att så der sätta fåderneslandet i första rnmmet och gunst och embete först i andra!! Denna oförskämdhet bar dock ty värr sedermera blifvit allmän i England; i denna stund finnes ingen annan lag der än i Sverge, men ingen Minister emottager numera der ett embete, utan att säga: efter de eller de grundsatser måste det styras, de eller de åtgärder måste hufvudsakligen pådrifvas, den elier den politik följas, om jag skall vara med i styre!sen; på andra villkor kommer jag der icke. Det är ju förskräckligt, att landet på det sättet skall fi veta, hvad sorts politik det har att vänta under en. ny styrelse! Det är ju fasansvärdt, att man skall kunna taga för åfgjordt, alt, så Jänge denna styrelse räcker, d. Vv. s. så länge den har representationen med sig, detta vill åter. numera säga, så länge den har medhåll af nationen, kommer den) också att njuta Konungens förtroende och sålunda fortgå oafbrutet på samma bana, den genast beträdde, och i samma anda, den först visade! Man må ju hisna, när man betänker, att alla hofoch kjortel intriger, allt tisslande bakom thronen och i sängkammaren icke förmå lyfta desse män från deras platser! Må man korsa sig, då man hörer, att de, åt hvilka nationens öde anförtros, icke kunna tagas, utan all sorts förberedelse, direkte från Horse Guards, utan måste vara mogna, i statssaker erfarna, bildade män, hvilkas talanger och tänkesätt äro allmänt kände! Detta är ju att göra våld på Konungens höga böjelser, och verka på honom: med andra medel än öfvertygelsen! Men tiden är så oud och förvänd, att säkerligen dessa hiskliga löror äfven snart insmyga sig i Sverige. Vi minnas allt för väl den tid, då hvarje af publiciteten framställd anmärkning mot en regeringens åtgärd blef af de oficiella organerna stämplad som lasteligt til; och nu erkänner ju Statstidningen högtidligt, att granskningen af regerings åtgärder ar fullkomligen tillbörlig och fri. Likaså skulle vi hafva lust att slå vad, att icke två decennier skola tilländalöpa, innan man skall förundra sig, det man någonsin kunnat neka så klara sanningar, som att en rådgifvarepersonal, som förlorat nationens förtroende (blifvit ofvervoterad i vitala frågor) äfven förlorat Konungens; att rådgifvarne anse sig böra visa en bestämd politisk tro och vara ense om den; att de skola blygas att blottställa Konungen genom att lemna , honom ensam om en mening; ait de skola erkänna sig ansvarige för allt, som utgår i Konungens namn. Dessa oerbörda ting, ehuru feberaktigt statsförfattarne nu rysa för dem, skola sannerligen inträffa. Och vi hafva redan visat, att dertill fordras icke en bokstafs ändring i grundlagen. Protokoilerna kunna behållas qvar och förvaras såsom kuriositeter, till inbördes undervisning och förnöjelse; men man skall icke vidare anse sig värdigt att peka på dem, såsom ett säkerhetskort. Hvar och en, som icke är riktigt säker på sin sak, brukar att uppstapla en stor mangd skäl, små och stora, på det att, om icke et tar, skall dock ett annat göra verkan. Likaså har Statstudningen, utan att gå in ialrarligare undersökning af någon wigtig punkt, blott sammanletat och hopat en stor mängd skälungar (såsom afl. Pres. Zellen sade, alla inlagda i en tjock sås af ord och invektiver. Bland dessa skölungar skola vi kanske någon gång vidare uttaga en eller annan, för att dissekera — om vi få tid och utrymme, för att wWösta Statstidningens skribenter, som kunde säga, alt vi icke upptagit alla deras skäl. x . mg ) Den eller någon annan af samma tänkesätt; ty:om personerna är icke fråga, S. T. må såga hvad den behagar. Kommer detta sofistisersnde af okunnighet, ol --2 1 2 Ls aa Pe år