(Insändt.)
DUELLEN.
Corinna bevistar: en lysande bal,
Den: skönaste är hon bland damernas tal.
Och Köpstads-Mamsellerne titta på sne:
Det kostar väl på att den vackraste se.
De hviska och tassla så mycket å part,
De önska Corinna — Gud vet icke hvart.
Corinna dock saknar ej tappert försvar:
En spetsgård af Löjtnanter kring sig hon har.
Hur präktig är ej den rödkragade hop,
Lik dockor hvars halsar man lackat ihop!
Der sitter den Sköna, som perla i gull,
Och mumsar konfekt ur en påse så full.
Hon speglar. sitt öga i knapparnas glans;
De Löjtnanter -.mista af kärlek sin sans.
Nu spelas det opp — och den lycklige tear
Corinna — De andra som åskmåln stå qvar,
Och blixtar de slunga på hatad rival,
Bekajade grymt utaf svartsjukans qval.
Förskräckliga tecken på Himlen o, ve!
En olycka säkert i afton skall ske.
Uppbjudande Löjtnanter komma och gå,
Corinna, ditt minne kan aldrig förslå!
Du vållar två hjeltars, två Löjtnanters död:
Du minnes ej hvem som till valsen dig bjöd...
Men valsen är börjad — hvi dröjer väl Hån?
Corinna sig vänder til tasande man.
Der kommer den rätte, som dundrande Thor,
Och tusende tunnor af eder han svor.
Han kastar sin handske på dammande golf,
Och dånande klockan i tornet slår tolf;
Och vridande fjunet kring läppen med mod
Han skriker: Min ära blott. tvättas i blod!:
Den andre med röst som jen picola-ton:
Min ära också — har du biktat patron?
Fort säg hvilka wapen? Pistoler, förstås :-—
På två steg; ty båda vi skola förgås.
Corinna, när du hör pistolernas pang,
Så tänk då med fasa på ditt mankemang,.