de affärda dens, och hemställa till Tinget, att de icke
borde bifallas.
Hr Foss yttrade, att afsigten med kommitcerna var,
att de skulle gifva vägledning för beslutet; men ville
mån skicka dessa frågor tll Konstitutions-kommitcen,
så kunde det svårligen ske; för att erhålla en sådan,
emedan de genom flera kommitte-uilåtanden allt sedan
1324 och genom en foljd af afhandlingar äro så skär-
skådade, att ämnet kunde anses altömdt, och något nytt
derom knappt låter säga sig. Att afsigten med en saks
remitterande till en kommit skulle vara en höflighets-
betygelse, kunde talaren icke inse. Det enda com, en-
ligt hans tanka, kunde invändas mot sakens behandlan-
de nu genast, vore sålunda, att man först borde ha öf-
vertygat sig om att de tryckta exemplaren af de Kongl.
propositionerna voro aldeles öfverensstämmande med
originalerna.
Hr Hjelm fann, att likasom remissen till en kom-
mite var ett besynnerligt slags höflighet, så var det äf-
ven högst beklagligt, att någon representant kunde va-
ra så obekant med saken, det han icke utan betänke-
tid visste, huru ban deröfver borde afgifva sin röst. Om
de tryckta exemplarens öfverensstämmelse med origina-
lerna kande man genast öfvertyga sig.
Hr Grendahl frångick sitt förslag, så framt det icke
understöddes af någon annan. Hr Christensen ville
icke understödja det.
Hr Neergaard yttrade, att den enklaste procedur,
som med enahanda säkerhet förer till samma mål, all-
tid vore den bästa. Hvad vill man att kommitcen skall
göra? Skall den afgifva betänkande om en sak, hvar-
öfver en hvar förut afgjort sin mening, och med sä-
kerhet vet, hvad öde den skall möta i thinget? Således
ett betänkande om hvad man redan nogsamt betänkt!
— Man har anfört grannlagenhet som skäl för sakens
remitterande till en kommite; men äfven grannlagenhe-
tens fordripgar böra hafva sina gränsor, och åtminsto-
ne icke hindra sakens lämpligaste afgörande. Om för
öfrigt delikatessen måste så noga iakttagas, så syntes det
talaren, att man äfven så val kunde säga, det delika-
tessen fordrade, att man straxt afgjorde saken, utan att
skicka den till en kommitd, genom hvars utlåtande der-
om Regeringen kunde blotwtställas för mindre smickran-:
de omdömen.
Hr Lippe anmärkte, att det icke alltid var nog, att
representanten kände sig öfvertygad om hvad han vil-
le, han kunde äfven önska att för sig sjelf genomgå de
särskalda åsigterna af saken, för att möjligtvis dervid
upptäcka en ny sida af densamma.
Hr Falsen yttrade, att Regeringens rätt att föreslå
en förändring i grundlagen, funnes nedlagd i densamma.
Begagnandet af denna rätt kunde icke bli ett föremål
för tadel, utan borde mötas ed liberalitet. Något e-
gentligt utbyte af en ny åsigt af saken väntade han ic-
ke, men i dess afgörande genast. kunde han icke in-
stämma, och det så mycket mindre, som den icke fanns
på föredragningslistan.
Herr Hjelm bar för djup aktning för Norrska Rege-
ringen, att vilja supponera, det hon kunde finna en kom-
pliment i några dagars uppskof, och upplyste derjemte,
att intet hinder fanns i formerpa för sakens afgörande
genast.
Herr Falsen: att man skulle tänka på en kompliment
hade aldrig fallit honom in; den . största kompliment
gjorde Thinget sig sjelf med att använda den nödiga ti-
den, till att klokt ofverväga de beslut, det ärnade
taga.
Herr Broch instämde med Falsen, och föreslog
sakens remitterande till konstitutions kommiteen.
Herr Neergaard var äfven till det mesta ense med
den nästföregående talaren men alls icke med den sista
och föreslog således att, så vidt frågen uppsköts, skulle
det ske med det uttryckliga vilkor, att den i en senare
session skulle afhandlas, utan att skickas till någon kom-
mitee. i
Denna sista mening blef afven thingets beslut.
—— sas
FÖRFÄRLIG VERKAN AF EN SNÖLAVIN I
