och den star saledes blott på fjerde eiler femte trapp- j
steget af röster. Den är full, mjuk, smältande, men
hvarken stark eller klangfull, eller bibehållande ungdo-
mens friskhet. Detta sistnämrda är emellertid icke
årens fel, — ty, som vi edan nämnt, är Mamsell
L. ännu endast några och tjugo år — utan en följd
af den olycksaliga afart, som man nu. benäm-
ner Italienskt maneEr, och som endast består i
jägtandet efter prydlighet, rundning, grace, med hvad
mera sångmästare kalla det, men som vi skvlle vilj gif-
va det egentliga namnet: öfverlastandet med grannlåter,
sönderbrytningen af det ädlaste bl:nd alla instrumenter,
menniskorösten, dess förnedring till ett 1ogelqvitter, och
konstens uppoffring åt konstigheten. Bedraga vi oss ej,
så har mamsell Lithanders stämma, som icke är tunn
och flyg a-
rit så lätt att böja efter manerets fordringar, och an-
strängningen att besegra denna svårighet, har endast
skänkt segern påbekostnad af röstens styrka och klang,
hvarföre den äfven röjer ett visst sväfvande, en slags
darrning, så snart en ton måste u hållas. Men Mamsell
L. har en fulländad musikalisk bildning; bon förstår
sålunda att välja endast sådana saker, som ligga inom
röstens område; hon äger både färdighet och smak; hon
har att befalla öfver alla mancets resurser, och som detta
maner hufvudsakligen omfattar den nyare kompositörsko-
lan, för hvilken Rossini står i spetsen, så behöfver man
alls icke vara nogräknad med styckenas karakter, eme-
dan denna äger det slags lyckliga böjlighet, hvaraf man
kan göra allt hvad man vill, utan att deras lynne sär-
deles lider deraf. Sådant var t. ex. fallet med Bellivis
aria, som — efter hvad vi tyckte, ty man är alldrig
rätt säker på hvad slags simnesrörelse dessa kompositäö-
rer vilja måla — är af en glad, nästan jollrande karak-
ter, men hvilken Lon sjöng med samma milda, snart
sagdt trånande vekhet, som tillhör hennes föredrag. E-
chot i Tyroliennen var beräknadt på effekt, och förfela-
de den ej heiler.
Mamsell Lithander är således onekligen en artist afut-
märkt rang, virtuos i detta ords sanna betydelse, men
ingen af dessa stora, mägtiga naturer, som gripa och
hänföra, och for hvilka konsten knapt nog behöfves, som
den nästan icke kan gifva något högre värde. Om vi
ej kunna instärama i de öfversvallande loford, en och
annan utan tvifvel ägnar benne, och som hon skördat i
andra delar af landet, så är det endast vår egen skuld,
emedan vi icke äga lika mycket af dufvonaturen, som
fallit på andra våra medkristoas lott, och derföre ej
heller kunna nog sentera det ljufva, menlösa kuttrundet
hos skönhetsgudinnans fogel. Vi älskade henne derfö-
re icke mindre, och bestrida henne icke sin afundsvär-
da plats vid dess char.
Huset var fullt, och publiken animerad. Måhända var
hon, i utdelandet af sitt bifall rättvisare, -än hon plägar
vara; och den förtjenta del deraf, som föll på konsert-
gifverskans lott, torde ej kunna jäfvas eller få namn af
hyvarken förmycket eller förlitet. - Demna afton ve-
derlade för öfrigt, om vederläggning verkligen be-
höfts, en fördom, som mången hyst emot Kongl. hof-
kapellet: att det icke kan ackompagnera. Det åtföljde
sångerskan med en precision, som iman ej kan önska
större, med ett pianissimo, som någongång nedsjönk än-
da till ett morendo, och som icke litet bidrog till hen-
nes triumf, emedan hon derföre aldrig behöfde forcera
rösten, aldrig sträcka den öfver måttet af dess naturliga
krafter. Att kapellet således de vanliga spektakeldagar-
na, såsom man plägar säga, underhåller ett ständigt forte,
då och då afvexlande med ett fortissimo, härrör följaktligen
endast af en antagen coutume, förmodligen deriverande
sig från den gamla subordinationstiden, då käppen, i
alla sina former, ännu ägde qvar sitt välde, och man
derföre ansåg mnödigt, att låta sångscenens sujetter i-
hågkomma, det de stodo under: kapellmästarens fält-
herrestaf. Men den gamla goda tiden är förbi, och vi
skulle tillstyrka Kongl. hofkapellet, att i detta fall nå-
got litet hylla muvemangsprintipen. Vi våga, af egen
makt och myndighet försäkra, att sådant icke skall brin-
ga dess ledamöter i ondtrykte, ej ens inom den, högre
sferen. Hvad! om man t. ex. en gång på försök skul-
le ackompagnera en Gläcks eller Mozart aria — vi säga
icke så, som mamsell L. ackompagnerades, ty det behöfs
icke — men såsom kompositörerne tänkte sig ackom-
pagnementet, d. v. s. så, att sångaren eller sångerskan
lemnades frihet, att följa sin känsla, sin ingifvelse, sin
uppfattning af musikens karakter, att de ej tvingades
att skrika, för att icke helt och hållet förqväfvas af in-
strumenterna , månne icke detta vore en aktningsgärd,
icke blott åt publiken, som skulle förvånas, redan af sjelf-
va nyheten, utan äfven åt de stora måstare, hvilkas
arbeten de stundom så förtjenstfullt återgifva, i hvad
som rörer orchesterpartierna, men som då skulle åter
uppstå i hela sin ovanskliga skönhet. Saken förtjente
måhända att tagas i öfvervägande. .
TRÄGÅRDSKONSTEN HOS GREKERNE.