vecktade 1 denna roll, skall hon komma att gifva den :
förträfligt. — Herr L. Kinmansson spelade rätt väl Pie-
tro och sjöng den icke illa. Man har skäl, att vara
nöjd med honum, men fråga är, om man äfven har det
med rollens utde elare, då man vet, att teatern eger Her-
rar F. Kinmansson och Fahlgren, hvilka båda stå öfver
honom såsom sångare. Man torde säga, att det spel,
rollen erfordrar, bättre qvalificerar Hr L. Kinmansson
I dertill; men 1 en sångpjes är likväl sången hufvudsaken,
och om man på ett försök gaf partiet åt en af de of-
vannämnda, skulle vi nästan på förhand vilja ansvara
för, att de icke skulle skämma bort spelet, som ej
räfver någon finhet eller några svåra nyanser, — Fru
Enbom sjöng ganska väl Elviras parti, hvilket, såsom vi
redan nämnt, är en afvikelse från musikens öfriga karak-
ter. — Herr Pfeiffer var mindre lycklig såsom Alfonso.
Skulle det icke vara möjligt för honom, att gifva litet
mindre rörlighet åt sina armar, och litet mer åt sin röst?
Hvad som likväl mest utmärkte uppsättningen af detta
stycke, och som tvifvelsutan mest bidrog till dess fram-
gång, var organiseringen afkörerna. Teaterns alla man-
liga och qvinnliga sujetter, endast med undantag af Her-
rar Sevelin, Fahlgren och Preumaijer, Fruarna Bock och
Wenonbom samt Mamsellerna Högqvist och Lindman, del-
togo nemligen deri, och icke blott stämmorna förstärk-
tes sålunda högst betydligt, utan taflorna fingo äfven en
rörelse, ett lif och ep: hållning, som vi alldrig förr träf-
fat på vår scen. När man erinrar sig, att körerna äro
detta styckes hufvudsak , och att denna hufvudsak jem-
förelsevis bäst utfördes, bör man icke förundra sig, att
de gjorde effekt, emedan de blefvo hvad Kompositören
beräknat dem att vara... Kostymerna voro smakfulla
och rika. Vi anmärka blott, att.då Masaniello föres i
triumf på den hvita hästen, iklädd purpurmanteln, bör
han bortlägga sin fiskare-hufvudbonad. Purpurmanteln
kan möjligtvis efterträda den röda mössan, stundom äf-
ven tvertom, men tiillsammans utgöra de en anakro-
nism, som icke ens teatern tål, och hvaråt ej en gång
denna illusionens hembygd kan gifva sannolikhet. —
Baletten hade ett par gånger en viss behagligt brokig
rörlighet; men några spår af de Spanska och Neapoli-
tanska natiomal-danserna kunde vi ej upptäcka; oss åt-.
minstone syntes de här varande stegen, battementerne, !
svängningarne och bensträckningarne, så lika dem, vi
alla dagar se på teatern, som ett bär liknar det andra.
Om dekorationerna anhålle vi att slippa yttra oss. Men
då sådant skulle kunna kallas en ofullständighet, böra vi
nämna, att författaren och dekoratören synes hafva gått
hvar sin väg. I första akten skulle t. ex. finnas en
kolonad. Denna var likväl ställd på indragningsstat. I
andra akten skulle visas en pittoresk trakt af Neapel.
Uti diktionären heter det att ordet pittoresk betyder:
något, värdt att målas af. Vi spå likväl, att ingen må-
lare väljer denna dekoration tull ämne för sin tafla.
Den tredje borde vara stora marknadstorget i Neapel.
Der funnos också några skärmar, med gråa och bruna
färger, men något, som kunde tagas för tempel och pa-
lats, blefvo vi ej varse. Var det målning, så tillhör måla-
ren en skola, hvilken är oss obekant. Visst är åtmin-
stone, att det icke är Depress skola. Fjerde akten
skulle vara det inre af Masaniellos hydda. Vi tyckte
oss likväl igenkänna grufvan i Herrman von Unna; men
en grufva, hvars ena vägg utgöres af ett segel och som
då detta borttages, visar staden liggande isamma plan
med grufvans botten? Femte akten skulle vara en försal
i vicekonungens palats, med utsigt af Vesuvii spets på
afstånd: Vi sågo väl hvarjehanda saker, fen ingenting
som vi funno liknande salen i ett palats, eller ett per-
spektif af Volkanen. Innan vi emedlertid hunno få ö-
gonfäste på föremålen, insveptes allt i mörker, och vi
kunna derför icke göra reda för hvad teatern föreställde.
Fel-t är kanske författarens, som icke tillfrågat dekora-
tören hvad han ville visa på scenen, utan på eget bevåg
talat om saker, som icke funnos, och således gjort upp
räkningen utan värden. Ett Neapolitanskt ordspråk sä-
Se Neapel och dö sedan?. Om det verkliga Ne-
apel liknar det som här representerades, så skulle natur-
och konstvännen åtminstone icke dö af förtjusning.
Den lifliga musiken tycktes. hafva meddelat sig åt
både åhörare och deltagare; ty publiken på båda
sidorna om ridån var denna afton ovanligt talsam un-
der entreakterna, hvilka voro något längre, än hvarje
derpåföljande akt. Måhända var man, under mellanti-
derna, sysselsatt att måla dekorationer. Efter pjesens
slut begärdes och sjöngs folksången, såsom det numera
brukas vid pass en gång i veckan, och derefter påkalla-
des med högan röst mamsell Daguin, men ännu mer
Hr Lindström. . Efter en lång och bullersam väntan
framtradde ändtligen de båda syskonen för aftonen, bu-
gade sig och sig och applåderades. - Då nu omsider vår
sångscens veteran erhållit af den publik, hvars nöje han -
i så många år gjort) en hyllning som han så väl förtjent,
våga vi föreslå de respektive utdelarena af dessa gracer,
om det icke vore, tid att sluta upp med detta slags ef-
terspel, som icke just bevisar, hvarken att en teater
hår stora- artister, eller att en publik består af bara