——
EN SAK ATT TÄNKA PA FOR HEDERVARDA
BONDE - STÅNDET.
Konungens befallningshafvande i Wexiö har i slutet
af sistl. år ingått till regeringen med unuderdånig anmä-
lan, att allmogen der i länet på sma brånvinspavnor-
vanligen nyttjar hattar med 2 a 3 ångrör, och således
skulle få vidkännas dyra omändringar i redskapen, om
icke någon jemkniug finge ega rum i den efter fr
riksdag utfärdade föreskrift om beskaffenheten af s. k.
enkel bränvinsredskap, att nemligen dertill endast skall
höra hatt med ett ångrör. — Afven har samma Lands-
höfding anmält, att vid bränvinsredskapens förfärdigan-
de, pannerymden hos de flesta blifvit beräknad efter
1830 års taxeringsvärde på hemmanen; men då nu den
sista förordningen utsätter, att pannerymden skall be-
räknas efter 1834 års taxeringsvärde, och dessutom
pröfnings-kommiteerna vid flera tillfällen nedsatt taxe-
ripgsvärdet på hemmanen, så måste äfven härigenom :
uppstå en nödvändighet för allmogen af en mängd kän-
bara utgifter i och för pannerymdens rättande efter alla
dessa förändringar, eller nedsättningar i taxeringsvärdet.
Konungens befallningshafvande har derföre hemställt, att
de som redan för sina hemman hafva pannor efter
1830 års taxeringsvärde, måtte få behålla dem oförän-
drade till nästa riksdag, emot betalaude af pannerymds-
atgiften.
Regeringen har likväl afslagit båda dessa hemställ-
ningar, ehuru under förklarande, att den med ledsnad
sett föreskrifterna om bränvinsbränninzsredskapens rymd,
form och beskaffenhet vid hvarje riksdag undergå nya
förändringar, och att den bifallit ständernas förslag vid
sista riksdag, endast under förväntan, att erfarenheten
ärdtligen skulle leda till en viss stadga i denna del af
den ekonomiska lagstifteaingen och samimanjemka de oli-
ka meningarna i ämnet.
Om det är allmogen, som de olägenheter, Komungens
Befallningshafvande i Wexjö här omtåmnt, till största
delen drabba, och hvartill man kan lägga ännu många
flera, såsom följd af de principer i denna del af den
ekonomiska lagstiftningen, hvilka gjort sig gällande vid
våra riksdagar, samt de många inskravkande föreskrif-
terna om bränvinsbränningen, i synnerhet enligt sednaste
Ständers beslut, så bör det icke föreätas, att dessa in-
skränkande och minutiösa föreskrifier hufvudsakligen
tillkommo på Ledamöternes af Bondeståndet ifriga yr-
karde, hvilka dermed ansågo sig verka för det i deras
tanka riksgagneliga ändamålet, att motverka bränvinstill-
verkningen i stort. De besinvade icke, alt så länge det
ej är inom samhället öfverenskommit, att anse bränvin
för en oloflig produkt, så förblifver det alltid både ona-
turligt, rätisvidrigt och ledande till förlust för det hela,
att vilja göra inskränkningar i tillverkningsrättigheten af
denna, mer än hvarje annan af landets produkter, och
att just försvåra möjligheten till begagnande af sådana
metboder, hvarigenom den högsta möjliga mängd af pro-
dukt kan erhållas med minsta möjliga kostnad och iåt-
gång af materialier. Om genom bränvinets tillverkning
i större fakriker här, likasom det sker i andra länder,
med tillbjelp af alla de fullkomnade instrumenter som
sednare tiders uppfinningar gifva vid handen, det för-
delaktiga resultat kunde virnas, att en sådan fabrik kun-
de lemna den mindre jordegaren i rent utbyte mot hans
spanmål eller potates, lika mycket bränvin, som han nu
erhailer genom egen bränning, och han således hade
kosimaden både för bränsle, redskap och arbete besparad,
hvem kan väl bestrida, att sådant vore en fördel? Men
om resp. Bondeståndet icke vid sista riksdag kunde
fatta eller ville lyssna till detta skäl. så förekommer det
ävna märkligare, att Regeringen, som genom sin besitt-
ning af den ekonomiska lagstiftningen har makt att af-
slå de orimliga principernas tillämpning, hkväl genom ett
bifall till det vidunderliga beslutet hos Ständerna fort-
far att underhålla de missledaa begrepp och den orätt-
visa, som ligger till grund derför. Ett monopolium
blifver alltid en orättvisa, antingen det tillägges den ena
eHer den andra klassen; och detta ar så mycket påtagli-
