näsor, såsom riglar för porten; men då Guds Son åter stötte på, så att port och porthakar sprunge upp, hade djeflarna, med sina långa näsor, blifvit undanstötta, o. s. v. — Hvilken inbilningskraft! Hvilka plägseder! Hvilket tidehvarf! — Dessa tider voro hufvudsakligast de från medlet af 2:de till början af g:de Seklerna; och grundade sig dessa brukliga sagor i den djupa okunnighet hos den tidens presterskap; hvilket då det ej hade något grundligt att föredraga för förstånd och hjerta, ville roa massans grofsinnlighet, och derigenom vinna dess beröm, såsom förträffliga predikanter, och kallades äfven derföre, också med rätta det 10:de århundradet: ekunnighetens synnerliga tidehvarf. — Detta bruk tor de dock till en del ba uppkommit vid slutet af 12:te seklet; då man i många Kyrkor, dårskapen till ära, anstälde särskilda högtidsdagar. Plägseden att skicka April-narrar härleda några från den Hedniska löjets Gud, och dess fest i denna månad; andra från Kristi sändande från Pilatus till Herodes. Så skymfades sak, ställe och embete! Påsk-elden är den så kallade nya eld, som i Katholska kyrkan om påskaftoner välsignas, och som nyttjas till päskljusens tändande. — Påskljus (cereus paschalis) kallades i fordra kyrkan vaxljus, som Påsknatten ceremonielt invigdes och då första gången vid nya elden antändes: sedan alla vaxljus, som förut i kyrkan brunnit, blifvit släckta. — Katolikerna bibehålla denna ceremnoi. Sedan Nya elden blifvit helgad, välsignas påskljusen innan de antändas, på det sätt, att presten på hvart ech ett af dew lägger 5 rökelseljus i form af ett kors, Ett sådant invigdt ljus måste sedan qvarstå på högra sidan af altaret, från Påskaftonen till Kristi himmelsfärdsdag. Denna plägsed är ganska gammal, och omtalas redan i G:te seklet. Fordom hängde man ock på påskljusen små, så kallade påsktaflor, på hvilka Przecentor, (Skattmästaren) antecknade, hvilket år efter Kristi födelse räknades, den lefvande romerska Biskopens tjenst-. tid, m. m. ! Påskägg. Skär-Thorsdagen plägade mångenstädes röda ägg utdelas, äfversom andra skänker. (Färgen betecknade troligen Frälsarens utgjutna blod.) I Katolska kyrkan välsignades päskäggen, med deröfver lästa böner. af vrestenp.