af fyra skillingar riksgälds för ett ark med fina stilar är
ganska inbjudande, äfven om man hade skäl att önska
sjelfva trycket i en samling sådan som denna, något
mera omsorgsfullt än i detta första häfte, som nu är
utgifvet till prof. Det återstår blott en betänklighet,
men som är så väsentlig, att den ovilkorligt synes for-
dra en förklaring å förlagsföreningens sida. — Det är
ganska väl bekant, att egande -rätten till enskilde för-
fattares tryckta skrifter här i Sverige icke, såsom i alla
andra länder, efter vissa år upphör och blir det all-
männas tillhörighet, på samma sätt som offentliga hand-
lingar alltid äro efier lag, utan att den fortgår evärd-
liga tider, likt anua2 egendom. En följd häraf är ock-
så, att förlagsrätten till de Svenske Klassiske författar-
nes skrifter är spridd på en mängd händer, och att nå-
gon samling icke kan utgifvas utan alla desse Egares
tillstånd. Nu veta vi likväl händelsevis bestämdt, att
åtminstone för en ganska korrt tid sedan hade något
sådant tillstånd ännu icke af vederbörande blifvit lem-
nadt till utgifvande, bvarken af Kellgrens, Leopolds,
Oxenstjernas, Fru ZLenngrens, Stagnelii, Stenhammars
eller Vitaliss m. fi. arbeten eller till Fredmans epist-
Jar och sånger, som hvar för sig egas af serskilde per-
soner; att icke tala om de nu lefvande: Tegners, Franzens
eller Wallins skrifter. Huru kan då förlagsföreningen
annonsera en samling af det skönaste och bästa, Sveno-
ska snillet frambragt? I fall denna lilla omständighet
icke förut blifvit påtänkt, så må det ursäktas oss, om
vi frukta, att den obekanta förlagsföreningen är
litet dum, som icke - eftersinnat första vilkoret
för möjligheten att hålla sit: löfte. Har förevingen
åter tänkt derpå, och likväl utan att bry sig om något
föregående aftal med ägarne, gått derpå löst och annon-
serat, så visar sådant både oklokhet och bristande akt-
ning för allmänheten som blir narrad, samt torde icke
heller serdeles bidraga till benägenhet hos förläggarne att
bortlemna tillståndet till en sådan samlings utgifvande.