raktersstyrka och sjelfuppoffring skulle kunna förskaffa sig, är strängeligen förbjudet, såsom ett försök att ingripa i Konungens rätt att ensam styra. Att genom tillställningar, smicker och andra lockelser ingripa i denna höga rätt, det anser man mycket lofligt; men alt draga sig undan då man ser sin oförmåga att verka, det är ett lagbrott! Ytterst hvilar denna lära på den modesta ofvertygelsen, att en afskedsansökan af DD. E.E. är ett våld, en knif på Konungens strupe, alldenstund H. M. icke kan undvara D.D. E.E., ochinga andra kunna uppletas, som duga till rådgifvare. Antoge man icke detta såsom gifvet, så skulle man icke kunna framkomma med den satsen, att afskedsansökningar äro ett attentat mot Konungens fria vilja. Så pass diupsinmga äro Statstidningens Serier af afhandlimgar i svenska statsläran?, med hvilka frågorna nu mera skola vara utredda och alla betänkligheter häfna! Huru det hänger ihop med de partier, som skola komma i rörelse genom ett verkligt ansvarighetssystem, d. v. s. genom den af heder och samvete ålagda pligten att resignera, då man ser sig icke vidare halva inflytande hos Konungen eller hos folket, det hafva viredan sett: att existera har ingen kunnat hindra dem; och frågan är således, hvilketdera som är bäst, antingen att låta dem verka i det fördolda och på sin höjd intrigera ut hvarandra wid hofvet, eller att låta dem öppet utkämpa sin strid och derigenom sätta regenten i tillfälle att se, hvaråt nationens pluralitet — NB. den bildade och inflyteiserika pluraliteten — lutar. Och då vi säga, alt tvartemot denna kan icke regeras, frukta vi icke ens att af Statstidningen blifva emotsagde. Han har en gång erkänt, att alla regenter önska att känna (naturligtvis för at följa) sitt folks tanka. Hvad alla tänka, är omfjligt ait få veta, emedan de aldrig tänka lika; men hvad de fZeste tänka, kan man få veta, och till den ändan äro representationer inrättade. Men, säger Statstidningen, depna kunskapskälla är oren, och det är blott partiers tänkesätt, eller rättare önskningar, man på det sättet får känna. Att källan är oren, må väl den bäst veta, som gör allt möjligt för att grumla henne; men hen är dock den enda Ty icke måtte partierna d. v. s. de olika opinionernas skiftningar blifva sämre kända, då de öppet kämpa om företrädet, än då det ena — det, som lyckats att för tillföllet hafva trängt sig till hofret — får ensamt måla sina och sina motståndares önskningar och styrka. Det har derföre alltid förefallit oss något löjligt, när man talat om, alt äfven despoter lyssna till folkets röst, vi hafva aldrig begripit, att man kan lyssna till den, som icke får tala, icke ens qvida. Nej, har man verkligen lust att lyssna ill folkets röst, och icke blot ett partis, så måste mean underkasta sig att låta partierna uppträda. Vi hafva redan anmärkt, huru förvända eller ofull-. ständiga begrepp Statstidningen bar om betydelsen af ordet parti. Han har aldrig besinnat, att hans fasa är billig, blott i afseende på sådana partier, som upkommit af olika intressen, men icke på sådana, som hafva sin grund i olika öfvertygelse. — De sednare kunna aldrig undvikas i ett samhälle, och aåro aldeles icke farliga; och äfven de förra, ehuru vederstyggliga de ock mi vara, mnehafva ty värr ändock väldet och måste tills vidare altid göra sig gällande. — Eh regering kan icke styra emot ett öfvervägande intresses åsigter och fordringar. — Men tidens lösen är just att upplösa intressenas herravälde i principernas. — Detta må emellertd lyckas eller icke lyckas, så är den satsen ändock lika säker, att en regering icke kan, i längden stå ut med, att brottas med det öfvervägande paruet inom landet —detta må nu vara intressenas orena, eller grundsatsernas ädlare Sfvervigt. — Att med envishet påstå, det man icke behöfver följa annat än sin vilja alZend, kan icke vara annat än en löjlighet och aldrigleda till något godt. Slutet blifver, i lyckligaste fall, att nationen går sin väg och regeringen går sin; att kraft och sammanhang skola felas, då de som bäst behöfvas ; att men blifver främmande för hvarannan och ser sig om åt andra båll efter trygghet; att styrka blir ord och all makt blott materiel, blott ett tomt barnesk, inom hvilket ingen lefvarde varelse rörer sig — och notabene detta allt icke ens längre än till en kort tid. 1 Frankrikes och Englands institutioner skall finnes något, som gynnar, ja framtvingar dessa resignationer at Ministrar, som icke förmå styra, d. v. s. icke vidare hafra Konungens och nationens förtioemde, men hvilket något icke skall finnas i svenska grundlagarna. Vi uppmana Statstidningen att säga oss, hvilket detta något ör. Au Konungen äger ensam styra riket, det föreskrifva de franska och engelska lagarne, så vä! som vära, detta har Statstidningen erkändt. Att öfvervoterade ministrar skola resignera, det föreskrifva franska och engelska lagarne lika litet som våra, det har Statstidningen äfven måst vidgå Hvad kan han då påstå annat, är att sunda förnuftet och sund lagtolkning ieke äro lika