likväl äro gesällerne dyrare ä än förr? Hvaraf kan ett sådant förhål lande uppstå, om icke att antingen hvarje mästare i medeltal kan sysselsätta flera gesäller, eller åtminstone att föra arbetare i det hela måste benöfvas nu än förr? Och hvad är det då, som ett samhälle, istatsekonomisk hänsigt, förnämligast bör eftersträfva, om icke att arbetet må v: äl betelas; och hvad kan man väl önska såsom höjden af allmänt välstånd, om icke, att allt arbete måtte vara så dyrt, men ella lifsförnödenheter och produkter deremot så billiga som möjligt? En annan klagspunkt, som petitionen vidrör, är den, att så mycket folk beständigt rusar in från landet till städerna och lägger sig på stadsmanna yrket; men hvad: bevisar väl detta, om icke, attroöaktadt stadsmanna-nåäringarnas öfverklagade förfall och lidande, dessa ändock lesnna bättre utsigter, vare sig för utkomst eller mindre strängt arbete, än landtmanna-yrket? 5å är det också i sjelfva verket. En handtverkare, som eger ett par tusen riksdalers förlag, behöfver, med: få undantag, långt mindre anstränga sig för sin utkomst, änen bonde, som eger samma summa nedlagd i en skattehemmansdel, och en arbetare i handtverkerierna, hvilken ingenting eger, har väl sällan så hårdt arbete för en knapp lifsbergning, som en torpare eller dagsverkskarl på landet. Men säger man — com det än medgifves, att handtverkerierna i det hela äro mera sysselsatta ä i förr, att varuproduktionen och jemväl konsumtionen i de flesta delar är större nu än för 20 år sedan, (vi tala nu om hela riket sammantaget, icke om den temporåara förändringen på serskilda orter), och att arbetslönerna vuxit, så är det likväl ett faktum, att en stor mängd gesäller hellre sätta sig ned och arbeta på egen hand, äfven med mindre fördelaktiga vilkor, än de arbeta hos en mästare, äfvensom att haudtverkarne på många serskilda orter i riket äro 1 ett ganska torfugt tillstånd, om detta ock skridit framåt på andra. Hvad det förra beträffar, så bedja vi dem som fram ställa en sådan klagan, väl öfverväga, huruvida orsaken till det öfverklagade förhållandet kan ligga i näringsfriketen, eller om det icke snesrare måste ligga i några omständigheter inom sjelfva handtverkeriembetena, i rättseller umgängsförhållanden mellan mästare och gesäller, eller någon annan rest af skråsystemet. Ty huru är det tänkbart, att en gesäll, som med mera fördelar i arbetslön kan arbesa åt en mastare än för sin egen räkning, och i det förra fallet derjemte vara försäkrad om ständig sysselsättning , icke skulle välja detta, och icke äfven gör det, der icke andra olägenheter finnas, som ej mråste vara ringa, för att motväga så väseatliga fördelar? Vi känna icke tillräckligt det innersta af bruken inom handtverkerierna för att kunna bedöma detta i detalj; men det känna vi, att ganska många mästare finnas, som aldrig sakna d.gliga gesälier, och hvar och en lärer begripa, att antingen måste fördelen och förtjensten att arbeta på egen hand vara i det hela större, eller också skulle mästarne i allmmänhet nödvändigt hafva godt om gesäller, och dessas arbetslöner falla. Att åter mängden af kunder hellre skulle vända sig till fuskare, som äro utan goda materialier, än till påltliga mästare, som hafva arbetsstyrka och förlager, om desse hålla billiga priser och lemva arbetet på sagd tid, är så otroligt, att man ej dervid behöfva uppehålla sig. Ar det väl för mycket vågadt, om vi genom det förestående anse någorlunda bevisadt, att Borgareståndets uppgift om stadsmannanäringarnes förfall och hdande, i det hela taget, saknar det första vilkoret för att leda till någon påfoljd hos lagstiftaren, nemligen att ega någon verklighet? Men Borgareståndet är icke belåtet med att hafva taget för sig Sverige, utan förklarar äfven, att i alla anura länder, hvarest näringsfriheten blifvit försökt, har den ledt till samma resultat, och åberopar till bestyrkande deraf en skrifvelse från magistraten i Berlin. Utan att nu kunna vidare yttra oss öfver denna skrifvelse, som vi ej känna i: dess helbet, kunna vi blott sätta deremot den allmänt kända erfarenheten att Preussens näringar allt sedan år 1813 varit 1 ett oupphörligt stigande, och dess industriella folkmängd beständigt ökats; att hvad de andra länderna beträffar, i England en handtverksgesäll aflönas med ifrån 25 till 30 sh. Sterling (lika många Rdr Riksgalds) i veckan, och att i Frankrike, enligt både regeringens och kamrarnas intyg, industrien nu är mera blomstrande, och använder betydligt mera både folk och kapitaler, än någonsin under Nspoleons tid eller restaurationen. Vi vilje ej tala om Amerika. slåhända skulle det, under dessa omständigheter, kanna förhålla sig raed magistraten i Berlin likasom stundom med de vällofl. magistrats-kollegierna i Stockholm, att den ansett sig skyldig att ex nobili officio och på begäran jemra sig för borgerskapets räkning uti bemäita skrifvelse, hvars innehåll in extenso och i bevittnad afskrift för öfrigt skulle vara intressant nog att kunna öfverkomma. TN an AS oo JA Ja AKA AO OP T om VA aa PM oo