AFI Cy3, CM NACIUUVIUICS, TM USA UPP VeiSts AJ IR UT sa personer bekymra sig England: reformers ganska litet för personernas skull; och det ringaste tecken till affall från den såsom helig aasedda saken — vi hafva intet ord, som motsvarar det uttrycksfulla backsliding — är nog, för att slunga dessa nu lysande koryfeer tillbaka i deras intet. Ett bevis är gamle Burdett, ja sjelfve Brougham. Desse män buros på de liberales händer, så länge de? gingo i spetsen för det allmänna vettet och interesset; men så snart man anade, att det icke var riktigt helt med dem, voro de genast nästan glömda. Det är saken och ingenting annat, som sätter de såkallade partierna i rörelse. Kan då någonting annat än vår Statstidnings okunnighet — eller oärlighet, vi veta icke hvilketdera — tala om Englands (och Frankrikes) talrika blomstrande partier, som skulle förtvina, omde icke hade hopp om att emellanåt skiftevis få kufva hvarandra från maktens höjder? Men vi vilja icke rycka ur deras sammanhang några enstaka ord af en liten nätt diatrib öfver detta ämne, hvilken läses i Statstidningen för den 12 dennes; vi vilja hugaa läsaren med diatriben i dess helhet. Till stöd för denna skyldighets förenlighet med vår grundlag, heter det — och för att häfva det skäl man mot densamma åberopat, att denna skyldighet icke funnes i vår grundlag, yttrar Aftonbladet N:o 147: Som Fransyska och Engelska lagarna ingenting heller stadga om ministrarnes resignations-skyldighet, så snart de förlorat sitt förtroende hos Konungen, eller sitt inflytande hos Representationen, huru kommer det då till, att emedlertid en dylik skyldighet der anses finvas, och alltid gör sig gällande? Då denna skyldighet ingenstädes (utomlands) finnes i positiv Jag stadgad, så bevisar ju dess förbigående i vår grundlag ingenting? — Resignations-skyldigheten kan ingenstädes föreskrifvas; hon är ett moraliskt tvång, och en klar följd af det konstitutionella och representativa styrelsesättets idÅ. Så låta de kardinal-skäl, hvarmed man här i landet skall låta öfvertyga sig att kullstörta sin författning, icke genom af Konung och Ständer ändrad lag, utan genom maktspråket att tyda befintlig lag efter några skrifvares och talares infall om hvad de tycka vara ett visst Styrelse-sätts id. i Ått resignations-skyldigheten anses finnas i England och Frankrike, derom kan man, ehuru med mera skäl, säga detsamma som förr nämde tidning straxt efter utlåter sig om den gamla Svenska folkfriheten, att allt hvad man derom med så mycken ängslan strör omkring sig, kan vara godt och väl, men förslår icke — —. Vilja Frankrike och England hafva resignationsskyldigheten ålagd sina Ministrar, så kan ju sådant vara dem undt. Dessa länders talrika blomstrande partier skulle måhända förtvina, om de icke hade hopp om att emellanåt skiftevis få kufva hvarandra från Maktens höjder. Atskilliga nyttiga näringsgrenar skulle också förtvina. Dessa länders många Tidningsblad t. ex. skulle förlora det rikaste och snillrikaste af sma ämnen, om de icke hvarje vecka hade ett nytt dussin af personer, om hvilkas möjliga afgång eller befordran intressanta gissningar vore alt Omförmäla, jemte allt hvad desse personer sedan barndomen gjort och icke gjort, samt hvad de i framtiden kunde, ville och borde göra, utsigterna för huru de skulle lyckas, i fall, och om, och men, o. s. v., hvilket kallas att undersöka offentliga personers karakterer, och hvilket föranleder tjogtals andra tidningar att, en hvar i sin stad, yttra sina olika tankar, bestridandes hvarandra, och svarandes på hvarandras sagor, hvaraf högst angenäma tanke-yttripgar uppstå om portfölj-hopp och portföljförtviflan, oumbärliga för folkens lycka, emedan de upplysa folket om hvilka af de nämde dussin-männen äro Folkets Män, de som förmenas strida för dess sköna sak?, — Det tyckes likväl, att om något exempel häraf är för oss att hemta, så vore det, som vi förr en gång nämt, varningen av icke gå en bana, som skulle inkasta oss i detta elände, om hvilket knappast något godt ar att säga, och hvilket, i fall det verkligen skuljeivara en klar följd af det konstitutionella och represevtativa Styrelsesättets id, så vore, i Förf:s tanke, konstitution och representation att sätta i litanian. Det kan icke falla oss in att ytterligare käbbla med Statstidningen om satser, om hvilka vi redan så full ständigt yttrat oss, och dem Statstidningen icke kan åtkomma, om ej genom en hop krumsprång, som jemnt ingenting bevisa. Vi vilja blott göra honom några små. fråger om hvad han rätteligen förstår med dussimmän. Ar det de män, som fört. och föra Englands eller Frankrikes, statsroder under dessa stormiga tider? de män (i ordets stora bemärkelse), som haft att kämpa med sådana oppositioner, om hvilka vi i Sverige icke kunna göra Oss något begrepp; som bestått en sådankamp och dessutom en annan lika envis, om ej lika hård, emot rådgifvarne bakom thronen? Är det dessa dussin männen Brougham, Huskisson; Canning, Guizot, Thiers, som endast med förakt kunna nämnas bredvid yåra