firade ej endast Påskdagen, utan äfven hela följande vec-
kan. — Nu för tiden firas Påskfesten i katholska, kyrkan
på följande sätt: Påskafton kl. 4 e. m. sker klockring-
ning. Den svarta skruden i kyrkorna utbytes mot en
hvit, och påskljusen wuppsättas i en stor ljuskrona,
i form af en engel; hvarefter ceremonien med den
nya eldens välsignande, och invigningen af de
vid denna eld tända påskljusen, förrättas. —
Bituda på Påskmorgonen hålles Ottesången innan
dagbräckningen. — När Påfven sjelf förrättar Högmäs-
san, så står en Cardinal Diacenus på hvardera sidan
om honom, föreställande de englar, som bevakade Fräl-
sarens graf. — I Grekiska kyrkan var brukligt, att, när
två personer mötte hvarandra, den ene, i stället för
hälsning, sade: Jesus är uppstånden; och den andra
svarade: Han är sannerligen uppstånden. — Den
graf, som på Långfredagen afbildades, föres på Påsk-
dagen utur kyrkan, och utställes offentligt; hvarvid pre-
sterna högtidligt ropa: Jesus är uppstånden ifrån de
döda. Alla närvarande omfamna nu hvarandra, och
på några ställen yttras fröjden genom skotts lossande.
— Orsaken, att vi ännt bibehålla ebreiska ordet Pa-
scha, Påska, (öfvergång), torde mindre vara det san-
na Påskalambets offer, än dess gång till Fadren, och,
relativt till oss, öfvergången från det gamla till det
nya lifvet. — Katholicismens bruk och missbruk vid
Påskhögtiden äro: att alla trogna blott en gång om å-
ret, neml. då, skola begå H. H. Nattvard: (Innocentii
III:s påbud). Denna dagens procession är den huf-
vudsakligaste, från hvilken alla de öfriga leda sitt ur-
sprung; emedan Englarna sade till qvinnorna: Gån
bort, och sägen det för hans lärjungar etc. — Vid
denna procession ser man ljus, kors, fanor, prester i
hvita kläder, såsom de 2:ne Englarna voro; sedermera
messa, och på altaret 3:ne ljus, Treenighetens symbol.
— Intet oinvigdt ätes på denna dag. — Presten går ej
ut, utan att ha mat med sig. — Ingen slags stek och
bakelse finnes, som ej då bäres till kyrkan. Många
köpa sådana rätter, såsom någonting heligt. På denna
dag kalasades, spelades, dansades etc. förr ganska myc-
ket. — Ursinnig var ifrländarnas plägsed, att hela å-
ret igenom stjäla, för att denna dag, till den uppstånd-
nes ära, med frossande och drickande förstöra allt det
stulna. — Hvilken ytterlig och neslig förvillelse!
En Erkebiskop i Konstantinopel - plägade på denna dag
i full skrud, vid en prägtig måltid, sjelf betjena de fattiga
på platsen vid gamla Basilica. — Dies Paschales: Påskda-
garna, kallades dagarna i påskveckan, alla lika högtidligt
firade med Påskdagen. Dessa inskränktes dock sedan år 1094 -
till 3:ne, som ännu nära vårt sekel 1agttogos. Nu fi-
ras endast 2:ne. — Päskveckan kallades hos de gamle Sep-
timana in albis; eller den hvita veckan, emedan de som
under Påskfesten döptes, hela denna veckan gingo i hvita
kläder, med en grön gördel, — Påskbref, voro de, genom
hvilka i 4:de Sekiet hela kristenhetens alla Biskopar un -
derrättades på hvilken dag påskhögtiden skulle firas. De
utgingo från Alexandrinska Biskopen till den Romerska;
från honora till de öfriga förnämste Bisper, och från dem
till deras Suffraganei eller Lyd-biskopar Påsksagor bru-
kas i Romerska kyrkan, Deras löjlighet afser att göra folk-
massan, som under den långa fastan varit sorgbunden, och
liksom lidit med Frälsaren, åter muntrad och glad. Ofta
äro dessa sagor, öfver allt begrepp, grofva och ända till äckel
vidriga. — Den bekante Mathesius omtalar i sin 7:de pre-
dikan öfver Luthers lefnad, en sådan påsksaga, den han
sjelf i sin ungdom afhört, och hvari förkunnades, att då
Guds Son kommit i Helfvetes förgård, och bultat på med
sitt korss, hade djeflarna skjutit sina länga näsor, såsom
riglar för porten; men då Guds Son åter stötte på, så att
port och porthakar sprunge upp, hade djeflarna, med sina lån-
ga näsor, blifvit undanstötta, o. s. v. — Hvilken inbil-
ningskraft! Hvilka plägseder! Hvilket tidehvarf! — Dessa
tider voro hufvudsakligast de från medlet af 2:de till början
af g:de Seklerna; och grundade sig dessa brukliga sagor i
den djupa okunnighet hos den tidens presterskap; hvilket då
det ej hade något grundligt att föredraga för förstånd och
hjerta, ville roa massans grofsinnlighet, och derigenom vin-
na dess beröm, såsom förträffliga predikanter, och kallades
äfven derföre, också med rätta det 10:de århundradet: ekunnig-
hetens synnerliga tidehvarf. — Detta bruk tor de dock till en
del ba uppkommit vid slutet af 12:te seklet; då man i många
Kyrkor, dårskapen till ära, anstälde särskilda högtidsdagar.
Plägseden att skicka April-narrar härleda några från den
Hedniska löjets Gud, och dess fest i denna månad; andra
från Kristi sändande från Pilatus till Herodes. Så skym-
fades sak, ställe och embete!
Påsk-elden är den så kallade nya eld, som i Katholska
kyrkan om påskaftoner välsignas, och som nyttjas till
päskljusens tändande. — Påskljus (cereus paschalis) kallades
i fordra kyrkan vaxljus, som Påsknatten ceremonielt invig-
des och då första gången vid nya elden antändes: sedan alla
vaxljus, som förut i kyrkan brunnit, blifvit släckta. — Ka-
tolikerna bibehålla denna ceremnoi. Sedan Nya elden blif-
vit helgad, välsignas påskljusen innan de antändas, på det
sätt, att presten på hvart ech ett af dew lägger 5 rökelse-
ljus i form af ett kors, Ett sådant invigdt ljus måste se-
dan qvarstå på högra sidan af altaret, från Påskaftonen till
Kristi himmelsfärdsdag. Denna plägsed är ganska gammal,
och omtalas redan i G:te seklet. Fordom hängde man ock
på påskljusen små, så kallade påsktaflor, på hvilka Przecen-
tor, (Skattmästaren) antecknade, hvilket år efter Kristi
födelse räknades, den lefvande romerska Biskopens tjenst-.
tid, m. m. - !
Påskägg. Skär-Thorsdagen plägade mångenstädes röda
ägg utdelas, äfversom andra skänker. (Färgen betecknade
troligen Frälsarens utgjutna blod.) I Katolska kyrkan
välsignades päskäggen, med deröfver lästa böner. af vrestenp.