2) MARIAN 59 ULV AAA ar) AVATAR T balen - vert 23 ML SALA draget
bara maneret o. s. v. Men visst är, att om han står
under Gläck, Mozart och deras vederlikar, har han
likväl, genom detta enda arbete, ställt sig såsom kom-
positör före andra än Italienska sångare. Dessas plats
är konsertsalen, och utom den komma de aldrig, äfven
då de uppträda på thedtern, emedan de törvandla den-
na till konsertsal. Deras arbeten för öfrigt utföras af
eni detta mantr enkom bildad sångarestam, och haf-
va då visserligen sitt relativa värde; men utom detta
reqvisitum, och betraktade såsom dramatiska kompo-
sitioner, bli de för den verkliga kännaren, för den med
själ och känsla begåfvade åhöraren, aldrig annat än
toma ljudformer, hvilka ej. hinna längre än: till örat.
Vi veta ej om Auber skulle kunnat skrifva en Italiensk
opera. Mozart sjelf kunde det icke, och Gläck jemte
hans själsförvanter, hafva alldrig kommit öfver Alperna,
eller åtminstone icke kunnat bibehålla sig på Italiens
jord... Men högst troligt är det åtminstone, att Rossini
och hans skola icke eller skulle kunnat skrifva en opera
sådan som Den Stumma. Djup och innerlighet sak-
nas väl icke egenteligen i denna skola, men de äro der
endast på ett kort besök. Masaniellos bön under systerns
sömn, flera af Fenellas stumma berättelser, folkets bön
till Madonnan — ett högst karakteristiskt drag i sam-
ma ögonblick det lyfter dolken och tändt mordfacklan —
samt framförallt hymnen under vigseln i kapellet, äro
af en renhet, storhet och ädelhet i stilen, som de största
tonsättare skulle kunna vara stolta öfver. Stycket hade
varit ett konstverk af ganska högt värde, om den för-
måga kompositören här ådagalagt, något mer användts
på utvecklingen af handlingens motiver, om han, i fall
vi så få säga, haft litet mindre brådtom, att komma
till folklifvet, hvilket är hans rätta fält, och i skildringen
hvaraf han troligen ännu är oöfverträffad. Vill man
ha ett begrepp om detta Neapolitanska folklif, åtmin-
stone så som det förefaller en Nordligare Eurep, detta
brokiga, rörliga, krafifulla, i tusende former och oupp-
hörligt växlande bjerta färgor, hvälfrande folklif, och
dertill stadt i jäsning, liknande det haf, som slår emot
dess stränder, och den volkan, som gnyr öfver dess
hufvud, så måste man höra Den Stiumma. Musiken -
är icke toner af särskildta instrumenter; den är en mas-
sa af sjudande känslor, af brinnande passioner, satta i hand-
ling, lifliga, bullrande, ytliga, med icke många motiver,
med få och ytliga, men just derföre energiska, svallan-
de och brusande, såsom sjelfva det folk, i hvars sköte
händelserna tilldraga sig. Andra och tredje akten, i
synnerhet den sistnämnda, skulle kunna kallas i sitt
slag klassiska, och om det öfriga af partituret råkade
förkomma, om dessa båda akter; seden Aubers namn
och hans öfriga arbeten försänkts i glömskan efter ett
par seklers förlopp, uppgräfdes ur något musikbibliotheks
gömmor, skulle de af kännaren ställas i bredd med den
ryktbara torsen, hvars hufvud, armar och ben fattas,
men som, i sitt fragmentariska skick, är något så full-
ändadt skönt, att den vunnit en plats vid sidan af mej-
selns yppersta alster. Första och fjerde akten äro icke
jemförliga med dem, och ännu mindre den femte, som
syntes oss svagast. Den bekanta duetten mellan Masa-
niello och Pietro är ett mästerstycke, och sjelfva Elviras
aria i första akten, som är en afvixelse från musikens
öfriga karakter, kan likväl försvara sin plats, såsom
sjungen af en brud, och framför allt för sitt vackra
thema. Recitatifverna äro af mindre betydlighet. I
allmånhet är musikens stora förtjenst att den är ett helt,
att den har en allt genomgripande ton, och att den är
svarande mot ämnet, hvilket man ej bör förgäta, att det
är Neapolitanskt. Om icke så vore, skulle man kunna
kalla den stundom alltför bullersam.
Detta äro de allmänna ideer vi kumnat fatta af denna
- musik. Måkända få vi efter en närmare bekantskap
avledning, att i ett och annat modifiera vårt omdöme.
Men visst är, att den gör effekt, och att man vill höra
den flera gånger. Ett arbete, som saknar värde, har ej
dessa egenskaper.
Då vi, för redegörelsens fullständighet, äfven måste ta-
ja om sättet huru stycket gafs, bör man dervid ej för-
gäta att, enligt det antagna systemet vid vår teater, är,
som hvar man vet, första representationen endast att
anse som den sista generalrepetitionen. Hr Lindström
som Masaniello erinrade här, som alltid, att hans egent-
liga fålt är den stora operan i gamla stilen, och hans
gester och hållning röjde ofta denma stil. Det finnes
emedlertid ingen, sedan Karsten lemnade scenen; som
skulle kunnat; såsom han, sjupbga detta starka, ovabligt
högt liggande parti, d. v. s. , sjunga det med den ren-
het .och kraft, det fordrar. Ochlikväl är Hr Lindström
hela den nuvarande teater-generationens senior; han när-
mar; sig, till det 60.de året, och har, med ett ungt ut-
seende, bibehållit den högsta tenorstämmas styrkat och
klarg. Ett par af Hr Lindströms höga toner äro nå-
got svagare; men vi anse detta snarare för en vinst,
emedan han nu, mera försigtigt än förr, anlitar dem.
Mamsell Daguin var en god Fenella. Kanske skulle
hon varit en ännu bättre, om hon icke gjort en resa