etter, att vi derigenom stötte oss med allmanna tan-.
kesättet, som fordrade en mördares afrättning, hvil-
ken bragt så många menniskor om lifvet. — Vi
ansågo det för vår pligt, att strida mot detta olyck-
saliga begär efter en dylik försoning för brott, hvilken
i revolutionära tider så ofta vexlar ändamål och syf-
te. — Vi erinrade oss, att allmänna tänkesättet fordrat
Hertigens af Orleans afrättande, sedan det nyss
förut gillat Ludvig XVI:s afrättning; vi erinrade
oss, att Dantons afrättning fann lika mycket bifall,
som kort förut Baillys martyrdöd, Rolands enkas, - Gi-
rondisternes och Charlotta Cordays. I våra ögon skul-
le det hafva varit en lycklig sak, och som hade verkat
fördelaktigt för alla kommande tider, om vwvi för-
mått bringa det derhän, ait folkets röst förklarat
sig för en förvandling af straffet till och med för Fie-
schi. Regeringens tänkesätt, och måhända äfven na-
tionens, har icke öfverensstämt med vårt. Ett först-
lingsoffer af trenne kroppar har blifvit gifvet åt den
återupprättade schavotten. Vär röst var för svag, att
kunna besegra den dubbla afsky, som Fieschi, först ge-
nom sin ogerning och sedermera genom sitt förhållande
under processen, väckt emot sig. Många af de känslo-
lösa åskådare, som njutit af offerfesten i dag, kunna
hafva tänkt, att om Fieschis hufvud icke kan falla med
mindre Pepins och Moreys likaledes falla, så, välan,
låt så ske! Andra åter kunna, i motsatt rigtning, hafva
besegrat det intresse Fieschi ingifvit dem mnnder rätte-
gången, för att glädja sig åt tvenne personers afrätt-
ning, hvilka ansetts för monarkiens fiender, och blif-
vit på moraliska presumtioner öfverantvardade åt döden.
Så skiljaktiga och olika hvarandra voro också under vår
första revolution, och öfverhufvud under alla perioder
af politisk jäsning, de passioner, som gåfvo hvarandra
rendez-vous vid foten af schavotten, passioner för hvil-
ka så många mennisko-offer blifvit slagtade!
i England.
Lord Dudley Stuarts tal i underhuset angående
Rysslands förstoringsbegär, hvarom i korthet nämndes i
gårdagsbladet, tyckes icke hafva våckt serdeles uppse-
de, emedan . huset varit ganska glest besatt. Lorden un-
derstöddes af den inflytelserika Mr Thomas Attwood
från Sirmingham, som förklarade sin ifriga önskan, att
se de Ryske barbarerne drifaa tillbaka i sina skogar,
samt att ett krig med Ryssland skulle vara högst po-
pvlärt och ganska lätt kurna företagas; men en annan
liberal ledamot af huset, den berömde statsekonomen
Dr Bowring, delade icke den ädle och aktade Lor-
dens Russofobi, och sökte ådagalägga, att Ryssland
inom sig hade allt för många elementer till svag-
het för att vara en så fruktansvärd makt, som man
hade beskrifvit. — Hr Robinson anmärkte, att
M:r Attwood troligen skulle få ganska litet medhåll i
sina krigspropositioner. Utan tvifvel skulle Birming-
ham mycket tycka om ett krig för ett år eller två
(Birmingham producerar nemligen i synnerhet jern-
manufakturvaror och skulle vid ett krig iå mycket be-
ställningar); men efter ett år eller två, skulle Birming-
ham säkert knota lika mycket som någon annan del af
landet öfver den andel det finge att uppbära i de ö-
kade taxorna.
- Ett annat märkligt ämne, som framlades inför huset
var en af nyssnämnde M:r Attwood presenterad peti-
tion ifrån Birmingham om en reform af Ofverhuset.
Petitionen var försedd med 20,000 signaturer af per-
soner som sjelfmant hade erbjudit sig. En annan Jle-
damot, M:r Dugdale, hade fått en protest emot samma
reform, på hvilken 2000 namn blifvit samlade, och
han försäkrade, att bland desse voro flere gentlemen,
än bland H:r Attwoods 20,000. Han medgaf likväl, att
af misstag några mindre respektabla namn kommit med,
men dem hade han varit angelägen om att skrapa ut.
Han lemnade nu till huset att afgöra, hvilketdera
förtjente mesta afseende, såsom uttryck af tänkesattet i
Birmingham, petitionen eller protesten. — M:r Scarlett
förklarade, att, i hans tanka, de som yrkade på en re-
form af Ofverhuset, voro förrädare mot fåderneslandet. —
M:r OConnell utvecklade folkets rättighet att begära
hvilken förändring som helst i samhällets organiska ! la-
gar, endast begäran derom framställdes i ett hyfsadt
språk. För sin del hade han ett bevis att anföra, att
petitionen måste vara ett uttryck af tänkesältet i Bir-
mingham. Han hade sjeli blitvit i denna stad emotta-
gen med hedrande utmärkelser, i en samling af 2000
personer, hvilka alla hade förekommit honom fullt ut
så respektable och lika förståndiga som den värde
Ledamoten Hr Dugdale.
Vi hafva redan efter förra postens ankomst i för-
bigående nämnt om den debatt, som uppstod i an-
ledning af en M:r Hardys motion om undersök- ,
ning angående OConnells befattning med en M:r Ra-
faels utväljande till ledamot för Carlow, men hvari O?
Connell på det mest segrande sätt vederlade alla miss-
tankar, att på ett egennyttigteller olofligt sätt hafva användt
de nenninosar RPafael ckulle utsifva för kostnaderna vid