kraftfullaste statsman, England ägt. År 1756 inträdde
han (je.nte den honom värdige kollegan Mr Legge) i
Engelska kabinettet, men fick afven afsked derutur i-
- nom några månader, emedan han sökte förmå Konun-
gen och sina kamrater att följa den politik, som Aan
ansåg vara den enda rätta. Han hade både mod och
hederskänsla nog, att väga upoffra sina fördelar och ut-,
sigter för sin öfvertygelse. Han begrep, att hvarken
Konungen eller fäderneslandet hade någon nytta af en
ropandes röst i öknen, en reservant i kabinettet. Det
brinnande nitet, som icke låter besticka sig, och den
lefvande öfvertygelsen, som ej låter pruta med sig, sa-
de honom, du har ingen ting att göra här, om du ic-
ke kan skaffa framgång åt de grundsatser, dem du icke
blott lärt dig som en jargon, utan som aåro oskiljaktiga
från hela ditt moraliska väsende. Han lydde sitt sam-
vetes röst.
Följden blef, att det underdåniga småsinnet, den
egoistiska slendrianen öfverföllo honom med en förbitt-
ring, som bäst bevisade, huru klart de insågo, att de-
ras herravälde lutade genom denna starka andes impo-
nerande exempel. Det var en oerhörd djerfhet att vil-
ja föreskrifva lagar för Konungens prerogatif att ensam
styra riket; det var en faslig egenkärlek att tro sig
begripa mera än Herrans Smorda och alla rikets förnä-
me (Pitt var då icke Grefve af Chatham); det var att
sätta sig öfver landets lagar och de vise män, som o-
störde suttit i rådet sedan långliga tider; fådrens vishet
hade icke förutsett en sådan tilltagsenhet, som skulle
kullkasta all god erdning —- så lät det från de flesta
håll. Att Pitt på den korrta tiden begynte åter upp-
rätta, hvad de vise perukstockarne kullstörtat; att Eng-
lands magt och anseende begynte stiga med jettesteg;
att en ny ande genomgick nationen och förtroendet å-
terkom; att Konungen kunde sitta trygg och stolt på
sin förut vacklande thron — det betydde ingenting e-
mot de ofvan uppräknade förgripelserna. Man spådde
alla möjliga olyckor öfver monarkien och den monarkiska
principen; och det var dock från den stunden, som den blef
lefvande och sant konstitutionel i England. Förut hade
det varit verkliga partier (sådana Statstidningen vill
se dem), som slitits om magten för sin eger skuld; se-
dan blef det grundsatserne, som täflade om företrädet.
Förut var frågan, om Whig- eller Tory-män skulle få
magten; nu blef frågan, om Whig- eller Tory-grund-
satser skulle blifva rådande. De skildes förut genom
den enes tillgifvenhet för Stuartar och den andres för
Hanoveraner, och nyanseringen i deras politiska tro var
för öfrigt obetydlig! men nu började man inse, att den-
na var hufvudsak. Med et ord, en alldeles ny era
begyntes för Englands styrelse — och det utan atten
bokstiaf ändrades i grundlagen, Att stora missbruk
detta oaktadt kunnat fortgå i England ända till vår tid,
det låg i den felaktiga representationen. Men efter re-
formbillens genomgång arbetas, som bekant är, med
raska steg på afhjelpande af dessa brister. Engelsmän-
nen hade sedan urminnes tider haft laglig rätt att genom
sina representanter kräfva juridiskt ansvar af sin Konungs
rådgifvare, genom anklagelse, ransakning och dom (li-
kasom svenskarne enligt 106 .), eller ock sjelfve dö-
ma dem, genom bills of attainder (107 .). Detta
var allt, som var — och ännu är — genom lag för-
ordnadt om rådgifvares ansvarighet. Mera år icke och
kan icke vara stadgadt i något land; sunda förnuftets
och hedrens lag om en rådgifvares pligt — icke juri-
diska, utan moraliska pligt — att icke envisas att
bibehålla en plats, der han ser sig ingenting
kunna uträtta, den är lika litet bokstafligen och
lika mycket andeligen nedlagd i Engelska som
Svenska grundlagen. Vill man besvära sig att taga
någon kännedom om Englands lagar och historia,
så slipper man att bråka sin hjärna med en hop fan-
tasier om grundlagsolikheter, som icke existera. Man
skall då se enda verkliga skillnaden, som är den, att
England redan långt för detta genomgått den barnsjuk-
dom, som ännu rasar i svenska DStatstidningens Serie
af chrior, d. v. s., att precist en dylik tydning af råd-
gifvaresystemet, som nu dagligen uppdukas härstädes,
rådt der till för 80 år sedan, och att den försvunnit,
icke genom någon lag, utan genom förnuftets tillfånga-
tagande. Huruvida detta icke bör ske här, emedan
det skett i England, är en så djupsinnig fråga, att vi
icke åmna besvara den, utan öfverlemna den åt de lär-
de i Upsala, som kanske gjorde bäst att kläda sina lä-
ror i kollegiiform och plugga dem i studerande, (hvil-
ket också icke underlåtes ,) men icke besvara den fSull-
vuxna allmänheten dermed.
Slentrianen och tillbedjarne af Stricta observansen af
det goda gamla allena hade en korrt triumf. Man
måste redan samma år äter intaga Pitt i kabinettet.
Nöden var stor ock nationens röst högljudd. Man
-skandealiserades ännu mera då, än vid hans föregående
afsked; han föreskref nemligen vilkor. Hu! den spetsbof-
ven! den förrädaren! skrek man; ?föreskrifva Konun-