och att jemförelsevis lika många kunna citeras i denna som i någon annan klass, hvilke bragt sig upp till förmögenhet eller välstand. Det oaktadt medgåfvo vi, att anledningar icke helt och hållet saknas till BorgareStåndets klagan, men att dessa måste afbjelpas på helt annan väg, än genom de inskränkningar, för hvilka det plåderas i petitionen. Vår egen åsigt af denna punkt har redan en gång förut blifvit framställd uti en motion som väcktes på Riddarhuset vid sista riksdag, af detta blads utgifvare, i ändamål att fästa lagstiftningens uppmärksamhet på det enda i motionärens tanka görliga sätt, att någonsin komma till ett rättvist slut med en tvist emellan landtoch stadsmannanäringar, som i det hela hvilar på en imaginär grund och aldrig behöfde uppstå. H:r Hjertas anförande är så korrt, att vi tillåte oss här upptaga det hufvudsakliga deraf: Den mångårigt fortsatta striden emellan å ena sidan dem, som yrka en utvidgad mnäringsfrihet, och å den andra dem, som klaga öfver ett obehörigt intrång i handtverksembetena till det skattdragande borgerskapets förfång, synes visa, att man ännu icke lyckats utfinna det rätta medlet att förena eller jemnka mellan dessa båda interessen, och att samhället i denna del ännu lider af en sjukdom, som måste väcka fosterlandsvännens bekymmer. Båda partierna hafva i min tanka rätt. Näringsfriheten kunde vara större, än den är, och den handtverkande eller handlande borgaren likväl mindre betungad. Att. vinna dessa båda ändamål, har också en ledamot af Borgare-St., H:r Assessor Hessle, åsyftat uti en nyligen afgifven motion, hvari han föreslagit, att, till förekommande af det intrång städernas borgerskap nu lida af sådana handtverkare, som sätta sig ned på landsbygden och inkomma till Ständerna med sina produkter eller derifrån emottaga beställningar, alla på landsbygden boende handtverkare borde, emot åtnjutande af frihet för sitt yrke, deltaga i skatten till städerna, lika med dervarande borgerskapet. Jag tror icke, att detta förslag skulle blifva af någon särdeles nytta, men ännu mindre, att det vore rättvist att på detta sätt göra näringar på landsbygden skattskyldiga under städerna, likasom landet under medeltiden var det till vissa feodalherrar. Emedlertid är det lika orättvist, att borgerskapet ensamt skall upprätthålla städerna genom fördelande sig emellan af de till deras underbåll och förvaltningsbestyr nödiga afgifter, helst sedan näringarna icke mera kunna föras tillbaka inom det fordna skyddet af de för tiden af deras uppkomst visserligen nyttiga skråprivilegiernas ursprungliga, trångare gränsor. Jag föreslår derföre i stället vördsamt en annan åtgärd, som jag vågar tro närmare ledande till ändamålet, nemligen, att alla invånare i stad må, lika med borgerskapet, bidraga till städernas underhåll i ett visst förhållande till deras utskylder till Staten ; hvaremot ingen skall vara betaget, som dertill visar sig ega skicklighet, att efter behörig anmälan, drifva hvilken borgerlig näring han behagar. : Härigenom borifaller otvifvelaktigt det förnämsta och det enda verkligt ömmande skäl, som hittills gifvit skråembetena fog till deras klagan. Auönu en annan olägenhet synes dock förtjena uppmärksamhet, såsom absolut nödvändig att afhjelpa, så framt den Svenska industrien någonsin skall lyfta sig till en större höjd från den lägervall, hvari många handtverksslöjder nu befinna sig. Om nemligen en handtverkare nu erhåller burskap t. ex. i Trosa, så får han, vore han än i sitt yrke den skickligaste i hela landet, likväl icke afsätta sin vara i någon annan stad än uti Trosa, utom på de allmänna marknaderna. Hvar och en finner likväl hvilken stor förmån, hvilken sporre till täflan och utveckling i slöjdskicklighet skulle ligga deruti, om afsättningen icke vore inskränkt inom en liten folkfattig stads staket och dess omgifning, utan för hvar och en fri och oinskränkt i hela Riket. Ar det icke agmärkningsvärdt, att under det utländska handtverkerivaror af alla slag kunna försäljas hvar som helst i landet, detta icke likaväl får ske med en inhemsk; och att t. ex. en artikel, tillverkad i Arboga, är confiskabel i Köping, 7 fjerdingsväg derifrån, medan den utländska varan af samma slag hänger i nästa bodfönster och fritt säljes. Bör man väl då undra, om den sålunda kringstängde och, i förhållande till inkomsterna, dessutom af utskylder till staden hårdt tryckte handtverkaren högijudt klagar öfver den s. k. utländska införsela? Jag föreslår derföre vördsemt, att hvarje handtverkare mom Riket må ega att, när, hvar och genom hvem han vill, inom Riket försälja varor af sin tillverkning, naturligtvis under behöriga kontroller emot missbruk deraf till tullförsnillning. Uti denna motion erkännes, såsom Läsaren täcktes finna, i allo, att borgerskaperna hafva rätt i en af de punkter som pläga åberopäs såsom skäl för deras klagan, mnemligen att de nu äro nog hårdt beskattade till utgifter för städernas och deras styrelses underhåll; men ni .