-
stränder, fastän han icke höll den der.
Visserligen hade äfven Grekerne trägårdar; men
desse synas icke hafva haft något utomordentligt.
Aleinoi trågard på den kala ön Pheasia, och
Laertes trägård, båda beskrifna af Homerus,
innehöllo knappt 4 tunnland i vidd. Allt skönt
i konst var dessutom hos Grekerne öppet och offent-
ligt, var folkets tillhörighet, ej rika och mägtiga indi-
viduers. Akademia vid Athen, förskönad af fältherren
Cimon, - och så ryktbar genom Platos förelasningar,
var uppfylld med tempel, altaren, statyer, grafvar och
minnesvårdar. Det är i synnerhet at filosofernes trä-
gårdar, som minnet gått till efterverlden ; t. ex. Epi-
curi, som först anlade en sådan inom Athen; Melan-
thit midt emot statyen af Minerva Peonia; Lacydis
m. fl. Men vi fiona äfven upptecknadt, att i Melanthii
trägård begrofs Iycurgus, lIycoplirons son, och om
an dessa trägårdar voro egentligen enskilda, blefvo de
allmänhetens åtminstone genom de föreläsningar der
höllos. En trägård är i sig sjelf en anläggning för lif-
vets filosofi; och det var ett nytt bevis på det Greki-
ska sinnets finhet, att filosoferne der samlade ikring sig
sina lärjungar. I skuggan af de planterade gångarne
blefvo deras dunkla läror klarare än för oss, just der-
före att dessa läror framställdes i den fria naturen,
hvilken för Grekerne var en särskilt lefvande verld,
som dikten gifvit lif.
Det synes således, som Grekerne i allmänhet lemnat
det pittoreska af trägårdskonsten, eller sjelfva naturens
materiella försköning, åt naturen sjelf, och att de en-
dast användt så mycket deraf, som kunde gifva åt ega-
I ren af en trägård svalka, vällukt och hvila, i de korta
stunder han undandrog sig det i tusende ådror sprit-
tande offentliga lifvet. !
Afven den ekonomiska och speciella trägårdskonsten
var i Grekland vida underlägsen Romarnes, hvilka se-
nare både kände de flesta konstgrepp, som ännu hos
oss äro i bruk, och odlade mångfaldigt flere vexter än
Grekerne. Vi hafva en mängd författare i trägårdskon-
sten bland Romarne, men inga från Greklands skö-
na tid. : .
Dock älskades blommor otroligt i Grekland. I Athen
voro stora masor deraf dagligen till salu på torget. De
voro icke blott då, som nu, skönhetens prydnader ; men
dermed beströddes äfven gudarnes altaren. Ynglingarne
krönte sig dermed vid högtiderne; presterne vid deras
ceremonier, och gästerne vid måltiderne. Filosoferne
uppklarnade mörkret, och dolde djupsinnighetens fåror
på deras panna med en blomsterkrans; och krigarne
gjorde dermed ärans gloria, vid deras återkomst från
fälttåget, ännu mera lysande. Det fanns i Athen, 2lk-
som sedan i Rom, en serskild klass at qvinnor (Coro-
narice), som lefde af att binda blomsterkransar, liksom
det fins hos oss en sådan, som förfärdigar fruntimrens
mössor och hattar. Vi lemna åt våra läsarinnor att
dömma, hvilken af dessa prydnader mest sammansmäl-
ter med kindens purpur, och ögats blå, samt bäst pas-
sar till ram åt lifvets skönaste uttryck, antingen det
svepningslika gaset, och det maskfödda sidenet, eller
blommorne, som, fastän äfven de erinra om skönhe-
tens förgänglighet, likväl med detsamma återkasta och
förhöja dess glans.
Men Grekerne uppfattade tillika vexterne ur en helt
annan synpunkt, nemligen såsom ord i ett gudaspråk,
såsom elementer af en gudalära, såsom storartade pryd-
nader i diktens skapelser. Liljan var Junos blomma.
Rosen och Myrten var helgad åt Zenus, Oliven åt
Minerva, Eken åt Jupiter, Cypressen åt Pluto; och
så var nästan hvarje allmännare vext en gunstling, en
sinnebild, en tanka af en Gud.
En af Apollos gunstlingar blef förvandlad i en Hya-
cinth; en annan till en Cypress; Daphne i en Lager;
Nymfen Echos älskling, — den af sorg till blott sjelfva
rösten förtvinande Echos — uti en Narciss ; Heliaderne
eller Solens döttrar till Popplar, Plutos älskarinna till
en Mynta; Kilytia till en Natwtfiol, Leucothoe till ett
välluktande träd; en skön och välvext flicka, älskad af
Boreas och Pan, dödad af den ena, bevarades och
omfamnades af den andre, förvandlad till den raka och
smärta granen.
Den första fiol-blomman uppstod under Nym-
fernes lätta fötter, när de skulle bekransa TIon,
Xutos son; då deremot vid Jupiters och Junos
bröllopp, Saffrans-blomman, doftande glädje och gift
på en gång, spirade upp ur jorden af sig sjelf, en sin-
nebild af den olyckliga kärleks-föreningen. Rosen up-
stod af den sårade Afrodites blodsdroppar, och Ane-
monen af hennes tårar. Af Adonis blod vexte upp
den blomma vi ännu kalla! gossen i det gröna, och
den döda Myrsine tefver och blomstrar ännu i mytern-
busken.
Så var allt i vextriket lefvande och betydelsefullt hos
Grekerne. Deras trägårdskonst, d. ä. deras försköning
af naturen, var icke materiell som hos oss; den var
ideell; och de planterade ej sina trägårdar i den svarta
.
1 So KA RT NM AL AA