Daglig. Aliehanda har 1 dag, vid meddelandet at den
underrättele, att Kongl. Teaterdirektionen begärt tidnin-
gens ställande under tilltal för nägra uttryck i en re-
cension öfver vaudevillen Hobergsgubben, tillika beha-
gat uppgifva: ait i nåmnde pjes skola förekomma li-
derliga visor. Jag är öfvertygad, att Rec. i Dagligt
Allehanda, hvars aktuingsvärda egenskaper jag på det
högsta värderar, icke haft för afsigt att, genom denna
framställning, såra mig på ett sätt, i jemforelse hvarmed
den mest absoluta fordömelse emot sjelfva stycket vore
ett intet. Jag skulle så gerna hafva önskat, att ej be-
höfva uppträda med något försvar i detta afseende; men
då tystnad å min sida skulle kunna anses innefatta ett
medgifvande, är jag uppmanad af min phgt, så väl e-
mot mig sjelf, som hela den publik, inför hvilken Ho-
bergsgulben haft äran uppträda, att ådagalägga, det be-
rörde uppgife saknar all grund. Red. af -Dagligt
Allehanda kan icke mera än undertecknad ogilla det
liderliga, vare sig i gernivgar eller uttryck; och jag
uppmanar red. att 1 hela den ifrågavarands pjesen upp-
leta en enda tanke, ett enda ord, som kan kallas li-
derligt, eller såra ens den ömtåligaste sedlighet. Jag
vet, att red. skall invända, att detta omdöme icke haft
afseende på handlingen eller dialogen, utan endast på
melodien uti några tå slagdängor; (Bellmansmeledier-
na kunna väl icke kallas liderlge?)-men i sådant fall
har red. begagnat ett högst olämpligt uttryck, hvarige-
nom den, som icke sett pjesen, skulle kunna förledas
alt tro densamma vara, i och för sig sjelf, sårande för
anständigheten. Det borde dåi stället hafva hetat:
liderlig musik eller liderliga toner.
Jag öfverlemnar emellertid till hvar och en opartisk
att bedöma, på hvad sätt blotta musikens toner kunna
vara liderliga, eller vanhedrande för dep scen, der
de höras. TI afseende härå torde böra anmärkas, att
det vanligtvis är just de vackraste och populäraste me-.
Jodiers lott, att snart nog ifrån teatern eller konsert-
salen nedflyttas till positivea och gatpojkarne; men
aldrig har man hört, :att någon förnuttig recensent för-
dömt Mozarts eller Webers melodier af sådaut skäl.
Hvilken redaktion i verlden kan väl också, om än med
den största ömhet om den goda tonen, hindra; att så-
dane melodier upptagas vid soldatmarscher och af spann-
målshissande arbetare, med tillägg af ord, som måste
såra ömtåliga oron ? Förminskar sådant värdet af en
vacker och känd nationalmelodie? och om någon, just
för att bevara dem åt konstvannen, skulle önska finna
dem åter uppflyttade på en bättre plats, genom beled-
sagande med hyfsade uttryck ; huru kunna de då blifva
sårande för andra fantasier än deras, som vistats i säll-
skaper, der de sjungits med oanständiga ord? Må man
ej vara berättigad till den fördelaktiga tankan om den
spektakelbesökande publiken, att åtminstone större delen
deraf, i synnerhet fruntimren, icke aro så hemmai den
liderliga? sångens anthologi, som Red. af Dagligt
Allehanda tyckes förutsätta, då blotta melodierna omöj-
ligen kunna återkalla i minnet några liderliga ord
hos andra än dem, som hört sådana, ja! icke ens
hos andra än dem, hos hvilka det liderliga så före-
trädesvis fastnat i inbillningen, att detta icke lem-
nar något rum åt känslan för sjelfva melodiens skönhet.
Jag är öfvertygad, att åtminstone den aktningssärde
I.ecensenten sjelf icke hör till dessas antal, och hvar-
före då hysa sämre begrepp om andra?
Rec. har vid sitt första anmålaude af Hobergsgub-
ben anmärkt, att en del slagdängor, som förekomma
i nämuade pjes, äro. oskiljaktlige från skändliga ord,
eller uppkomme i förening med sådane ord. Sådant
lär dock icke vara enligt, med verkliga förhållandet.
Uadertecknad är icke tilhäckligt hemmastadd i den li-
derliga htteraturen, för att kuana med säkerhet bedö-
ma, om eller huru många af Hobergsgubbens melodi-
er kunnvat blifva såtunda missbrukade. - Hvad jag vet
och kan uplysa är: att den chör, som ;i början af
första akten sjunges af klockaren och bondfolket, i svit
med den bekanta Bellmansmelodien: JNVovember den
15:de. dagen etc., är ursprungligen en nationalpolska,
som jag väl vet hafva sjungits med nog vanskliga ord, men
som i alla fall derförutan bibehåller sin egenskap af
blott. polska, och, såsom sådan, ännu rätt ofta får hö-
ras vid danser på landet, äfven der personer af bättre
klassarne åro samlade: att det oanständiga i den s. k.
gökpolskan består endast uti en af någon okynnig
person gjord: förändring i de från början helt oskyldiga
orden: att en annan bekant visa, från hvilken en melo-
di är tagen, och som, enligt hvad jag hört berättas, i
svunerhet skall hafva förtörnat Rec. i Allehanda, sjun-
gits i flera, äfven större musikaliska kretsar, som säker-
ligen ej vilja: kallas liderlige, och utan att någon
funnit sin käosla sårad af den -omständigheten,
att et par plumpa verser: i slutet kunna vidfo-
gats på skutorna vid Munkbron eler andra dylika ställen;
samt att orden till den visa, hvaraf kära doktor kom
utgör en vers, hvilket äfven blifvit lagdt till grund för
fordömelse af pjesen, utaf en blind beundrare af Alle-
- - . n
NN