etter, att vi derigenom stötte oss med allmanna tan-. kesättet, som fordrade en mördares afrättning, hvilken bragt så många menniskor om lifvet. — Vi ansågo det för vår pligt, att strida mot detta olycksaliga begär efter en dylik försoning för brott, hvilken i revolutionära tider så ofta vexlar ändamål och syfte. — Vi erinrade oss, att allmänna tänkesättet fordrat Hertigens af Orleans afrättande, sedan det nyss förut gillat Ludvig XVI:s afrättning; vi erinrade oss, att Dantons afrättning fann lika mycket bifall, som kort förut Baillys martyrdöd, Rolands enkas, Girondisternes och Charlotta Cordays. I våra ögon skulle det hafva varit en lycklig sak, och som hade verkat fördelaktigt för alla kommande tider, om vwvi förmått bringa det derhän, ait folkets röst förklarat sig för en förvandling af straffet till och med för Fieschi. Regeringens tänkesätt, och måhända äfven nationens, har icke öfverensstämt med vårt. Ett förstlingsoffer af trenne kroppar har blifvit gifvet åt den återupprättade schavotten. Vär röst var för svag, att kunna besegra den dubbla afsky, som Fieschi, först genom sin ogerning och sedermera genom sitt förhållande under processen, väckt emot sig. Många af de känslolösa åskådare, som njutit af offerfesten i dag, kunna hafva tänkt, att om Fieschis hufvud icke kan falla med mindre Pepins och Moreys likaledes falla, så, välan, låt så ske! Andra åter kunna, i motsatt rigtning, hafva besegrat det intresse Fieschi ingifvit dem mnnder rättegången, för att glädja sig åt tvenne personers afrättning, hvilka ansetts för monarkiens fiender, och blifvit på moraliska presumtioner öfverantvardade åt döden. Så skiljaktiga och olika hvarandra voro också under vår första revolution, och öfverhufvud under alla perioder af politisk jäsning, de passioner, som gåfvo hvarandra rendez-vous vid foten af schavotten, passioner för hvilka så många mennisko-offer blifvit slagtade! i England. Lord Dudley Stuarts tal i underhuset angående Rysslands förstoringsbegär, hvarom i korthet nämndes i gårdagsbladet, tyckes icke hafva våckt serdeles uppsede, emedan . huset varit ganska glest besatt. Lorden understöddes af den inflytelserika Mr Thomas Attwood från Sirmingham, som förklarade sin ifriga önskan, att se de Ryske barbarerne drifaa tillbaka i sina skogar, samt att ett krig med Ryssland skulle vara högst popvlärt och ganska lätt kurna företagas; men en annan liberal ledamot af huset, den berömde statsekonomen Dr Bowring, delade icke den ädle och aktade Lordens Russofobi, och sökte ådagalägga, att Ryssland inom sig hade allt för många elementer till svaghet för att vara en så fruktansvärd makt, som man hade beskrifvit. — Hr Robinson anmärkte, att M:r Attwood troligen skulle få ganska litet medhåll i sina krigspropositioner. Utan tvifvel skulle Birmingham mycket tycka om ett krig för ett år eller två (Birmingham producerar nemligen i synnerhet jernmanufakturvaror och skulle vid ett krig iå mycket beställningar); men efter ett år eller två, skulle Birmingham säkert knota lika mycket som någon annan del af landet öfver den andel det finge att uppbära i de ökade taxorna. Ett annat märkligt ämne, som framlades inför huset var en af nyssnämnde M:r Attwood presenterad petition ifrån Birmingham om en reform af Ofverhuset. Petitionen var försedd med 20,000 signaturer af personer som sjelfmant hade erbjudit sig. En annan Jledamot, M:r Dugdale, hade fått en protest emot samma reform, på hvilken 2000 namn blifvit samlade, och han försäkrade, att bland desse voro flere gentlemen, än bland H:r Attwoods 20,000. Han medgaf likväl, att af misstag några mindre respektabla namn kommit med, men dem hade han varit angelägen om att skrapa ut. Han lemnade nu till huset att afgöra, hvilketdera förtjente mesta afseende, såsom uttryck af tänkesattet i Birmingham, petitionen eller protesten. — M:r Scarlett förklarade, att, i hans tanka, de som yrkade på en reform af Ofverhuset, voro förrädare mot fåderneslandet. — M:r OConnell utvecklade folkets rättighet att begära hvilken förändring som helst i samhällets organiska ! lagar, endast begäran derom framställdes i ett hyfsadt språk. För sin del hade han ett bevis att anföra, att petitionen måste vara ett uttryck af tänkesältet i Birmingham. Han hade sjeli blitvit i denna stad emottagen med hedrande utmärkelser, i en samling af 2000 personer, hvilka alla hade förekommit honom fullt ut så respektable och lika förståndiga som den värde Ledamoten Hr Dugdale. Vi hafva redan efter förra postens ankomst i förbigående nämnt om den debatt, som uppstod i anledning af en M:r Hardys motion om undersök, ning angående OConnells befattning med en M:r Rafaels utväljande till ledamot för Carlow, men hvari O? Connell på det mest segrande sätt vederlade alla misstankar, att på ett egennyttigteller olofligt sätt hafva användt de nenninosar RPafael ckulle utsifva för kostnaderna vid