kraftfullaste statsman, England ägt. År 1756 inträdde han (je.nte den honom värdige kollegan Mr Legge) i Engelska kabinettet, men fick afven afsked derutur inom några månader, emedan han sökte förmå Konungen och sina kamrater att följa den politik, som Aan ansåg vara den enda rätta. Han hade både mod och hederskänsla nog, att väga upoffra sina fördelar och ut-, sigter för sin öfvertygelse. Han begrep, att hvarken Konungen eller fäderneslandet hade någon nytta af en ropandes röst i öknen, en reservant i kabinettet. Det brinnande nitet, som icke låter besticka sig, och den lefvande öfvertygelsen, som ej låter pruta med sig, sade honom, du har ingen ting att göra här, om du icke kan skaffa framgång åt de grundsatser, dem du icke blott lärt dig som en jargon, utan som aåro oskiljaktiga från hela ditt moraliska väsende. Han lydde sitt samvetes röst. Följden blef, att det underdåniga småsinnet, den egoistiska slendrianen öfverföllo honom med en förbittring, som bäst bevisade, huru klart de insågo, att deras herravälde lutade genom denna starka andes imponerande exempel. Det var en oerhörd djerfhet att vilja föreskrifva lagar för Konungens prerogatif att ensam styra riket; det var en faslig egenkärlek att tro sig begripa mera än Herrans Smorda och alla rikets förnäme (Pitt var då icke Grefve af Chatham); det var att sätta sig öfver landets lagar och de vise män, som ostörde suttit i rådet sedan långliga tider; fådrens vishet hade icke förutsett en sådan tilltagsenhet, som skulle kullkasta all god erdning —så lät det från de flesta håll. Att Pitt på den korrta tiden begynte åter upprätta, hvad de vise perukstockarne kullstörtat; att Englands magt och anseende begynte stiga med jettesteg; att en ny ande genomgick nationen och förtroendet återkom; att Konungen kunde sitta trygg och stolt på sin förut vacklande thron — det betydde ingenting emot de ofvan uppräknade förgripelserna. Man spådde alla möjliga olyckor öfver monarkien och den monarkiska principen; och det var dock från den stunden, som den blef lefvande och sant konstitutionel i England. Förut hade det varit verkliga partier (sådana Statstidningen vill se dem), som slitits om magten för sin eger skuld; sedan blef det grundsatserne, som täflade om företrädet. Förut var frågan, om Whigeller Tory-män skulle få magten; nu blef frågan, om Whigeller Tory-grundsatser skulle blifva rådande. De skildes förut genom den enes tillgifvenhet för Stuartar och den andres för Hanoveraner, och nyanseringen i deras politiska tro var för öfrigt obetydlig! men nu började man inse, att denna var hufvudsak. Med et ord, en alldeles ny era begyntes för Englands styrelse — och det utan atten bokstiaf ändrades i grundlagen, Att stora missbruk detta oaktadt kunnat fortgå i England ända till vår tid, det låg i den felaktiga representationen. Men efter reformbillens genomgång arbetas, som bekant är, med raska steg på afhjelpande af dessa brister. Engelsmännen hade sedan urminnes tider haft laglig rätt att genom sina representanter kräfva juridiskt ansvar af sin Konungs rådgifvare, genom anklagelse, ransakning och dom (likasom svenskarne enligt 106 .), eller ock sjelfve döma dem, genom bills of attainder (107 .). Detta var allt, som var — och ännu är — genom lag förordnadt om rådgifvares ansvarighet. Mera år icke och kan icke vara stadgadt i något land; sunda förnuftets och hedrens lag om en rådgifvares pligt — icke juridiska, utan moraliska pligt — att icke envisas att bibehålla en plats, der han ser sig ingenting kunna uträtta, den är lika litet bokstafligen och lika mycket andeligen nedlagd i Engelska som Svenska grundlagen. Vill man besvära sig att taga någon kännedom om Englands lagar och historia, så slipper man att bråka sin hjärna med en hop fantasier om grundlagsolikheter, som icke existera. Man skall då se enda verkliga skillnaden, som är den, att England redan långt för detta genomgått den barnsjukdom, som ännu rasar i svenska DStatstidningens Serie af chrior, d. v. s., att precist en dylik tydning af rådgifvaresystemet, som nu dagligen uppdukas härstädes, rådt der till för 80 år sedan, och att den försvunnit, icke genom någon lag, utan genom förnuftets tillfångatagande. Huruvida detta icke bör ske här, emedan det skett i England, är en så djupsinnig fråga, att vi icke åmna besvara den, utan öfverlemna den åt de lärde i Upsala, som kanske gjorde bäst att kläda sina läror i kollegiiform och plugga dem i studerande, (hvilket också icke underlåtes ,) men icke besvara den fSullvuxna allmänheten dermed. Slentrianen och tillbedjarne af Stricta observansen af det goda gamla allena hade en korrt triumf. Man måste redan samma år äter intaga Pitt i kabinettet. Nöden var stor ock nationens röst högljudd. Man -skandealiserades ännu mera då, än vid hans föregående afsked; han föreskref nemligen vilkor. Hu! den spetsbofven! den förrädaren! skrek man; ?föreskrifva Konun