Cronstedt? o. s. v. Det är visserligen oförskämdt att
med våra, af nådens solsken ständigt uppvärmda och
på sina platser fastvaxte, store män jemnföra sådana
där majoriteternas parvenyer, som icke hafva något an-
nat för sig, än att de händelsevis uti bragder, uti tankens
verld råkat komma att stå i spetsen för tidehvarfvet.
Hvad kan det blifva annat än dussinmän af sådana,
som icke nöja sig med nåd, utan måste äflas och ill-
fånas, icke blott att arbeta sig upp till ett lysande namn
i vettenskaper och verksamhet, utan äfven att så fästa
sig vid och öppet omfatta vissa systemer och grund-
satser, att de ohjelpligen stänga sig vägen till lycka,
så länge dessa systemer doch grundsatser icke äro rådan-
de hos dem, som äro eller lagligen representera natio-
nens majoritet? Hvad annat namn än dussimmän kan
man ge dessa dårar, som tro sig behöfva försvara sin
Konungs åtgärder, så länge de stå omkring hans thron,
och som icke tro sig kunna försvara annat, än hvad
de sjelfve gilla? Hvad båttre hafva de förtjenat, då de
äro narraktige nog alt icke vilja lemna sin Konung
i sticket, såsom ensam moraliskt ansvarig för hvad som
sker, eller råda honom att regera på ett sätt, som i
längden måste blifva honom ingenting mer och ingen
ting mindre än omöjligt, nemligen tvärt emot sitt
folks öfvertygelse och önskan? Hvad i all verlden an-
går det dem? De borde ju, desse ovefterrättlige- dus-
sinmän, begripa, att de kunna lika väl stå vid sin
Furstes sida, om han följer deras råd eller icke, någons
råd eller ingens, folkets önskan eller dess fienders?
Men — skämt åsido — hvart vill man då med detta
förbittrade och envisa brottande emot all ministeriel an-
svarighet, med detta fåniga skymfande af menniskor och
institutioner i länder, med hvilka Sverige ännu icke
kan jemföra sig på ett sekei och aldrig, om Statstid-
ningens satser förmå att göra sig gällande? Vill man
göra sig löjlig eller förhatlig? Vill man bestämdt säga
oss, att Sverige är en oinskränkt monarki? att friheten
och det representativa styrelsesättet blott äro ett gyckel?
att Konungen måste blifva föremålet för nationens miss-
nöje, då orätt sker (hvilket icke kan hindras)? Vill man
då icke begripa, att man genom denna - oförklarliga
envishet skall lyckas att slutligen göra all Konungamakt
omöjlig; i detta skall man lyckas, men säkerligen i in-
tet annat. Tiden är verkligen bliiven så republikansk,
den: monarkiska fiktionen så noga insedd, att, om mo-
narkien skall räddas, måste det ske därigenom, att folket
bar yttersta kontrollen öfver sin styrelse, och att de gam la
monarkiska begreppen öfvergifvas. Nog ser man, att
hvad som ifrigast sökes i Europa för närvarande, är att
mota de nya begreppen och intöra de gamla. Men det
är sannerligen omöjligt, och endast våra icke dussinmän,
med deras s. k. aistoriske lifegne, kunna försöka det. Om
än hvarannvan tysk student dömdes till döden, -om än
hvarje liberal fransk eller engelsk tidning förbjöds att
komma odfver gränserna, om än kongresser hölles hvar
månad och lustlåger hvar höst; så är ändock återgån-
gen till den gamla tron och undergifvenheten omöjlig.
Sjelfva de östra bajonetterne äro otillräcklige, ja skulle
ännu mer förvärra saken. Det är monarkien, som Stats-
tidningens enfaldiga försök blottställer.