verste Gustafsson, hvilket eger vida större märkvärdighet såsom uttryck af f. d. Konungens politiska tänkesätt, och hvaraf vi derföre vilja lemna en korrt öfversigt. Det som i detta företal genast måste falla Läsaren i ögonen, är den utomordentliga likhet, som Öfverstens? omdömen om sakerna före 1809 hafva med en mängd officiella uttryck i våra dagar. Om någon endast företog sig att förämdra namu och data, så skulle detta företal ganska väl kunna passera för en artikel i Statstidningen eller Ksrrespondenten, eller eit tal vid något högtdligt tillfälle. Långt ifrån att Sverge, under f. d. Konungens tid var i någon betryckt ställning, befann det sig — i hans ögon — i ett blomstrande tillstånd. Aldeles som nu för tiden får man i detta: företal se, att inkomsterna af jordegendomen förökats genom nya odlingar ; — — jerntillverkningen hade förökats, och den tiden ända till tredubbla beloppet; — — man gräfde kanaler, för att lätta kommunikationerna? — — fabriker, manafakturer och de sköna konsterna uppmuntrades, handeln beskyddades, hamnar anlades o. s. v. Om någon skulle tro, att det är en: parodi, som vi roar oss med att. lägga Öflversten? i munnen, så hänvisa vi honöm till sjelfva boken, der uttrycken finnas ord för ord. Och alldeles i likhet med det smicker, man nu för tiden får höra utösas med en så frikostig hand, till och med på landsvägarna, får man äfven i företalet veta, att denna Svenska folkets lycksalighet, som inträffade under tiderna af bränvinsoch kaffeförbuden, prohibitioner af alla slag, teaterns tillstängande, krigsgärdens upptagande m. m. icke var ett verk af nationens egen ansträngning, utan — alldeles såsom pu för tiden — af en faderligt sinnad Regerings välgerningar! Kärnan af f. d. Konungens politiska opinioner uttalar sig för öfrigt jemväl ganska oförbehållsamt fastän korrt, uti företalet. Anledningen till revolutionen var ingen annan, än att den gamla aristokratien med sina ärelystna afsigter, fortfor att missunna konungen den makt, som var honom öfverlemnad sedan år 1772 (1789 omtalas icke). Sverige förlorade genom revolutionen sin rättmätige Konung med den Fursteätt, som folket frivilligt valt; tvingadt att fortsätta kriget emot Ryssland, förstörde det sina finanser, ty det satte i on:lopp ett oproportioneradt antal Bankosedlar, så att staten ännu lider af denna åtgärd: följder; och för att tll brädden fylla olyckans bägare, har Svenska nationen sedan gjort en half bankrutt, emedan hon icke till fullo betalt sina kreditorer. SA Om det också icke kan nekas att några sanna drag finnas i denna teckning af hvad som följde på revolutionen, sån. afspeglar sigemedlertid i det ofvanstående f. d. Konungens kända blindhet och halstarrighet. Icke ett -ord om nationens anspråk och rättigheter; intet minne deraf, att det var Konungen sjelf, som ville börja . penningeoredan med Banken, då han för att plundra densamma till Fullmäktige afskickade Baron Rosenblad nuv. Justitie Statsministern! och hvilken naivitet, att likväl under allt detta, erkänna sin egen blinda ifver för den äkta monarkismen såsom källan till den envishet, som störtade honom! ms Slutet synes ess förtjena att intagas in extenso: Ar iocke, säger Öfversten, — all oordning, alla revolutionära olyckor, hvaraf Portugal, Spanien och Brasilien i flera år hemsökts, äro icke dessa de sorgliga följderna af de onaturligaste intriger? äro de icke kulminationspunkten af våra dagars politiska vanvett? Hvad slutsats skall man draga häraf? att århundradet med stora steg närmar sig immoraliteten ; att den nu lefvande generationen, redan smittad af det onda och af de dåligaste exempel, gifver anledning till den fruktan, att det nästföljande slägtet skall fullborda antalet : af ella de revolutionära olyckor, hvaraf den s. k. civiliserade verlden redan nedtynges, så vida icke försynen behagar hejda dess framfart! — — Eljest skall icke längre finnas, hvarken rättskaffenhet eller morali; tet; det erkända eller också blott tålda föräderiet, men ed och uppenbart våld skola intaga trohetens och legitimitetens ställe. Hvem skulle icke uti dessa rader, om källan ej vore angifven, tro sig läsa en afdelning af Minervas blick i den närmaste framtiden, eller något dyhkt prof af den äkta politiska ortodoxieu. Samma politiska vanvett?; samma bigotta och sjuka verldsåsigt, samma jemmer öfver immoralitet, samma ve öfver en tidsanda, som likväl gifvit så många obestridliga bevis på en högre och mera moralisk uppfattning från folkets sida af samhällsbehofven, än någonsin, under det anhängarne af en makt, som icke stöder sig på folket eller derifrån hemtar sin lifsanda, envisare än någonsin äflas att försvara, och såsom omistliga delar af maktens prevogativer vidhålla just sådana institutioner, som befordra flärd och falska företräden oeh derigenom verka De Le . oo AA ee SV pe oo Lan ÄR