—— EN SAK ATT TÄNKA PA FOR HEDERVARDA BONDE STÅNDET. Konungens befallningshafvande i Wexiö har i slutet af sistl. år ingått till regeringen med unuderdånig anmälan, att allmogen der i länet på sma brånvinspavnorvanligen nyttjar hattar med 2 a 3 ångrör, och således skulle få vidkännas dyra omändringar i redskapen, om icke någon jemkniug finge ega rum i den efter fr riksdag utfärdade föreskrift om beskaffenheten af s. k. enkel bränvinsredskap, att nemligen dertill endast skall höra hatt med ett ångrör. — Afven har samma Landshöfding anmält, att vid bränvinsredskapens förfärdigande, pannerymden hos de flesta blifvit beräknad efter 1830 års taxeringsvärde på hemmanen; men då nu den sista förordningen utsätter, att pannerymden skall beräknas efter 1834 års taxeringsvärde, och dessutom pröfnings-kommiteerna vid flera tillfällen nedsatt taxeripgsvärdet på hemmanen, så måste äfven härigenom : uppstå en nödvändighet för allmogen af en mängd känbara utgifter i och för pannerymdens rättande efter alla dessa förändringar, eller nedsättningar i taxeringsvärdet. Konungens befallningshafvande har derföre hemställt, att de som redan för sina hemman hafva pannor efter 1830 års taxeringsvärde, måtte få behålla dem oförändrade till nästa riksdag, emot betalaude af pannerymdsatgiften. Regeringen har likväl afslagit båda dessa hemställningar, ehuru under förklarande, att den med ledsnad sett föreskrifterna om bränvinsbränninzsredskapens rymd, form och beskaffenhet vid hvarje riksdag undergå nya förändringar, och att den bifallit ständernas förslag vid sista riksdag, endast under förväntan, att erfarenheten ärdtligen skulle leda till en viss stadga i denna del af den ekonomiska lagstifteaingen och samimanjemka de olika meningarna i ämnet. Om det är allmogen, som de olägenheter, Komungens Befallningshafvande i Wexjö här omtåmnt, till största delen drabba, och hvartill man kan lägga ännu många flera, såsom följd af de principer i denna del af den ekonomiska lagstiftningen, hvilka gjort sig gällande vid våra riksdagar, samt de många inskravkande föreskrifterna om bränvinsbränningen, i synnerhet enligt sednaste Ständers beslut, så bör det icke föreätas, att dessa inskränkande och minutiösa föreskrifier hufvudsakligen tillkommo på Ledamöternes af Bondeståndet ifriga yrkarde, hvilka dermed ansågo sig verka för det i deras tanka riksgagneliga ändamålet, att motverka bränvinstillverkningen i stort. De besinvade icke, alt så länge det ej är inom samhället öfverenskommit, att anse bränvin för en oloflig produkt, så förblifver det alltid både onaturligt, rätisvidrigt och ledande till förlust för det hela, att vilja göra inskränkningar i tillverkningsrättigheten af denna, mer än hvarje annan af landets produkter, och att just försvåra möjligheten till begagnande af sådana metboder, hvarigenom den högsta möjliga mängd af produkt kan erhållas med minsta möjliga kostnad och iåtgång af materialier. Om genom bränvinets tillverkning i större fakriker här, likasom det sker i andra länder, med tillbjelp af alla de fullkomnade instrumenter som sednare tiders uppfinningar gifva vid handen, det fördelaktiga resultat kunde virnas, att en sådan fabrik kunde lemna den mindre jordegaren i rent utbyte mot hans spanmål eller potates, lika mycket bränvin, som han nu erhailer genom egen bränning, och han således hade kosimaden både för bränsle, redskap och arbete besparad, hvem kan väl bestrida, att sådant vore en fördel? Men om resp. Bondeståndet icke vid sista riksdag kunde fatta eller ville lyssna till detta skäl. så förekommer det ävna märkligare, att Regeringen, som genom sin besittning af den ekonomiska lagstiftningen har makt att afslå de orimliga principernas tillämpning, hkväl genom ett bifall till det vidunderliga beslutet hos Ständerna fortfar att underhålla de missledaa begrepp och den orättvisa, som ligger till grund derför. Ett monopolium blifver alltid en orättvisa, antingen det tillägges den ena eHer den andra klassen; och detta ar så mycket påtagli