AVI GLII RA VISE 1UL HaAKTi da TIRLDge flallldtlalldi3
de, för beslutens utfärdande, ja (enligt en af Konungen
nyss vidiagen, ganska naturlig och väl betankt anstalt)
för deras verkställighet, det ligger i andra händer. Och
det är således här man bör soka elementerna till hvad
i andra länder kallas ministåre, men icke hos en i allt
annat afseende, än gemom det moraliska inflytandet,
kraftlös korps, hos ett orakel, hvilket endast kan gifva
tecken till lif, då det tillfrågas. Det är i Utrikesmi-
nistern, Hof-Kanusleren , Stats-seXreterarne, Justitie-
Kaosleren och General-Adjutanterna, som vi se Sveri-
ges kabinett, men ingalunda i dessa statsråder, hvilka
väl smånigom måste träda tillbaka i skuggan och få
sig någon extra befattning tilldelad, såsom det sket i
Eugland och Frankrike. Norska inrättningen i detta
afseende är troligtvis den enklaste och ändamålsenliga-
ste, der hvarje Statsråd har sin putfölj, svarar för sitt
fack af regeringsbestyren.
Att sålunda till det verkliga anseendet uppflytta
de persoaer, på hvilxa mödan och ansvaret hvilar
ech som måste hafva ärendernas trådar i sin hand, är
ett förslag, som smakar ganska illa, det är bekant. Af
denna vedervilja kan man draga ganska märkliga slut-
satser, då man sammanhåller den med den envisa stri-
den mot ett verksamt ansvarighetssystem. Statsråderne
— och om dem tala våra statsförfattare uteslutande —
skola icke vara ansvarige för mera än det formenliga
nedlåggandet af en reservation! och Statssekreterarne med
de ofrige föredragande skola hållas neder, nästan såsom
Statsrådets skrifvare! Planen är sannerligen konse-
qvent, då man vill preta bort rikets konstitutionella
natur.
Om Sverige skulle för Statstidningar och dylika filo-
sofer få lefva och utveckla sitt konstitutionell: lif, så
som andra lagbumdna monarkier, så kan det vara in-
teressant nog att slå sig litetigrand på spådöm, om hvad
våra Statsråder en gång skulle blifva. Ministrar kan
man icke göra af dem, utan att i ganska väsendtlig
måtto ändra rådkammarens grundlagsenligd urganisation,
t. ex., såsom i Norge, tilldela hvarje ledamot ett depar-
tement och följaktligen afskaffa de nu befintliga före-
dragande. Hvad skulle då Statsrådet blifva, NB. utan
ändringar i grundlagen? Vi tro oss hafva förut bevisat,
att enligt den nu grasserande tydningen blifver det ett
intet, åtminstone intet såsom garanti för friheten och
band på godtycket, utan tvertom blott en anstalt, som
gör förhållanderna sämre, än de voro före revolutionen;
och en verklig ansvarighet, sådan den ligger i den mo-
raliska förbindelsen att icke länge tillhöra en styrelse,
- som icke aktar på, folkets tänkesätt och önskningar,
skulle leda tll intet ändamål, om den komme att up-
penbara sig blott hos en rådgifvarekorps, hvilken icke
har ärendernas gång i sin hand och icke kan leda dem.
Utan att borttaga den eller förändra dess i lag stadgade
organisation, kan denna korps icke blifva en verklig
minister; och hvad kan den då blifva? hvad skall den
blifva genom en naturlig utveckling af sakerna?
Vår styrelse företer en egenhet, som åtminstone icke
till den grad finnes hos andra styrelser, nemligen den
såkallade ekonomiska lagskipningen. Det mesta af den-
na orimliga attribution måste väl i tidens längd skiljas
från administrationen och hänvisas till siit naturliga stäl-
le, domaremagten; men vissa delar deraf torde väl qvar-
blifva hos styrelsen. För de mål, som komma under ko-
nungen genom besvär (och sådana torde komma att
alltid finnas), erfordras en annan autoritet, åtminstone
en annan behandling, än för rena administrationsmål.
Till en dylik autoritet har Statsrådet i Frankrike och Privy
Council i Eagland öfvergått; och vi bedraga oss mycket,
om icke äfven svenska statsrådet smånigom öfvergår
till något dylikt, sedan man ändtligen hunnit begripa o-
rimligheten deraf, alt det, som man egentligen vill be-
trakta såsom ministere, skall bestå af idel ministrar
utan portfölj, såsom man stundom har i Frankrike.
Ingenting hindrar dessa statsråder (denna ekonomiska
högsta domstol, om man så får säga) att, såsom lagen
föreskrifver, alltid sitta i rådet och yttra sin tanka, äf-
ven i rent administrativa ämnen, bifallande eller reser-
verande, som det faller sig; men deras egentliga verk-
ningskrets blefve den ekonomiska lagskipningen.: Att
ministrarne icke hinna och icke behöfva befatta sig med
denna, har man redan partielt erkänt, genom den van-
liga anstalten, att till så kallade beredningsmåls före-
dragande tillförordnas mindre betydande embetsmän.
Känslan af det naturligt rätta har således redan i detta
afseende gjort sig gällande.
En ganska märklig observation kan man icke undgå
alt göra, hvilken bestyrker, att gruudlagens stiftare a-
nade en verklig ministerstyrelse, men icke förstodo att
i det hela genomföra tanken. GeneralAdjutanterne fö-
redraga sina ärender utan statsrådets tillkallande; likaså
utrikes ministern. Men förde sfriga departementerna
är statsrådets närvaro nödvändig. Grunden till denna
olikhet är utan tvifvel den, att till statssekreterare-depar-
tementerna hörde äfven de omtalta juridiska målan.