le gifva sitt namn åt en handling, hvilken efteråt ogillades af alla, hvilka ej voro initierade i riksdagstaktiken och kännare af tllstaliningen, om hvars framgång motionären sjelf lärer hafva misströstat, enligt hvad sedermera derom transpirerat! Men motionen gick igenom utan motstånd och 5300 Rdr Bko bortskänktes som en pris snus. Visserligen var detta ett ingrepp i alla de frånvarandes egaude:ätt, och hvad värre var, ett farligt prejudikat, som en gång öppnadt, snart kan förnyas, och sålunda förvandla denna Bank till en välgörenhets-anstalt, en aldeles mussförstådd filantrofi, och just den klippa, hvarpå Riksens Ständers Bank gjort haveri, det allmänna till föga båtnad. Väl ingaf en lottegare följande dagen sin skrifiiga reservation mot beslutet, med tillkännagifvande att han hade begart motionea på bordet, hvarvid Hr Ordföranden genmälte, att någon begäran om bordläggning icke varit hörd. Vare härmed huru som hälst, så hade reservanten så gerna kunnat förena sig med den allmänna tystnaden, då han icke genast begärde ordet och, på sätt reservationen antyder, tillrättavisade motionären med en kontraproposition om framläggandet af en subskriptionslista tll besagde ändamål, då insamlingen säkert bhfvit vida större, utan att, som nu skett, fornärma andras rätt, kompromettera Bankens styrelse-grundsatser, och derigenom verka menligt på allmänhetens förtroende till denna inrättning. Den sympali för Sveriges stora minnen, som Hr Biskoppens vältalighet så väl förstod att meddela sina åhörare, sträckte sig äfven till mig; men det origtiga och oväntade i sjelfva tillämpningen reagerade på min sårade känsla, så att jag, misshbelåten, lemnade Banken åt sitt öde, och begaf mig på hemvägen. Icke Lottegare.