I Parisiska Vetenskaps akademiens sammankomst den
29 Februari, anförde Hr Arago åtskilligt ur Hertigens
af Ragusa berättelse om sin resa i Orienten, i synner-
het några detaljer rörande baden i Kukurli i Bithywen.
Dessa hafva en temperatur af 84 gr., under det att
de hetaste källor i Europa, de i Chaudes Aigues, en-
dast hålla 80; Hr Jouannin, som år 1825 mätit vatt-
nets temperatur i Kukurli, fann den 87 gr. på Celcii
tbermometer. I Brussa såg Marskalken Marmont (Her-
tigen af Ragusa) en menniska länge qvårstanna i ett
bad, som höll ända till 78 graders värme. Om Egyp-
tens klimat anmärker författaren, som kommenderade i
nämnde land ifrån November 1798 till slutet af Au-
gusti 1799, att han blott sett det regna en evda gång
på 30 eller 40 dagar. För närvarande reguar det
hvarje år från 30 tll 40 dagar, och om vintern varar
regnet stundom fem, sex dar å rad, från hälften af
Oktober. I Kairo, hvarest några regadroppar fordom voro
en sällsynthet, reguar det nu om vintern 13 till 20 dagar.
Man tror, att denna klimatiska förändring, är ett resul-
tat af de ofantliga trädplanteringar, paschan föranstaltat,
ty man berättar att han nedanför Kairo låtit med träd
plantera mer än 20 millioner qvadratfot jord. — Motsat-
sen har åstadkommits i Ofra Egypten genom trädens
och skogarnes uthuggning derstädes. Marskalken sag i
Thebe en gubbe, 122 år gammal, men hvars minne
ämnu var ganska väl bibehållet, och denne berättade
bonom, att det för 80 år sedan gavska ofta regnat i
Öfre Egypten, och att Libyska och Nubiska bergsked-
jorna, som bilda Nil-dalen, då voro betäckte med träd
och buskar, som beskuggade de betesmarker, hvarpå
Araberne drefvo sin, boskap; men man har nedhuggit
träden, och genast hade regnet upphört, och betet
förtorkat. Afven Pococke berättar i sin resa (1738)
att hän flere gånger i Öfre Egypten nödgats instäl-
la sin resa i anseende till reguskurarne. I den
öken, som Marskalken genomfor, för att begifva
sig till röda hafvet, finnas blott några få ställen der
en torftig vegetation visar sig. I regniga år gifvas bäc-
kar och dalar som man kan odla, och då komma Be-
duin-Araberne att lägra sig der, beså och odla jorden.
Men dessa regnskurar bli ständigt sällsyntare, och be-
tesmarkerne således ständigt torrare, hvaremot de voro
förträffliga ännu för 80 år sedan, då Abadis (Ababde?)
stam ditkom från Yemen, för att der nedsätta sig. De
träd, som då stodo der, hafva nu nästan helt och hål-
lit försvunnit, och eburu Abadis, som utgöra 3000
menniskor och äga 10,000 kameler, innehafva en land-
sträcka af 4 quadratmil, skulle de likväl icke der kun-
na lefva, om icke Paschan i Nildalen anvist dem en
särskildt betesplats, hvarest de numera också beständigt
vistas. Det synes häraf, såsom om trädplanteringar
skulle hafva en ofantlig inflytelse på ett lands klimat
och en jords växtlighet.
I —wJpJJLVkhk— innen