le gifva sitt namn åt en handling, hvilken efteråt ogil-
lades af alla, hvilka ej voro initierade i riksdagstakti-
ken och kännare af tllstaliningen, om hvars framgång
motionären sjelf lärer hafva misströstat, enligt hvad
sedermera derom transpirerat! Men motionen gick i-
genom utan motstånd och 5300 Rdr Bko bortskänktes
som en pris snus. Visserligen var detta ett ingrepp i
alla de frånvarandes egaude:ätt, och hvad värre var, ett
farligt prejudikat, som en gång öppnadt, snart kan för-
nyas, och sålunda förvandla denna Bank till en välgö-
renhets-anstalt, en aldeles mussförstådd filantrofi, och
just den klippa, hvarpå Riksens Ständers Bank gjort ha-
veri, det allmänna till föga båtnad. Väl ingaf en lott-
egare följande dagen sin skrifiiga reservation mot be-
slutet, med tillkännagifvande att han hade begart motio-
nea på bordet, hvarvid Hr Ordföranden genmälte, att
någon begäran om bordläggning icke varit hörd. Vare
härmed huru som hälst, så hade reservanten så gerna
kunnat förena sig med den allmänna tystnaden, då han icke
genast begärde ordet och, på sätt reservationen antyder,
tillrättavisade motionären med en kontraproposition om
framläggandet af en subskriptionslista tll besagde än-
damål, då insamlingen säkert bhfvit vida större, utan
att, som nu skett, fornärma andras rätt, kompromettera
Bankens styrelse-grundsatser, och derigenom verka men-
ligt på allmänhetens förtroende till denna inrättning.
Den sympali för Sveriges stora minnen, som Hr Biskop-
pens vältalighet så väl förstod att meddela sina åhöra-
re, sträckte sig äfven till mig; men det origtiga och
oväntade i sjelfva tillämpningen reagerade på min så-
rade känsla, så att jag, misshbelåten, lemnade Banken åt
sitt öde, och begaf mig på hemvägen.
Icke Lottegare.