Daglig. Aliehanda har 1 dag, vid meddelandet at den underrättele, att Kongl. Teaterdirektionen begärt tidningens ställande under tilltal för nägra uttryck i en recension öfver vaudevillen Hobergsgubben, tillika behagat uppgifva: ait i nåmnde pjes skola förekomma liderliga visor. Jag är öfvertygad, att Rec. i Dagligt Allehanda, hvars aktuingsvärda egenskaper jag på det högsta värderar, icke haft för afsigt att, genom denna framställning, såra mig på ett sätt, i jemforelse hvarmed den mest absoluta fordömelse emot sjelfva stycket vore ett intet. Jag skulle så gerna hafva önskat, att ej behöfva uppträda med något försvar i detta afseende; men då tystnad å min sida skulle kunna anses innefatta ett medgifvande, är jag uppmanad af min phgt, så väl emot mig sjelf, som hela den publik, inför hvilken Hobergsgulben haft äran uppträda, att ådagalägga, det berörde uppgife saknar all grund. Red. af -Dagligt Allehanda kan icke mera än undertecknad ogilla det liderliga, vare sig i gernivgar eller uttryck; och jag uppmanar red. att 1 hela den ifrågavarands pjesen uppleta en enda tanke, ett enda ord, som kan kallas liderligt, eller såra ens den ömtåligaste sedlighet. Jag vet, att red. skall invända, att detta omdöme icke haft afseende på handlingen eller dialogen, utan endast på melodien uti några tå slagdängor; (Bellmansmeledierna kunna väl icke kallas liderlge?)-men i sådant fall har red. begagnat ett högst olämpligt uttryck, hvarigenom den, som icke sett pjesen, skulle kunna förledas alt tro densamma vara, i och för sig sjelf, sårande för anständigheten. Det borde dåi stället hafva hetat: liderlig musik eller liderliga toner. Jag öfverlemnar emellertid till hvar och en opartisk att bedöma, på hvad sätt blotta musikens toner kunna vara liderliga, eller vanhedrande för dep scen, der de höras. TI afseende härå torde böra anmärkas, att det vanligtvis är just de vackraste och populäraste me-. Jodiers lott, att snart nog ifrån teatern eller konsertsalen nedflyttas till positivea och gatpojkarne; men aldrig har man hört, :att någon förnuttig recensent fördömt Mozarts eller Webers melodier af sådaut skäl. Hvilken redaktion i verlden kan väl också, om än med den största ömhet om den goda tonen, hindra; att sådane melodier upptagas vid soldatmarscher och af spannmålshissande arbetare, med tillägg af ord, som måste såra ömtåliga oron ? Förminskar sådant värdet af en vacker och känd nationalmelodie? och om någon, just för att bevara dem åt konstvannen, skulle önska finna dem åter uppflyttade på en bättre plats, genom beledsagande med hyfsade uttryck ; huru kunna de då blifva sårande för andra fantasier än deras, som vistats i sällskaper, der de sjungits med oanständiga ord? Må man ej vara berättigad till den fördelaktiga tankan om den spektakelbesökande publiken, att åtminstone större delen deraf, i synnerhet fruntimren, icke aro så hemmai den liderliga? sångens anthologi, som Red. af Dagligt Allehanda tyckes förutsätta, då blotta melodierna omöjligen kunna återkalla i minnet några liderliga ord hos andra än dem, som hört sådana, ja! icke ens hos andra än dem, hos hvilka det liderliga så företrädesvis fastnat i inbillningen, att detta icke lemnar något rum åt känslan för sjelfva melodiens skönhet. Jag är öfvertygad, att åtminstone den aktningssärde I.ecensenten sjelf icke hör till dessas antal, och hvarföre då hysa sämre begrepp om andra? Rec. har vid sitt första anmålaude af Hobergsgubben anmärkt, att en del slagdängor, som förekomma i nämuade pjes, äro. oskiljaktlige från skändliga ord, eller uppkomme i förening med sådane ord. Sådant lär dock icke vara enligt, med verkliga förhållandet. Uadertecknad är icke tilhäckligt hemmastadd i den liderliga htteraturen, för att kuana med säkerhet bedöma, om eller huru många af Hobergsgubbens melodier kunnvat blifva såtunda missbrukade. Hvad jag vet och kan uplysa är: att den chör, som ;i början af första akten sjunges af klockaren och bondfolket, i svit med den bekanta Bellmansmelodien: JNVovember den 15:de. dagen etc., är ursprungligen en nationalpolska, som jag väl vet hafva sjungits med nog vanskliga ord, men som i alla fall derförutan bibehåller sin egenskap af blott. polska, och, såsom sådan, ännu rätt ofta får höras vid danser på landet, äfven der personer af bättre klassarne åro samlade: att det oanständiga i den s. k. gökpolskan består endast uti en af någon okynnig person gjord: förändring i de från början helt oskyldiga orden: att en annan bekant visa, från hvilken en melodi är tagen, och som, enligt hvad jag hört berättas, i svunerhet skall hafva förtörnat Rec. i Allehanda, sjungits i flera, äfven större musikaliska kretsar, som säkerligen ej vilja: kallas liderlige, och utan att någon funnit sin käosla sårad af den -omständigheten, att et par plumpa verser: i slutet kunna vidfogats på skutorna vid Munkbron eler andra dylika ställen; samt att orden till den visa, hvaraf kära doktor kom utgör en vers, hvilket äfven blifvit lagdt till grund för fordömelse af pjesen, utaf en blind beundrare af Alle. n NN