Så draga de vredgade Löjtnanter ut —
Corinna hon:dånar i samma minut.
De Köpstads- mamsellerna se med triwmf:
Nu hafva de vunnit ett spel uti trumf.
Corinnha förs hem, men hon tycker sig blott
I yrseln att höra de mördande skott.
Hon qvider:- Hur Tyslig är icke min nöd,
Jag röfvat från landet två väldiga :stöd!
O ära, som såras igenom en dans,
Det vore långt bättre om aldrig du fanns! —
Men ändtligen slutas den grymmaste natt.
Den sköna i fönstret. om morgonen satt,
Och tänkte med fasa på sitt mankemang —
Samt tyckte sig höra beständigt: pang! pang! —
Men tårarne tillra som rundaste- gryn;
Då ser hon två spöken, hvad hiskelig syn! —
Då ser hon förfårad de Löjtnanter två,
Som, stödde af vänner, helt vacklande gå.
O, ve mig, jag arma, de svigta af sår! 3
Jag vållat det - - - mer hon ej säga förmår.
Men närmre de komma och hon repar mod:
Omöjligt hon skönjer en droppa ai blod.
Omöjligt de deraf ha lidit förlust;
Ty såsom pioner tycks kinderna just.
Men vacklande likväl och svaga de gå;
Hur skall hon val detta förklara ändå?
Hur skall hen förklara att blicken är matt,
Och att uppå målet de sväfva besatt? —
Ha! ropar hon hastigt med undrande min — -:
Månn hjeltarna tvättat sin ära 1- - —- - vin?
Brin.