stränder, fastän han icke höll den der. Visserligen hade äfven Grekerne trägårdar; men desse synas icke hafva haft något utomordentligt. Aleinoi trågard på den kala ön Pheasia, och Laertes trägård, båda beskrifna af Homerus, innehöllo knappt 4 tunnland i vidd. Allt skönt i konst var dessutom hos Grekerne öppet och offentligt, var folkets tillhörighet, ej rika och mägtiga individuers. Akademia vid Athen, förskönad af fältherren Cimon, och så ryktbar genom Platos förelasningar, var uppfylld med tempel, altaren, statyer, grafvar och minnesvårdar. Det är i synnerhet at filosofernes trägårdar, som minnet gått till efterverlden ; t. ex. Epicuri, som först anlade en sådan inom Athen; Melanthit midt emot statyen af Minerva Peonia; Lacydis m. fl. Men vi fiona äfven upptecknadt, att i Melanthii trägård begrofs Iycurgus, lIycoplirons son, och om an dessa trägårdar voro egentligen enskilda, blefvo de allmänhetens åtminstone genom de föreläsningar der höllos. En trägård är i sig sjelf en anläggning för lifvets filosofi; och det var ett nytt bevis på det Grekiska sinnets finhet, att filosoferne der samlade ikring sig sina lärjungar. I skuggan af de planterade gångarne blefvo deras dunkla läror klarare än för oss, just derföre att dessa läror framställdes i den fria naturen, hvilken för Grekerne var en särskilt lefvande verld, som dikten gifvit lif. Det synes således, som Grekerne i allmänhet lemnat det pittoreska af trägårdskonsten, eller sjelfva naturens materiella försköning, åt naturen sjelf, och att de endast användt så mycket deraf, som kunde gifva åt egaI ren af en trägård svalka, vällukt och hvila, i de korta stunder han undandrog sig det i tusende ådror sprittande offentliga lifvet. ! Afven den ekonomiska och speciella trägårdskonsten var i Grekland vida underlägsen Romarnes, hvilka senare både kände de flesta konstgrepp, som ännu hos oss äro i bruk, och odlade mångfaldigt flere vexter än Grekerne. Vi hafva en mängd författare i trägårdskonsten bland Romarne, men inga från Greklands sköna tid. : . Dock älskades blommor otroligt i Grekland. I Athen voro stora masor deraf dagligen till salu på torget. De voro icke blott då, som nu, skönhetens prydnader ; men dermed beströddes äfven gudarnes altaren. Ynglingarne krönte sig dermed vid högtiderne; presterne vid deras ceremonier, och gästerne vid måltiderne. Filosoferne uppklarnade mörkret, och dolde djupsinnighetens fåror på deras panna med en blomsterkrans; och krigarne gjorde dermed ärans gloria, vid deras återkomst från fälttåget, ännu mera lysande. Det fanns i Athen, 2lksom sedan i Rom, en serskild klass at qvinnor (Coronarice), som lefde af att binda blomsterkransar, liksom det fins hos oss en sådan, som förfärdigar fruntimrens mössor och hattar. Vi lemna åt våra läsarinnor att dömma, hvilken af dessa prydnader mest sammansmälter med kindens purpur, och ögats blå, samt bäst passar till ram åt lifvets skönaste uttryck, antingen det svepningslika gaset, och det maskfödda sidenet, eller blommorne, som, fastän äfven de erinra om skönhetens förgänglighet, likväl med detsamma återkasta och förhöja dess glans. Men Grekerne uppfattade tillika vexterne ur en helt annan synpunkt, nemligen såsom ord i ett gudaspråk, såsom elementer af en gudalära, såsom storartade prydnader i diktens skapelser. Liljan var Junos blomma. Rosen och Myrten var helgad åt Zenus, Oliven åt Minerva, Eken åt Jupiter, Cypressen åt Pluto; och så var nästan hvarje allmännare vext en gunstling, en sinnebild, en tanka af en Gud. En af Apollos gunstlingar blef förvandlad i en Hyacinth; en annan till en Cypress; Daphne i en Lager; Nymfen Echos älskling, — den af sorg till blott sjelfva rösten förtvinande Echos — uti en Narciss ; Heliaderne eller Solens döttrar till Popplar, Plutos älskarinna till en Mynta; Kilytia till en Natwtfiol, Leucothoe till ett välluktande träd; en skön och välvext flicka, älskad af Boreas och Pan, dödad af den ena, bevarades och omfamnades af den andre, förvandlad till den raka och smärta granen. Den första fiol-blomman uppstod under Nymfernes lätta fötter, när de skulle bekransa TIon, Xutos son; då deremot vid Jupiters och Junos bröllopp, Saffrans-blomman, doftande glädje och gift på en gång, spirade upp ur jorden af sig sjelf, en sinnebild af den olyckliga kärleks-föreningen. Rosen upstod af den sårade Afrodites blodsdroppar, och Anemonen af hennes tårar. Af Adonis blod vexte upp den blomma vi ännu kalla! gossen i det gröna, och den döda Myrsine tefver och blomstrar ännu i myternbusken. Så var allt i vextriket lefvande och betydelsefullt hos Grekerne. Deras trägårdskonst, d. ä. deras försköning af naturen, var icke materiell som hos oss; den var ideell; och de planterade ej sina trägårdar i den svarta . 1 So KA RT NM AL AA