och den star saledes blott på fjerde eiler femte trappj steget af röster. Den är full, mjuk, smältande, men hvarken stark eller klangfull, eller bibehållande ungdomens friskhet. Detta sistnämrda är emellertid icke årens fel, — ty, som vi edan nämnt, är Mamsell L. ännu endast några och tjugo år — utan en följd af den olycksaliga afart, som man nu. benämner Italienskt maneEr, och som endast består i jägtandet efter prydlighet, rundning, grace, med hvad mera sångmästare kalla det, men som vi skvlle vilj gifva det egentliga namnet: öfverlastandet med grannlåter, sönderbrytningen af det ädlaste bl:nd alla instrumenter, menniskorösten, dess förnedring till ett 1ogelqvitter, och konstens uppoffring åt konstigheten. Bedraga vi oss ej, så har mamsell Lithanders stämma, som icke är tunn och flyg arit så lätt att böja efter manerets fordringar, och ansträngningen att besegra denna svårighet, har endast skänkt segern påbekostnad af röstens styrka och klang, hvarföre den äfven röjer ett visst sväfvande, en slags darrning, så snart en ton måste u hållas. Men Mamsell L. har en fulländad musikalisk bildning; bon förstår sålunda att välja endast sådana saker, som ligga inom röstens område; hon äger både färdighet och smak; hon har att befalla öfver alla mancets resurser, och som detta maner hufvudsakligen omfattar den nyare kompositörskolan, för hvilken Rossini står i spetsen, så behöfver man alls icke vara nogräknad med styckenas karakter, emedan denna äger det slags lyckliga böjlighet, hvaraf man kan göra allt hvad man vill, utan att deras lynne särdeles lider deraf. Sådant var t. ex. fallet med Bellivis aria, som — efter hvad vi tyckte, ty man är alldrig rätt säker på hvad slags simnesrörelse dessa kompositäörer vilja måla — är af en glad, nästan jollrande karakter, men hvilken Lon sjöng med samma milda, snart sagdt trånande vekhet, som tillhör hennes föredrag. Echot i Tyroliennen var beräknadt på effekt, och förfelade den ej heiler. Mamsell Lithander är således onekligen en artist afutmärkt rang, virtuos i detta ords sanna betydelse, men ingen af dessa stora, mägtiga naturer, som gripa och hänföra, och for hvilka konsten knapt nog behöfves, som den nästan icke kan gifva något högre värde. Om vi ej kunna instärama i de öfversvallande loford, en och annan utan tvifvel ägnar benne, och som hon skördat i andra delar af landet, så är det endast vår egen skuld, emedan vi icke äga lika mycket af dufvonaturen, som fallit på andra våra medkristoas lott, och derföre ej heller kunna nog sentera det ljufva, menlösa kuttrundet hos skönhetsgudinnans fogel. Vi älskade henne derföre icke mindre, och bestrida henne icke sin afundsvärda plats vid dess char. Huset var fullt, och publiken animerad. Måhända var hon, i utdelandet af sitt bifall rättvisare, -än hon plägar vara; och den förtjenta del deraf, som föll på konsertgifverskans lott, torde ej kunna jäfvas eller få namn af hyvarken förmycket eller förlitet. Demna afton vederlade för öfrigt, om vederläggning verkligen behöfts, en fördom, som mången hyst emot Kongl. hofkapellet: att det icke kan ackompagnera. Det åtföljde sångerskan med en precision, som iman ej kan önska större, med ett pianissimo, som någongång nedsjönk ända till ett morendo, och som icke litet bidrog till hennes triumf, emedan hon derföre aldrig behöfde forcera rösten, aldrig sträcka den öfver måttet af dess naturliga krafter. Att kapellet således de vanliga spektakeldagarna, såsom man plägar säga, underhåller ett ständigt forte, då och då afvexlande med ett fortissimo, härrör följaktligen endast af en antagen coutume, förmodligen deriverande sig från den gamla subordinationstiden, då käppen, i alla sina former, ännu ägde qvar sitt välde, och man derföre ansåg mnödigt, att låta sångscenens sujetter ihågkomma, det de stodo under: kapellmästarens fältherrestaf. Men den gamla goda tiden är förbi, och vi skulle tillstyrka Kongl. hofkapellet, att i detta fall något litet hylla muvemangsprintipen. Vi våga, af egen makt och myndighet försäkra, att sådant icke skall bringa dess ledamöter i ondtrykte, ej ens inom den, högre sferen. Hvad! om man t. ex. en gång på försök skulle ackompagnera en Gläcks eller Mozart aria — vi säga icke så, som mamsell L. ackompagnerades, ty det behöfs icke — men såsom kompositörerne tänkte sig ackompagnementet, d. v. s. så, att sångaren eller sångerskan lemnades frihet, att följa sin känsla, sin ingifvelse, sin uppfattning af musikens karakter, att de ej tvingades att skrika, för att icke helt och hållet förqväfvas af instrumenterna , månne icke detta vore en aktningsgärd, icke blott åt publiken, som skulle förvånas, redan af sjelfva nyheten, utan äfven åt de stora måstare, hvilkas arbeten de stundom så förtjenstfullt återgifva, i hvad som rörer orchesterpartierna, men som då skulle åter uppstå i hela sin ovanskliga skönhet. Saken förtjente måhända att tagas i öfvervägande. . TRÄGÅRDSKONSTEN HOS GREKERNE.