——-—AfAÖ -n R (Öh ;å 7 7 s!bPSOOOSVS UM UU—r nr Fr — —r—Ål pmm nmmmmmsmmmnnmnnnnmrmmrs mrmrrrrv m mw hm hm thWÄ. M lm jox mms fffjfsj sl ljmlmfmurmnnnmfmmfmmfnfmfmfkchåt ÖH ——O—lrrme— — --- AA
ritad rr TA nan ERP
lemna ofvanstående upplysningar; men förklarar derjem-
te, alt jag icke tänker ingå i vidare svaromål rörande
detta ämne. Stockholm den 3 Mars 1836.
J. P. Lefren.
Vi hadei anledning af denna skrift ämnat framställa nå-
gra reflexioner, i synnerhet öfver det tillfredsstäliande och
vackra uti den hyllning Hr GeneralMajoren, i stöd af
egen erfarenhet, hembär åt det aktningsvärda och
grannlaga sitt Konungens rådgifvare begagna, då
de i allmänna ärender samtala med ledamöter af
national representationen, äfven då desse icke
höra till oppositionen; öfver Konungens råd-
gifvares ömtålighet om - formers helgd m. m.
samt tillika lyckönska Hr Lefren, att, enligt hvad man
kan sluta af erfarenheten från sista riksdag, alla kolli-
siener mellaa hans och Regeringens åsigter både i an-
slags- och lånefrågor numera synas hefva upphört och icke
vara for framtiden att befara, Men i detsamma erhöl-
lo vi ifrån författaren till skriften 1720, 1772 och 1809
en artikel, till genmäle af Hr General-Majoren Lefrens,
och hvilken vi anse oss Jemväl böra meddela, lemnan-
de åt läsaren sjelf, att af jemförelsen göra sina slutsat-
ser, och erdast med den anmärkningen, hvad den sed-
nare artikeln angår, att författaren till skriften, hvars
handlingssätt vi äre öfvertygade alltid varit bestämdt af
dess inre känsla, likväl synes göra klokt uti, att al-
drig gå för långt in i Kapitlet om konseqvens. Denna
artikel lyder ordagrannt sålunda:
Då Redaktionen af Aftonbladet sannolikt villfar för-
fattarens af skriften 1720, 1772, 1809 anhållan, att
hon behagsde meddela äfven läsarne af sin tidning
General Lefrens reklamation, som i går var införd uti
Dagligt Allehanda emot nämnde skrift, utber författa-
ren sig, alt i sammanhang dermed, följande Erinringar
må offentliggöras.
Generalen medger, att en öfverläggning egt rum hos
GereralAdjutanten för armcen, angående det ämne och
mellan de personer, skriften omförmäler; men stöter sig
på uttrycket konfrontation, i stället för hvilket han
begaguar ordet: semmankomst; — medger berättel-
sen så väl om efterskickandet som af öfverraskningen,
så väl om sitt afstyrkande att söka bringa frågan i an-
nat skick, än hvaruti den redan genom fattade beslut
då befann sig, som af något, hvilket han (ganska smic-
krande för interlokutören) täcks benåmna dennes
rntlighet; men anvisar henne en tämligen in-
skränkt verkningskrets för tillfället dymedelst, att Ge-
neralen icke vill draga sig till minaes dennes frågor, u-
tan låter samtalet föras endast mellan sig och General
Adjutanten (och: hvartull då, den tredje personens när-
varo?); vill att detta skall förelupit på stående fot; att
uppgiften om Generalens något potentierade värma (i
skriften antydd. genom den från bordet skjutna stolen)
således skulle vara origtig; och synes framfor allt lägga
vigt på den omständighet; att det icke skall varit isa-
ken utan i formen, som Generalen blef tilispord, och
i afseende på hvilken han, af vördnad och nit för riks-
dagsordningens helgd, ifrat mot förändring af besluten.
Författaren skulle brista i grannlagenhet, om han ej
hastade att för detta vitsordande af det hufvudsakliga
af — så att säga — sjelfva stommen till berättelsen i
hans skrift lika offentligt betyga General Lefren sin
erkänsla. Den är så mycket lifligare, som färgen och
tonen i Generalens uppsats gifva vitsordet en omisskän-
nelig pregel af tillförlitligket i de delar, der det egnar
sig till bekräftande af författarens framställning.
Sålunda har Generalen nedlagt kanske till och med
något mer än behöflig möda och emfas på deduktionen,
att öfverläggningen angick icke sak utsn form.
Det var nemligen, i frågans dåvarande skick, just for-
men som utgjorde hufvudsak. - Derom förekommer
till och med åtskilligt i sjelfva brochyren, hvilket lärer
undfallit Generalen vid citationerna derutur; t. ex. si-
dan 271: De ministerielle, hvilka grupperat sig
kring StatsRådet Nordin, lofvade guld och gröna sko-
gar, men beledsagade af vilkor och förutsättningar, så
problematiska, ehuru ganska skickligt förkladda, att
bifallet af denna fraktion ledde till samma mål, som
oppositionens. afslag. Rådgifvaren 1 kommandomil
märkte ej snaran — — — — — blef vacklande, för-
klarade sin erkänsla till den person, som nitälskade
för statsbidragets beviljande, men sade, att då afsigten i al-
Ja fall vunnes, lönade det ej mödan att tända eld i sin-
nena, för att tillvägabringa en mindre inkrånglad