del skulle beredas ull iorbattrad utkomst Ior sjellva lotsarne, så att den summa, som nu fordrades, allenast afsåg förbättring i lotskapitenernes och lotslöjtnanternes aflöning. Med kännedom deraf, att desse, ull inga båtnad för sjöfarten, i allmänhet utgöra likasom endast en serskild pensionsstat för flottan, och att de redac åtnjuta, de förre 300 Rdr och de sednare 300 Rdr, samt gemenligen tagas ibland flottans invalider, icke sällan — till stort mehn för sjefva lotsverket, som fordrar kraftfulla män, synes det ej förtjena så bittert tadel, som Minerva användt, att ständerne icke voro beredvilliga att öka fördelarne för slika sinekursbefattningar. Vi väga nästan försäkra, att om regeringen med projektet om löneförbättring för lotsbefälet förenat en utsigt att af detta befäl bilda skickliga lärare uti navigationen, hvilka hufvudsakligen påkallas om vintren, då de sjöfarande till någon del vistas hemma och lotsbefälet har ringa eller någon diatrib om sjelfva hufvudsaken. Frågan om den ma tanka som många andra, om ock mängden skulle da proselyter. De skola icke förmå att störa Riksgäldsingen tjenstgöring, hade frågan fått en annan utgång. Vi veta rätt väl, att navigationsskolors inrättandezvarit i fråga; men då det icke kunnat ske utan med sjöfartens ytierligare betungande, har naturligtvis detta väckt motstånd. . Behofvet att förbattra sjelfva lotsoch båkinrättningen erkände deremot Ständerne. , Att flera motioner inom BorgareStåndet dertill bidrogo, vilja vi med Minerva ej bestrida; utan att likväl med henne kunna dela klandret deraf. Tvärtom anse vi såsom en förtjenst, att det Stånd, som representerår handeln och sjöfarten, häråt lemnade en serskild uppmärksamhet. Det ärr sant, Kongl. Maj:t hade i nåder äskat för detta ändamål 170,000 Rdr. NB. af öfverskott, om sådane uppkomme. Minerva har en gång medgifvit, att desse äro eventuella. Vi kunna likväl ej derföre anseifrågavarande behof anmnat än såsom verkligt och bestämdt. Derföre :ro vi ock, att tillgången borde sättas i samma casus. Det skedde ock, då Ständerne beslöto, att Riksgäldskontoret, såsom deras ombud, och icke något af de förvaltande verken, emot sedvana och föranledande ett farligt prejudikat, skulle för berörde ändamål upptaga ett lån af 133,333 Rdr 16 sk. Såsom en påräknad tillgång till ränta och amurtissement anviste väl Ständerne de såkallade Danska fyringsmedlen; men det är gifvet, att om de emot förmodan skulle försvinna eller undergå förändring, måste Riksgäldskontoret tillgripa andra disponibla medel, för att fullgöra sina förbindelser. Så hade icke förhållandet blifvit, om; såsom Minerva synes hellre hafva sett, ett af statens verk fått uppdraget. Minerva blyges väl ej att förklara, det Ständerae zjort allt, avad de kunnat, för att upphäfva sjelfva möjligheten af en statskredit, åtminstone för deras Riksgäldskontor. Vi veta alltforväl, att en fraktion under Riksdagen fanns, som öppet utsade, att en slik kredit icke annorlunda kunde vinnas än genom fondsystemets införande. Vi våga likväl påstå, att allmänna begreppet om kredit ytterst hvilar derpå att. sätta tillgångar och behof i ett rätt förhållande till hvarandra och sålunda kunna punktuelt uppfylla ingångna förbindelser. Utgör detta rätta basen för allt slags kredit, måste den väl äfven kunna lämpas på statskrediten, eller ten Ständerne enligt 66 Regeringsformen äro pligtige att upprätthålla. Att Ständerne fullgjort denna pligt, nar redan en annan auktoritet, åtminstone i detta fall 2törre än Minerva, nemligen Statstidningen, erkänt, då den uti en fliciel artikel, någon td efter Riksdagens slut, förklarat, att Standerne försatt Riksgäldskontoret i det skick, att något tvifvel icke kan uppstå, att det ju till punkt och pricka kan uppfylla både de förbindelser, det redan ingåt!, och dem det kunde komma att sig ikläda. Må således Minerva gerna försöka att genom sina förebråelser emot Ständerne bilkontorets kredit eller komma någon att tro på Minervas spådom att beslutet om låns upptagande för lotsoch båkinrättaingens förbättrande kommer att stadna vid orden. Såsom något alldeles himmelsskriande forer Minerva Statsutskottet till last, att utskottet vågat yttra den åsigt. att rikets sjöförsvar egentligen hvilar på skärgårdsflottan, med tillsryrkan, att om Ständerne delade denna åsigt, de måtte, genom underdånig skrifvelse, på detta vigtiga ämne fista Kongl. Maj:ts Nådiga uppmärksamhet, till det afseende en sådan framställning kunde finnas förtjena. Det är ej vår mening att inlåta oss i underdåniga framställmngen förföll hos Ständerne,: och Minerva hade ju, vid sådan sakens utgång, ej behöft, långt derefter, taga så illa vid sig deröfver att pluraliteten i, ett utskott af 36 personer tillfälligtvis kunde vara af samhysa en motsatt. Ligger åter Minervas skräck uti sjelfva de ordalag, som föreslogos, så pekänna vi,att hon är ganska lättrörd. Om så skulle vara, beklaga vi det, men kunna ej göra mera, då vi ej inse, att Ständerne, derigenom att de yttra en deras åsigt, på något sätt vilja tillvälla sig delaktigtighet uti det befäl öfver krigsmakten till lands oeh sjös, som 14 S. RB. F. till.