del skulle beredas ull iorbattrad utkomst Ior sjellva
lotsarne, så att den summa, som nu fordrades, allenast
afsåg förbättring i lotskapitenernes och lotslöjtnanternes
aflöning. Med kännedom deraf, att desse, ull inga båt-
nad för sjöfarten, i allmänhet utgöra likasom endast en
serskild pensionsstat för flottan, och att de redac åtnjuta,
de förre 300 Rdr och de sednare 300 Rdr, samt ge-
menligen tagas ibland flottans invalider, icke sällan — till
stort mehn för sjefva lotsverket, som fordrar kraftfulla
män, synes det ej förtjena så bittert tadel, som Miner-
va användt, att ständerne icke voro beredvilliga att öka
fördelarne för slika sinekursbefattningar. Vi väga nästan
försäkra, att om regeringen med projektet om löneför-
bättring för lotsbefälet förenat en utsigt att af detta be-
fäl bilda skickliga lärare uti navigationen, hvilka huf-
- vudsakligen påkallas om vintren, då de sjöfarande till
någon del vistas hemma och lotsbefälet har ringa eller
någon diatrib om sjelfva hufvudsaken. Frågan om den
ma tanka som många andra, om ock mängden skulle
da proselyter. De skola icke förmå att störa Riksgälds-
ingen tjenstgöring, hade frågan fått en annan utgång.
Vi veta rätt väl, att navigationsskolors inrättandezvarit i
fråga; men då det icke kunnat ske utan med sjöfartens
ytierligare betungande, har naturligtvis detta väckt
motstånd. .
Behofvet att förbattra sjelfva lots- och båkinrättningen
erkände deremot Ständerne. , Att flera motioner inom
BorgareStåndet dertill bidrogo, vilja vi med Minerva ej
bestrida; utan att likväl med henne kunna dela klan-
dret deraf. Tvärtom anse vi såsom en förtjenst, att det
Stånd, som representerår handeln och sjöfarten, häråt
lemnade en serskild uppmärksamhet. Det ärr sant, Kongl.
Maj:t hade i nåder äskat för detta ändamål 170,000
Rdr. NB. af öfverskott, om sådane uppkomme. Mi-
nerva har en gång medgifvit, att desse äro eventuella.
Vi kunna likväl ej derföre anseifrågavarande behof anm-
nat än såsom verkligt och bestämdt. Derföre :ro vi ock,
att tillgången borde sättas i samma casus. Det skedde
ock, då Ständerne beslöto, att Riksgäldskontoret, såsom
deras ombud, och icke något af de förvaltande verken,
emot sedvana och föranledande ett farligt prejudikat,
skulle för berörde ändamål upptaga ett lån af 133,333
Rdr 16 sk. Såsom en påräknad tillgång till ränta och
amurtissement anviste väl Ständerne de såkallade Danska
fyringsmedlen; men det är gifvet, att om de emot för-
modan skulle försvinna eller undergå förändring, måste
Riksgäldskontoret tillgripa andra disponibla medel, för att
fullgöra sina förbindelser. Så hade icke förhållandet
blifvit, om; såsom Minerva synes hellre hafva sett, ett
af statens verk fått uppdraget. Minerva blyges väl ej
att förklara, det Ständerae zjort allt, avad de kunnat, för
att upphäfva sjelfva möjligheten af en statskredit, åtmin-
stone för deras Riksgäldskontor. Vi veta alltforväl, att
en fraktion under Riksdagen fanns, som öppet utsade,
att en slik kredit icke annorlunda kunde vinnas än ge-
nom fondsystemets införande. Vi våga likväl påstå, att
allmänna begreppet om kredit ytterst hvilar derpå att.
sätta tillgångar och behof i ett rätt förhållande till
hvarandra och sålunda kunna punktuelt uppfyl-
la ingångna förbindelser. Utgör detta rätta basen för
allt slags kredit, måste den väl äfven kunna lämpas
på statskrediten, eller ten Ständerne enligt 66 Rege-
ringsformen äro pligtige att upprätthålla. Att Ständerne
fullgjort denna pligt, nar redan en annan auktoritet,
åtminstone i detta fall 2törre än Minerva, nemligen Stats-
tidningen, erkänt, då den uti en fliciel artikel, någon
td efter Riksdagens slut, förklarat, att Standerne försatt
Riksgäldskontoret i det skick, att något tvifvel icke kan
uppstå, att det ju till punkt och pricka kan uppfylla
både de förbindelser, det redan ingåt!, och dem det kun-
de komma att sig ikläda. Må således Minerva gerna
försöka att genom sina förebråelser emot Ständerne bil-
kontorets kredit eller komma någon att tro på Miner-
vas spådom att beslutet om låns upptagande för lots-
och båkinrättaingens förbättrande kommer att stadna
vid orden.
Såsom något alldeles himmelsskriande forer Minerva
Statsutskottet till last, att utskottet vågat yttra den å-
sigt. att rikets sjöförsvar egentligen hvilar på skärgårds-
flottan, med tillsryrkan, att om Ständerne delade denna
åsigt, de måtte, genom underdånig skrifvelse, på detta
vigtiga ämne fista Kongl. Maj:ts Nådiga uppmärksamhet,
till det afseende en sådan framställning kunde fin-
nas förtjena. Det är ej vår mening att inlåta oss i
underdåniga framställmngen förföll hos Ständerne,: och
Minerva hade ju, vid sådan sakens utgång, ej behöft, långt
derefter, taga så illa vid sig deröfver att pluraliteten i, ett
utskott af 36 personer tillfälligtvis kunde vara af sam-
hysa en motsatt. Ligger åter Minervas skräck uti sjelf-
va de ordalag, som föreslogos, så pekänna vi,- att hon
är ganska lättrörd. Om så skulle vara, beklaga vi det,
men kunna ej göra mera, då vi ej inse, att Ständerne,
derigenom att de yttra en deras åsigt, på något
sätt vilja tillvälla sig delaktigtighet uti det befäl öfver
krigsmakten till lands oeh sjös, som 14 S. RB. F. till.