raktersstyrka och sjelfuppoffring skulle kunna förskaffa
sig, är strängeligen förbjudet, såsom ett försök att
ingripa i Konungens rätt att ensam styra. Att genom
tillställningar, smicker och andra lockelser ingripa i
denna höga rätt, det anser man mycket lofligt; men
alt draga sig undan då man ser sin oförmåga
att verka, det är ett lagbrott! Ytterst hvilar den-
na lära på den modesta ofvertygelsen, att en afskeds-
ansökan af DD. E.E. är ett våld, en knif på Konun-
gens strupe, alldenstund H. M. icke kan undvara D.D.
E.E., ochinga andra kunna uppletas, som duga till råd-
gifvare. Antoge man icke detta såsom gifvet, så skulle
man icke kunna framkomma med den satsen, att af-
skedsansökningar äro ett attentat mot Konungens fria
vilja. Så pass diupsinmga äro Statstidningens Seri-
er af afhandlimgar i svenska statsläran?, med hvilka
frågorna nu mera skola vara utredda och alla betänk-
ligheter häfna!
Huru det hänger ihop med de partier, som skola
komma i rörelse genom ett verkligt ansvarighetssystem,
d. v. s. genom den af heder och samvete ålagda plig-
ten att resignera, då man ser sig icke vidare halva in-
flytande hos Konungen eller hos folket, det hafva vire-
dan sett: att existera har ingen kunnat hindra dem;
och frågan är således, hvilketdera som är bäst, antingen
att låta dem verka i det fördolda och på sin höjd in-
trigera ut hvarandra wid hofvet, eller att låta dem öp-
pet utkämpa sin strid och derigenom sätta regenten i
tillfälle att se, hvaråt nationens pluralitet — NB. den
bildade och inflyteiserika pluraliteten — lutar. Och då vi
säga, alt tvartemot denna kan icke regeras, frukta vi
icke ens att af Statstidningen blifva emotsagde. Han
har en gång erkänt, att alla regenter önska att känna
(naturligtvis för at följa) sitt folks tanka. Hvad alla
tänka, är omfjligt ait få veta, emedan de aldrig tänka
lika; men hvad de fZeste tänka, kan man få veta, och
till den ändan äro representationer inrättade. Men, sä-
ger Statstidningen, depna kunskapskälla är oren, och
det är blott partiers tänkesätt, eller rättare önskningar,
man på det sättet får känna. Att källan är oren, må
väl den bäst veta, som gör allt möjligt för att grumla
henne; men hen är dock den enda Ty icke måtte
partierna d. v. s. de olika opinionernas skiftningar blif-
va sämre kända, då de öppet kämpa om företrädet, än
då det ena — det, som lyckats att för tillföllet hafva
trängt sig till hofret — får ensamt måla sina och sina
motståndares önskningar och styrka. Det har derföre
alltid förefallit oss något löjligt, när man talat om, alt
äfven despoter lyssna till folkets röst, vi hafva aldrig
begripit, att man kan lyssna till den, som icke får tala,
icke ens qvida. Nej, har man verkligen lust att lyssna
ill folkets röst, och icke blot ett partis, så måste
mean underkasta sig att låta partierna uppträda.
Vi hafva redan anmärkt, huru förvända eller ofull-.
ständiga begrepp Statstidningen bar om betydelsen af
ordet parti. Han har aldrig besinnat, att hans fasa är
billig, blott i afseende på sådana partier, som upkom-
mit af olika intressen, men icke på sådana, som hafva
sin grund i olika öfvertygelse. — De sednare kunna al-
drig undvikas i ett samhälle, och aåro aldeles icke farli-
ga; och äfven de förra, ehuru vederstyggliga de ock
mi vara, mnehafva ty värr ändock väldet och måste
tills vidare altid göra sig gällande. — Eh regering kan
icke styra emot ett öfvervägande intresses åsigter och
fordringar. — Men tidens lösen är just att upplösa in-
tressenas herravälde i principernas. — Detta må emeller-
td lyckas eller icke lyckas, så är den satsen ändock
lika säker, att en regering icke kan, i längden stå ut
med, att brottas med det öfvervägande paruet inom
landet —- detta må nu vara intressenas orena, eller
grundsatsernas ädlare Sfvervigt. — Att med envishet på-
stå, det man icke behöfver följa annat än sin vilja al-
Zend, kan icke vara annat än en löjlighet och aldrigle-
da till något godt. Slutet blifver, i lyckligaste fall, att
nationen går sin väg och regeringen går sin; att kraft
och sammanhang skola felas, då de som bäst be-
höfvas ; att men blifver främmande för hvarannan och
ser sig om åt andra båll efter trygghet; att styrka blir
ord och all makt blott materiel, blott ett tomt barnesk,
inom hvilket ingen lefvarde varelse rörer sig — och
notabene detta allt icke ens längre än till en kort tid.
1 Frankrikes och Englands institutioner skall finnes
något, som gynnar, ja framtvingar dessa resignationer
at Ministrar, som icke förmå styra, d. v. s. icke vidare
hafra Konungens och nationens förtioemde, men hvilket
något icke skall finnas i svenska grundlagarna. Vi
uppmana Statstidningen att säga oss, hvilket detta nå-
got ör. Au Konungen äger ensam styra riket, det
föreskrifva de franska och engelska lagarne, så vä! som
vära, detta har Statstidningen erkändt. Att öfvervotera-
de ministrar skola resignera, det föreskrifva franska och
engelska lagarne lika litet som våra, det har Statstidnin-
gen äfven måst vidgå Hvad kan han då påstå annat,
är att sunda förnuftet och sund lagtolkning ieke äro lika