fer BOaAerberö. Abr. Arosenius. Carl Vougt. Jean Adf. Arnberg. Fredrik Bergvall. N. M. Asklöf. L. A. Hilphers. G. M. Nordström. Norrköpings Stadshus den 4 Mars 1836. Bref från Fieschi till Nina Lassave. Franska tidningarne meddela följande bref från Fieschi till Nina Lassave, skrifvet under förhöret, och med hans vanliga högst inkorrekta ortografi, man kunde tillägga: med hans vanliga osammanhang i både stil och mening. Det lyder sålunda: Min stackars lilla vän, i DBen dag då jag skall få veta mitt öde? förhöret börjas i dag, och mitt öde får du veta om fjorton dagar. Jag lofvar dig att du skall bli nöjd; att få höra den nyhet, att du ännu skall få lefva tillsammans med mig, det vill säga att jag kanhända skall bli landsförvist, men : du skall kunna följa mig, utan att frugta något, och som jag älskar dig och du äfven, skola vi gå ut genom samma port, jag skall skrifva till dig alla dar och detsamma skall du göra, oroa dig icke, behåll ditt vanliga lugn, dina ädla vanor, icke något dåraktigt tvång, ty förståndet har alltid ledt dma steg. I dag säger du mig att du blifvit ful (mossade) som en gammal gumma, men om du ännu vore hos din verkliga vän, så skulle jag betrakta ditt snillrika ansigte, jag skulle ännu se detta ljufva smålöje, detta änglalika lugn? . . Ja du är ett mönster af dygd. oui toi mnle de la vertue). Ja jag kan säga det utan att frukta, jag har emottagit dig oskyldig (vierge) och jag hoppas finna: dig sådan ännu, ja jag känner din karakter, de egenskaper som äro sällsynta hos ditt kön. gr Du ville hellre upphöra att lefva emedan du trodde att din vän icke mer var till. Men han leiver ännu och han skall lefva för att vara ditt stöd, ingen skall intaga ditt rum ja aldrig, du är hälften af jag sjelf. och jag vet att jag är detsamma för dig au revoir, jag skall skrifra till dig hvar dag farväl, jag skickar dig tusen kyssar, din vän för alltid. P. S. jag sänder dig 10 francs, mod mod och ståndaktighet min ljufva vän, sanningen tränger fram öfver allt. Fieschi. Af detta bref, hvaråt vi, med bibehållande i det närmaste af kommateringen, sökt i öfversättningen gifva så mycket sammanhang som möjligt, skulle det synas som om man smickrat Fieschi med vissa förhoppningar, hvilka omständigheterna sedan icke tillåtit att realisera. Huru än härmed må vara, är det likval ett bidrag till den beryktade händelsens historia, och ännu mera intressaht i psykologiskt hänseende. Det vore i sanning ett sällsamt studium, att utforska huru det kan se ut i en sådan menniskas hjerta och hjerna som denna Fieschi, och på hvad grund de goda eller onda handlingarna hos honom stödja sig? När man hör Fieschi tala till Nina Lassave om dygden och berömma hennes egenskaper, så frågar man med skäl: hvad förstå sådana menniskor med dygd? och hvad är då hos dem brott? Om spekulationen, att sätta Nina Lassave till allmänt åskådande, yttrar en Fransk tidning, Bon Sens, följande skarpa anmärkning: Hvilken utomordentlig mängd folk belägrar porten och trappan till det prägtiga Caf de la Renaissance! Till dem, -som se denna folkskockning på börsplatsen, och som fråga orsaken dertill, svarar man: Stig upp, betala tolf sous, tjugu sous, hundra sous, och ni får se. — Hvad finner man då? Vid en pulpet, strad med rika bildhuggeri-arbeten från Ludvig XIII:s tid, är ett slags thron, cfver hvilken hänger en massa af guldfransar och sammetsdraperier, hvarpå sitter en liten enögd och tandlös flicka, hvars ansigte är fullt med vårtor, iklädd en ljusröd sidenklädning, med bar hals och guldax i håret. Det är Nima Lassave, den orena, den förhatliga Nina Lassave, Fieschis ålskarinna, och dotter till hans älskarinna, Fieschis enka och dotter till Fieschis enka. Hon thronar der inför hela Paris, den skändliga frillan, kringstrålad af sin älskares afskyvärda odödlighet, med Händerna stödda på lejonhufvudena på en bronserad ländstol, likasom vore det på Moreys och Pepins hufvuden. Den långa processionen tågar i omätlig omvexling förbi henne, under småskratt och hvisslingar, men hvarken hånlöjet, eller hvisslingarne; eller de smädliga frågorna, förmå skaka denna cyniska bildstod på dess fotställning af smuts, ty den beundran som, man måste säga det till vårt bortskämda tidehvarfs eviga blygd, några narrar egnat henne, utplånade snart ifrån Ninas tamklösa anlete det intryck, som massan af vanära ett ögonblick lyckats att der framkalla. Vid sidan af denna qvinna, sålunda fastläst vid ett nytt slags skampåle, står kaffehusvärden, kall och uppmärksam, denne man, som någon kallat Nina Lassaves björndansare, hållande i handen en luktvattensflaska, i fall det underliga djur, han bar att visa, skulle få det beRS RR RR Tass dann sär AS: 4