fra J. Munck af Rosenschöld. Underrätteiser från Kaafjord och Hammerfest. Ibland de trakter, sem, ehuru hörande till den Skandinaviska halfön, äro litet eller intet kända i vårt land, är trakten omkring Kaafjorden och Hammerfest i Norge. Genom ett rikt fiske och en bergsrörelse, förnämligast understödda af Engelska kapitaler,; är i denna ort ofvan polarcirkeln ett näringslif och en välmåga som öfverträffar många trakters i Sverge. En svår sjukdom har likväl sistl. år rasat derstädes, hvarom närmare detaljer meddelas i nedanstående Red. benäget tillsända bref ifrån en resande bergsembetsman, hvilka säkert icke skoia sakna intresse för de fleste lasare. Kaafiord 20 Decernb. 18353 Din klagan öfver min långa tystnad smickrar mig; den bevisar att mina bref ej äro dig likgiltiga. Säkert hade jag också förr förekommit dina önskningar, om icke flera resor till det inre af Norge derifrån afhållit mig. Kunde min penna följa mina tankars flygt, då vore det mig måhända möjligt att för dig skildra ett land, som, ehuru i flera hänseenden styfwaoderligt behandladt af naturen, likväl är så rikt på romantiskt sköna fjäll, sublima utsigter, goda, okonstiade menniskor — och konstitutionel frihet. Och uppväga ej dessa rikedomar allt annat? — Nämn mig, om du kan, ett lyckligare land! Med rätta kan jag saga, att här under 70? on. br. slå mina medmenniskors hjertan för rätt, dygd och redlighet lika varmt, som i de yppigaste himmelstreck. Inre godhet i själen, förenad med ett vänligt, förekommande väsen äro grunddrag hos finnmarksboerne — och i dessa goda egenskaper innehållas alla andra. Icke utan ovilja har jag derföre nyligen läst en tysk resandes skildringar, i hvilka Norrmännens enkla. seder vanställas för utlänningens ögon. Till tröst för irvånarne af dessa fjäll och hafsstränder, kan jag dock tillägga, att denne resande antingen författadt sin dagbok i postvagnen, eller ock icke fått tillträde i bildade kretsar; — i annat fall måste jag tvifla på en karakter, som så litet öfverenstämmer med tysk redlighet. Ty, förtjena de bildade klassernas seder med rätta namnet af fina, så torde medelklassens enkla och osmyckade uppförande väl förtjena att -efterliknas, och ingen menniskovän kan det misshaga, att bonden tilltalar sin konung som sin. like med ett förtroligt Du. Kaafiord, November 41835. Hjertlig tack för ditt bref, ditt vänliga deltagande och de goda råden i hänseende till den här herrskande gastriska febern. Jag skall följa dem så nogrannt som möjligt och tills vidare använda läkemedlen som pråservativer. De voro mig dubbelt välkomna i en tid, då så många betänkliga dödsfall förekomma, men ingen läkare finnes hvarken vid våra verk eller i Hammerfest. Då du icke känner förloppet och karakteren af denna sjukdom, som nu sedan 5, 6 år grasserar här och tyckes vilja blifva epidemisk, och du ej med skäl kan fordra af mig, som är fullkomligt främmande för läkarekonsten, att jag skall kunna utförligt redogöra för den, måste du tillfredsställa din aktningsvärda nyfikenhet med följande korta beskrifning. Det onda begynner vanligen ned häftig hufvudvärk och tryckning i underlifvet, hvilka väl efter några dagar aftaga, men då följas af en feber som hårdt medtager patienten. Genom sträng diet inträder efter 4 dagar någon bättring, men detta tillfrisknande är blott skenbart, och ett återfall inträder, som ofta inom 3, 4 dagar slutar lifvet. Dessa relapsus? måste behandlas med ännu mer försigtighet än sjelfva sjukdomen, och äfven vid lycklig utgång, flera gånger kunna återkomma. Ar den sjuke begifven på starka drycker och begår han, efter denna skenbara förbättring, den ringaste oförsigtighet i detta hänseende, så dör han inom 24 timmar. Derföre rasar ock denna sjukdom mest bland sjölapparne och Finnarne. Den skonar ingen ålder och ödelägger hela familjer. I Quzenvik, en fjerdedels mil från våra verk, : lågo en morgon alla nio invånarne i en hydda (Gamme) på dödsbåren. I Langenfjord dogo hastigt femtioåtta personer af etthundratjugo. Ty hejdlöst rasar sjukdomen i Lapparnes hyddor, oaktadt de ofta bo på mils afstånd från hvarandra och hafva nästan intet umgänge med hvarandra. Epidemien grep under det förflutna året så omkring sig, att presten i Thalvig nödgades föranstalta en utvidgning af kyrkogården. i Det var bedröfligt att se, när om söndagen, efter slutad gudstjenst, liken fördes från de vid stranden landade båtarne upp till kyrkogården, och, liksom på ett slagtfält, 6, 8 kistor på hvarandra nedsattes i en graf, hvaromkring uppgräfda, ännu ej multnade, ben lågo spridda, liksom för att göra anblicken ännu sorgligare. I dessa tröstlösa stunder stod jag ofta vid sidan af den vördige pastor Fleischer, då han fullgjorde den sista pligten mot de hädangångne, och under heta tårar bönföll Hos den Allsmäktige om hjelp för de efterlem