prydnader. nerrskar otveraiut 1 det otringaholmska iore-
draget kraft och allvar, Jeimte ett episkt lugn och vär-
dighet. Sparsamt äro reflexioner öfver händelserna in-
strödda, men hvarje sådan vittnar om lugn och redig
eftertanka. Vid utdragen af d2 sagor och berättelser,
som utgora grundvalen för vår äldre historia, har Geyer
som oftast begagnat sin poetiska frihet, än-afkortat, än
omformat de gamlas berättelser; men alltid på ett sätt,
som visar, huru förtrolig han är med de gamla sagolju-
dens anda, och med hvad skicklighet han vet återgilva
den, äfven under förändrade uttryck. Strinnholm der-
emot synes gjort sig till lag, att så noggrant och orda-
grannt som möjligt följa de äldre beratielserna, samt
med blott de högst nödvändigaste inskränkningar bibe-
hålia deras flumen orationis. I detta afseende synas de
antika författarnes tal Hafva såsom föresyn sväfvat för
honom. — Alt värdera dessa stora förtattares lärdom
och kännedom af fornuhäfderna, är en pligt, hvarifrån
vi kunna så mycket hellre frikalla oss, som det blifvit
redan verkställd. af den lärde recensenten i Scandia.
Må det endast vara oss tillåtit att anföra några reflexio-
ner öfver den fördel historiska kritiken har vunnit ge-
nom våra sednare historiska författare.
Man vet, att i slutet af den så kallade hedniska ti-
den, hade det wvigtigaste af vår forntids historiska sagor
och sånger flyktat öfver till Island, som på visst sätt
kan anses för vårt nordiska Athen. Vid alla nordiska
hofven voro Isländska skalder välkomna, och svarade
genom sina tillfällighets-dikter på visst sätt emot Gre-
kiska Rhapsoderna i afseende på förtäljandet af fornti-
dens häfder, Kristendomens införande och vikingafär-
dernas afskaffande försvagade mycket derna förbindelse
mellan Island och Sveiige, ehuru ända till Birger Jarls
tid Isländska skalder mottogos och blefvo belönade vid
Svenska hofvet. Men i motsats mot Norge, hvars för-
bindelse med Island blef oafbruten, och hvaraf vi än-
nu hafva frukterna uti Sturleson Heims Kringla, blef
dstra Scandinaviska halfön- mera hänvist på sina egna
sagor och traditioner, hvilka visserligen ej voro obe-
tydlige, och som sedermera, enligt tidens romantiska
lynne, af katolska presterskapet sammanblandades med
de underrättelser deras latinska författare förskaffade dem,
om Gotharnes fordna bedrifter, hvilka man allt sam-
manväfde med Sverige, och deraf tillverkade en ko-
nungalängd af hundradetals personer utan all kritik,
hvaruti Ragvalder, Attiler, Erikar och Berikar till öf-.
verflöd figurerade. Bevisen derpå hafva vi tillräckligt
uti den gamla Svenska krönikan, den mindre rimkrö-
nikan, samt flere andra skrifter från medeltiden. Af-
ven ligga dessa inhemska traditioner till grund för de
efter reformationen författade större historiska arbete-
na, såsom Olai och Laurentii Petri krönikor samt fle-
re andra, ända till Christinas och Carl X:s tidehvarf.
Genom den märkvärdiga fångst, som Sverige då under
1658 års krig gjorde af en hop eröfrade Isländska ma-
nuskripter, fingo Svenskarne, enligt Grundtvigs sarka-
stiska uttryck iuera än de kunde läsa. - Emedlertid
lärde de sig snart denna konst och Isländska litteratu-
ren blef skyndsamt bekant uti Sverige, hvilket en mängd
öfversättningar från Isländska skrifter intyga, som under
Carlarnes regering utkommo. Rudbeckska skolans ex-
centriciteter hindrade väl för en tid Isländskaflitteraturen
att vinna fullkomligt inflytande på fäderneslandets haf-
der, men den segrade slutligen, och ett nytt kritiskt
tidehvarf uppstod för Sverige under frihetstidens. Dess
hufvudprincip blef, att antaga för någorlunda säkert i
de urgamla tiderna hvad som var bekräftadt genom
Isländska efterrattelser. Men härvid öfvergick man må-
hända till en alltför sträng ytterlighet, då man derföre
åsidosatte, så väl de inhemska sagorna, som det ljus de
öfriga med oss beslägiade grannfolkens efierrättelser kun-
na kasta på våra häfder. I detta afseende ega våra ny-
aste häfdatecknare den förtjensten, att hafva upptagit i
den historiska forskningen en vidsträckiare krets af ider,
och att åter till öfverliggning hafva framställt flera tan-
kar och meningar, dem 18:de århundradets nyktra kri-
tik allt for förnömt förkastade. Att forskningen härvid
kommit på en mängd förmodanden och gissningar, som
behöfva en lång tids pröfning, innan de med säkerhet
kunna antagas eller förkastas, är oundvikligt. Man erinre
sig blott de moderna försöken, aw nödvändigt härleda
vår folkstam från Indiens Buddatjenare, hvarvid man gått,
att söka Buddiner på alla orter mellan Ganges och Ö-
stersjön, der man kunnat få fatt på någon ort eller stad,
hvars namn börjades med Bud, Baud eller Woud,
äfvensom försöken, att sammansmälta Indiens fredliga
Budda med våra länders krigiska Oden, då likväl andan
i bådas religioner tycktes vara hvarannan rent motsatt.
Men dessa twllfälliga afvikelser hindra icke, att vi icke
kunna antaga, att den historiska kritiken i våra dagar
genom en Hallenbergs, en Geijers och en Strinnholms
förtjenst har kommit på en högre ståndpunkt.
Med mycken lärdom och skarp historisk blick har
Strinnbolm utvecklat de gamlas begrepp om vår mord,
nn R RASAR RA AE