att så der sätta fåderneslandet i första rnmmet och gunst
och embete först i andra!! Denna oförskämdhet bar
dock ty värr sedermera blifvit allmän i England; i den-
na stund finnes ingen annan lag der än i Sverge, men
ingen Minister emottager numera der ett embete, utan
att säga: efter de eller de grundsatser måste det styras,
de eller de åtgärder måste hufvudsakligen pådrifvas, den
elier den politik följas, om jag skall vara med i sty-
re!sen; på andra villkor kommer jag der icke. Det är
ju förskräckligt, att landet på det sättet skall fi veta,
hvad sorts politik det har att vänta under en. ny styrel-
se! Det är ju fasansvärdt, att man skall kunna taga
för åfgjordt, alt, så Jänge denna styrelse räcker, d. Vv. s.
så länge den har representationen med sig, detta vill
åter. numera säga, så länge den har medhåll
af nationen, kommer den) också att njuta Konun-
gens förtroende och sålunda fortgå oafbrutet på
samma bana, den genast beträdde, och i samma anda,
den först visade! Man må ju hisna, när man betänker,
att alla hof- och kjortel intriger, allt tisslande bakom
thronen och i sängkammaren icke förmå lyfta desse män
från deras platser! Må man korsa sig, då man hörer,
att de, åt hvilka nationens öde anförtros, icke kunna
tagas, utan all sorts förberedelse, direkte från Horse
Guards, utan måste vara mogna, i statssaker erfarna,
bildade män, hvilkas talanger och tänkesätt äro allmänt
kände! Detta är ju att göra våld på Konungens höga
böjelser, och verka på honom: med andra medel än
öfvertygelsen!
Men tiden är så oud och förvänd, att säkerligen des-
sa hiskliga löror äfven snart insmyga sig i Sverige. Vi
minnas allt för väl den tid, då hvarje af publiciteten
framställd anmärkning mot en regeringens åtgärd blef
af de oficiella organerna stämplad som lasteligt
til; och nu erkänner ju Statstidningen högtidligt, att
granskningen af regerings åtgärder ar fullkomligen till-
börlig och fri. Likaså skulle vi hafva lust att slå vad,
att icke två decennier skola tilländalöpa, innan man
skall förundra sig, det man någonsin kunnat neka så
klara sanningar, som att en rådgifvarepersonal, som
förlorat nationens förtroende (blifvit ofvervoterad i vitala
frågor) äfven förlorat Konungens; att rådgifvarne anse
sig böra visa en bestämd politisk tro och vara ense om
den; att de skola blygas att blottställa Konungen ge-
nom att lemna , honom ensam om en mening; ait de
skola erkänna sig ansvarige för allt, som utgår i Ko-
nungens namn. Dessa oerbörda ting, ehuru feberaktigt
statsförfattarne nu rysa för dem, skola sannerligen
inträffa. Och vi hafva redan visat, att dertill fordras
icke en bokstafs ändring i grundlagen. Protokoilerna
kunna behållas qvar och förvaras såsom kuriositeter,
till inbördes undervisning och förnöjelse; men man
skall icke vidare anse sig värdigt att peka på dem,
såsom ett säkerhetskort.
Hvar och en, som icke är riktigt säker på sin sak,
brukar att uppstapla en stor mangd skäl, små
och stora, på det att, om icke et tar,
skall dock ett annat göra verkan. Likaså har Statstud-
ningen, utan att gå in ialrarligare undersökning af
någon wigtig punkt, blott sammanletat och hopat en
stor mängd skälungar (såsom afl. Pres. Zellen sade,
alla inlagda i en tjock sås af ord och invektiver. Bland
dessa skölungar skola vi kanske någon gång vidare ut-
taga en eller annan, för att dissekera — om vi få tid
och utrymme, för att wWösta Statstidningens skribenter,
som kunde säga, alt vi icke upptagit alla deras skäl.
x . mg
) Den eller någon annan af samma tänkesätt; ty:om
personerna är icke fråga, S. T. må såga hvad den
behagar. Kommer detta sofistisersnde af okunnighet,
ol --- 2
1 2 Ls aa Pe år