ett liderligt slöseri med allmänna medel, eller med ett ; ord fallenhet för förskingring; 2:o exklusivitet i religiöst afseende, d. v. s. skenhelig ofördragsamhet. Den välborne Lorden sätter sig emot förslaget, emedan de huf-! vudsakliga felen hos korporationerne icke äro värre än förskingringar och mutor. Hvarföre säger icke Sir RB. Peel rent ut, att han icke will tillämpa samma principer på Irland, som på Eng-: land och Skottland? Han säger det icke; men han gör det. Ar detta er mening, så låt Huset öppet och manligt förklara, att det icke ärnar stifta lagar för Irland på samma grundsatser, som man användt på Engländ och Skotiland. Detta är frågan, som skall afgöras; och för den böra vi icke draga oss med några ömkliga förevändningar, eller kringgå den genom några lumpna fraser, för hvilka en bränvinsadvokat skulle blygas. Skulle då Irländarne icke veta, att de gifvit Skottland korporationsreform? Skulle de icke veta, att ansvarighet och kontroll var införd i Skottska municipalstyrelsen? Skulle de icke veta, att Ergland, i trots af ett annat ställe (Öfverhuset), fått en ansenlig portion korporationsreform? Ja, det har rätt berömligen nyttjat den. De, som sätta sig emot korporationsreform i Irland, hafva visserligen anledning att frukta den, i anledning af de verkningar, den haft i England. De se redan svärdet, de känna svedan i såret, som det gifvit Englands gamla korporationssystem. Jag kan säga Er, M. H., att det icke finnes en enda af dessa korporationsstader,: som icke skall förvandlas till en normal skola för kunska-: pen om lugn politisk agitation. Jag undrar således icke, att bland ett visst parti skall finnas en viss obenägenhet att : utsträcka principen äfven till Irland. Taiaren utbredde sig öfver det intryck, som det skulle göra på Irländska folket, om man icke gåfve det full rättvisa, full jemnlikhet med Engelsmän och Skottar, eller helt kallt sade, att man vill tänka på saken. Han gaf välförtjent lofoörd åt ministeren och ät Lord Mulgrave, som blifvit på det nedrigaste anfallen af torypressen; men också hade Irländska folket fattat ett oinskränkt förtroende till administrationen, : ehuru ingen af det populära partiet blifvit upphöjd till. embete. Detta oaktadt vore Irlämdarne icke blott högst belåtne, utan kämpade och sträfvade äfven af alla krafier att understödja den nu varande styrelsen. -Hvad önskar Irland? blott att blifva en del af England. : Vi hafva visserligen suckat och äflats att få oss en egen lagstiftning; och kanske äro mitt hjertas önskningar ännu riktade åt det hållet. Men jag och TIrländarne äro färdi-ge att öfvergifva dem. Jag tager Er, M.: H., till vittnen att vi äro färdigeatt för alltid afstå från upphäfvandet af unionen, med ett villkor, och det enda: att ställas i jemnlikhet med England ech Skottland. Tala icke mera med mig om den union, som hittills funnits, denna kabinetts-pergaments-union. Kommen ihåg, att i Irland finnas :6,500,000 af en religion och 300,000 af en annan, enige i sin föresats att bruka hvarje fredligt medel, för att skaffa sig-rättvisa — af England, om möjligt, annars af sig sjelfva. Detta uttalar jag icke som en hotelse (Oh ho!). Nå, lät det vara en hotelse; men är det då icke en konstitutionel hotelse? Vi hafva aldrig trotsat en lag, utan gått fram på en fredlig väg, hvarigenom vi aftvungit våra beherskares motsträfvighet concessicn på concession. Det skulle göra mig ondt att nödgas åter inträda på en dylik stråt; men ehuru jag är långt framskriden i år, är dock bhjertat lika ungt i mig, som någonsin, och jag är lika färdig som någonsin att, om så fordras, åter begynna kampen för mitt fäderneslands frihet — detta fäderneslands , hvars lejde och lönte sakförare jag gör mig en ära af att vara. Jag är i en ställning, hvaruti ingen man förut varit. Jag är Irländska folkets legohjon, om man så vill — dess pensionär, dess betjent, ja dess slaf; men jag är representant af dess tänkesätt. Och hvad är det nu, jag -å dess vägnar fordrar? Ett uttryck af det hopp, att Irland skall sättas på jemnlik fot med England och Skottland. : Jag begår ingen nådegåfva, intet lån af 20 millioner, utan det ärliga uttryckandet af detta hopp. Och skolen J, kunnen J vägra detta? Jag vill ej säga, vågen J? utan jag vill ödmjukt och undergifvet vädja till Er, såsom engelska Gentlemen, att i afton förena Er med ministeren och gifva Irland den obetydliga trösten af ett hopp, att det skall få rättvisa. Man begär intet mera än uttryckandet af detta hopp. Det är säkerligen värdt att tänka på, om man skall neka. detta. Jag försäkrar, M. H., att J aldrig skolen få. ett sådant tillfälle att försona Tiland genom rättvisa. Hafven J glömt år 1825? Äro historiens lärdomar bortkastade på Er? Historien, säger man, gör sjelfva dårarna visa; och jag vill påminna er om år 1825, då Irlands folk låg på sina knän och bad om rättvisa, såsom en tiggare ber om en allmosa. Det föraktades; dess bön afslogs. Mina tal, mins jag, kastades mig i synen med hån och spott från de ministeriella bänkarna, då jag icke hade något tillfälle att svara. Det andra stället förkastade