Cronstedt? o. s. v. Det är visserligen oförskämdt att med våra, af nådens solsken ständigt uppvärmda och på sina platser fastvaxte, store män jemnföra sådana där majoriteternas parvenyer, som icke hafva något annat för sig, än att de händelsevis uti bragder, uti tankens verld råkat komma att stå i spetsen för tidehvarfvet. Hvad kan det blifva annat än dussinmän af sådana, som icke nöja sig med nåd, utan måste äflas och illfånas, icke blott att arbeta sig upp till ett lysande namn i vettenskaper och verksamhet, utan äfven att så fästa sig vid och öppet omfatta vissa systemer och grundsatser, att de ohjelpligen stänga sig vägen till lycka, så länge dessa systemer doch grundsatser icke äro rådande hos dem, som äro eller lagligen representera nationens majoritet? Hvad annat namn än dussimmän kan man ge dessa dårar, som tro sig behöfva försvara sin Konungs åtgärder, så länge de stå omkring hans thron, och som icke tro sig kunna försvara annat, än hvad de sjelfve gilla? Hvad båttre hafva de förtjenat, då de äro narraktige nog alt icke vilja lemna sin Konung i sticket, såsom ensam moraliskt ansvarig för hvad som sker, eller råda honom att regera på ett sätt, som i längden måste blifva honom ingenting mer och ingen ting mindre än omöjligt, nemligen tvärt emot sitt folks öfvertygelse och önskan? Hvad i all verlden angår det dem? De borde ju, desse ovefterrättligedussinmän, begripa, att de kunna lika väl stå vid sin Furstes sida, om han följer deras råd eller icke, någons råd eller ingens, folkets önskan eller dess fienders? Men — skämt åsido — hvart vill man då med detta förbittrade och envisa brottande emot all ministeriel ansvarighet, med detta fåniga skymfande af menniskor och institutioner i länder, med hvilka Sverige ännu icke kan jemföra sig på ett sekei och aldrig, om Statstidningens satser förmå att göra sig gällande? Vill man göra sig löjlig eller förhatlig? Vill man bestämdt säga oss, att Sverige är en oinskränkt monarki? att friheten och det representativa styrelsesättet blott äro ett gyckel? att Konungen måste blifva föremålet för nationens missnöje, då orätt sker (hvilket icke kan hindras)? Vill man då icke begripa, att man genom denna oförklarliga envishet skall lyckas att slutligen göra all Konungamakt omöjlig; i detta skall man lyckas, men säkerligen i intet annat. Tiden är verkligen bliiven så republikansk, den: monarkiska fiktionen så noga insedd, att, om monarkien skall räddas, måste det ske därigenom, att folket bar yttersta kontrollen öfver sin styrelse, och att de gam la monarkiska begreppen öfvergifvas. Nog ser man, att hvad som ifrigast sökes i Europa för närvarande, är att mota de nya begreppen och intöra de gamla. Men det är sannerligen omöjligt, och endast våra icke dussinmän, med deras s. k. aistoriske lifegne, kunna försöka det. Om än hvarannvan tysk student dömdes till döden, -om än hvarje liberal fransk eller engelsk tidning förbjöds att komma odfver gränserna, om än kongresser hölles hvar månad och lustlåger hvar höst; så är ändock återgången till den gamla tron och undergifvenheten omöjlig. Sjelfva de östra bajonetterne äro otillräcklige, ja skulle ännu mer förvärra saken. Det är monarkien, som Statstidningens enfaldiga försök blottställer.