2) MARIAN 59 ULV AAA ar) AVATAR T balen vert 23 ML SALA draget bara maneret o. s. v. Men visst är, att om han står under Gläck, Mozart och deras vederlikar, har han likväl, genom detta enda arbete, ställt sig såsom kompositör före andra än Italienska sångare. Dessas plats är konsertsalen, och utom den komma de aldrig, äfven då de uppträda på thedtern, emedan de törvandla denna till konsertsal. Deras arbeten för öfrigt utföras af eni detta mantr enkom bildad sångarestam, och hafva då visserligen sitt relativa värde; men utom detta reqvisitum, och betraktade såsom dramatiska kompositioner, bli de för den verkliga kännaren, för den med själ och känsla begåfvade åhöraren, aldrig annat än toma ljudformer, hvilka ej. hinna längre än: till örat. Vi veta ej om Auber skulle kunnat skrifva en Italiensk opera. Mozart sjelf kunde det icke, och Gläck jemte hans själsförvanter, hafva alldrig kommit öfver Alperna, eller åtminstone icke kunnat bibehålla sig på Italiens jord... Men högst troligt är det åtminstone, att Rossini och hans skola icke eller skulle kunnat skrifva en opera sådan som Den Stumma. Djup och innerlighet saknas väl icke egenteligen i denna skola, men de äro der endast på ett kort besök. Masaniellos bön under systerns sömn, flera af Fenellas stumma berättelser, folkets bön till Madonnan — ett högst karakteristiskt drag i samma ögonblick det lyfter dolken och tändt mordfacklan — samt framförallt hymnen under vigseln i kapellet, äro af en renhet, storhet och ädelhet i stilen, som de största tonsättare skulle kunna vara stolta öfver. Stycket hade varit ett konstverk af ganska högt värde, om den förmåga kompositören här ådagalagt, något mer användts på utvecklingen af handlingens motiver, om han, i fall vi så få säga, haft litet mindre brådtom, att komma till folklifvet, hvilket är hans rätta fält, och i skildringen hvaraf han troligen ännu är oöfverträffad. Vill man ha ett begrepp om detta Neapolitanska folklif, åtminstone så som det förefaller en Nordligare Eurep, detta brokiga, rörliga, krafifulla, i tusende former och oupphörligt växlande bjerta färgor, hvälfrande folklif, och dertill stadt i jäsning, liknande det haf, som slår emot dess stränder, och den volkan, som gnyr öfver dess hufvud, så måste man höra Den Stiumma. Musiken är icke toner af särskildta instrumenter; den är en massa af sjudande känslor, af brinnande passioner, satta i handling, lifliga, bullrande, ytliga, med icke många motiver, med få och ytliga, men just derföre energiska, svallande och brusande, såsom sjelfva det folk, i hvars sköte händelserna tilldraga sig. Andra och tredje akten, i synnerhet den sistnämnda, skulle kunna kallas i sitt slag klassiska, och om det öfriga af partituret råkade förkomma, om dessa båda akter; seden Aubers namn och hans öfriga arbeten försänkts i glömskan efter ett par seklers förlopp, uppgräfdes ur något musikbibliotheks gömmor, skulle de af kännaren ställas i bredd med den ryktbara torsen, hvars hufvud, armar och ben fattas, men som, i sitt fragmentariska skick, är något så fulländadt skönt, att den vunnit en plats vid sidan af mejselns yppersta alster. Första och fjerde akten äro icke jemförliga med dem, och ännu mindre den femte, som syntes oss svagast. Den bekanta duetten mellan Masaniello och Pietro är ett mästerstycke, och sjelfva Elviras aria i första akten, som är en afvixelse från musikens öfriga karakter, kan likväl försvara sin plats, såsom sjungen af en brud, och framför allt för sitt vackra thema. Recitatifverna äro af mindre betydlighet. I allmånhet är musikens stora förtjenst att den är ett helt, att den har en allt genomgripande ton, och att den är svarande mot ämnet, hvilket man ej bör förgäta, att det är Neapolitanskt. Om icke så vore, skulle man kunna kalla den stundom alltför bullersam. Detta äro de allmänna ideer vi kumnat fatta af denna musik. Måkända få vi efter en närmare bekantskap avledning, att i ett och annat modifiera vårt omdöme. Men visst är, att den gör effekt, och att man vill höra den flera gånger. Ett arbete, som saknar värde, har ej dessa egenskaper. Då vi, för redegörelsens fullständighet, äfven måste taja om sättet huru stycket gafs, bör man dervid ej förgäta att, enligt det antagna systemet vid vår teater, är, som hvar man vet, första representationen endast att anse som den sista generalrepetitionen. Hr Lindström som Masaniello erinrade här, som alltid, att hans egentliga fålt är den stora operan i gamla stilen, och hans gester och hållning röjde ofta denma stil. Det finnes emedlertid ingen, sedan Karsten lemnade scenen; som skulle kunnat; såsom han, sjupbga detta starka, ovabligt högt liggande parti, d. v. s. , sjunga det med den renhet .och kraft, det fordrar. Ochlikväl är Hr Lindström hela den nuvarande teater-generationens senior; han närmar; sig, till det 60.de året, och har, med ett ungt utseende, bibehållit den högsta tenorstämmas styrkat och klarg. Ett par af Hr Lindströms höga toner äro något svagare; men vi anse detta snarare för en vinst, emedan han nu, mera försigtigt än förr, anlitar dem. Mamsell Daguin var en god Fenella. Kanske skulle hon varit en ännu bättre, om hon icke gjort en resa