vecktade 1 denna roll, skall hon komma att gifva den : förträfligt. — Herr L. Kinmansson spelade rätt väl Pietro och sjöng den icke illa. Man har skäl, att vara nöjd med honum, men fråga är, om man äfven har det med rollens utde elare, då man vet, att teatern eger Herrar F. Kinmansson och Fahlgren, hvilka båda stå öfver honom såsom sångare. Man torde säga, att det spel, rollen erfordrar, bättre qvalificerar Hr L. Kinmansson I dertill; men 1 en sångpjes är likväl sången hufvudsaken, och om man på ett försök gaf partiet åt en af de ofvannämnda, skulle vi nästan på förhand vilja ansvara för, att de icke skulle skämma bort spelet, som ej räfver någon finhet eller några svåra nyanser, — Fru Enbom sjöng ganska väl Elviras parti, hvilket, såsom vi redan nämnt, är en afvikelse från musikens öfriga karakter. — Herr Pfeiffer var mindre lycklig såsom Alfonso. Skulle det icke vara möjligt för honom, att gifva litet mindre rörlighet åt sina armar, och litet mer åt sin röst? Hvad som likväl mest utmärkte uppsättningen af detta stycke, och som tvifvelsutan mest bidrog till dess framgång, var organiseringen afkörerna. Teaterns alla manliga och qvinnliga sujetter, endast med undantag af Herrar Sevelin, Fahlgren och Preumaijer, Fruarna Bock och Wenonbom samt Mamsellerna Högqvist och Lindman, deltogo nemligen deri, och icke blott stämmorna förstärktes sålunda högst betydligt, utan taflorna fingo äfven en rörelse, ett lif och ep: hållning, som vi alldrig förr träffat på vår scen. När man erinrar sig, att körerna äro detta styckes hufvudsak , och att denna hufvudsak jemförelsevis bäst utfördes, bör man icke förundra sig, att de gjorde effekt, emedan de blefvo hvad Kompositören beräknat dem att vara... Kostymerna voro smakfulla och rika. Vi anmärka blott, att.då Masaniello föres i triumf på den hvita hästen, iklädd purpurmanteln, bör han bortlägga sin fiskare-hufvudbonad. Purpurmanteln kan möjligtvis efterträda den röda mössan, stundom äfven tvertom, men tiillsammans utgöra de en anakronism, som icke ens teatern tål, och hvaråt ej en gång denna illusionens hembygd kan gifva sannolikhet. — Baletten hade ett par gånger en viss behagligt brokig rörlighet; men några spår af de Spanska och Neapolitanska natiomal-danserna kunde vi ej upptäcka; oss åt-. minstone syntes de här varande stegen, battementerne, ! svängningarne och bensträckningarne, så lika dem, vi alla dagar se på teatern, som ett bär liknar det andra. Om dekorationerna anhålle vi att slippa yttra oss. Men då sådant skulle kunna kallas en ofullständighet, böra vi nämna, att författaren och dekoratören synes hafva gått hvar sin väg. I första akten skulle t. ex. finnas en kolonad. Denna var likväl ställd på indragningsstat. I andra akten skulle visas en pittoresk trakt af Neapel. Uti diktionären heter det att ordet pittoresk betyder: något, värdt att målas af. Vi spå likväl, att ingen målare väljer denna dekoration tull ämne för sin tafla. Den tredje borde vara stora marknadstorget i Neapel. Der funnos också några skärmar, med gråa och bruna färger, men något, som kunde tagas för tempel och palats, blefvo vi ej varse. Var det målning, så tillhör målaren en skola, hvilken är oss obekant. Visst är åtminstone, att det icke är Depress skola. Fjerde akten skulle vara det inre af Masaniellos hydda. Vi tyckte oss likväl igenkänna grufvan i Herrman von Unna; men en grufva, hvars ena vägg utgöres af ett segel och som då detta borttages, visar staden liggande isamma plan med grufvans botten? Femte akten skulle vara en försal i vicekonungens palats, med utsigt af Vesuvii spets på afstånd: Vi sågo väl hvarjehanda saker, fen ingenting som vi funno liknande salen i ett palats, eller ett perspektif af Volkanen. Innan vi emedlertid hunno få ögonfäste på föremålen, insveptes allt i mörker, och vi kunna derför icke göra reda för hvad teatern föreställde. Fel-t är kanske författarens, som icke tillfrågat dekoratören hvad han ville visa på scenen, utan på eget bevåg talat om saker, som icke funnos, och således gjort upp räkningen utan värden. Ett Neapolitanskt ordspråk säSe Neapel och dö sedan?. Om det verkliga Neapel liknar det som här representerades, så skulle naturoch konstvännen åtminstone icke dö af förtjusning. Den lifliga musiken tycktes. hafva meddelat sig åt både åhörare och deltagare; ty publiken på båda sidorna om ridån var denna afton ovanligt talsam under entreakterna, hvilka voro något längre, än hvarje derpåföljande akt. Måhända var man, under mellantiderna, sysselsatt att måla dekorationer. Efter pjesens slut begärdes och sjöngs folksången, såsom det numera brukas vid pass en gång i veckan, och derefter påkallades med högan röst mamsell Daguin, men ännu mer Hr Lindström. . Efter en lång och bullersam väntan framtradde ändtligen de båda syskonen för aftonen, bugade sig och sig och applåderades. Då nu omsider vår sångscens veteran erhållit af den publik, hvars nöje han i så många år gjort) en hyllning som han så väl förtjent, våga vi föreslå de respektive utdelarena af dessa gracer, om det icke vore, tid att sluta upp med detta slags efterspel, som icke just bevisar, hvarken att en teater hår storaartister, eller att en publik består af bara