att bli straffad såsom tjuf, med lifstidsfängelse. Öfver-
domaren beviljar henne likväl förut ett enskildt sam-
tal i närvaro af sin far. Hon har att strida en hård
strid, men eger en stark själ, heldre död än vanära!
Sedan hon genom domarens försäkran att lagen aldrig
drabbade en sjutioårig man, blifvit tryggad för sin faders
lif, kastar hon med ens hela slöjan af sin och sin fars
förflutna lefnad, och upptäcker sitt stånd. Domaren
måste visserligen efter denna upptäckt, hvarigenom hon
lägger sjelf sitt hufvud på stupstocken, vara försakrad:
om hennes oskuld i den förevarande saken, men gåtan
angående diamanten är icke mer upplöst derför. Det
är nu hög tid ett Lord Osvald inträder. Här hafva vi
honom! Han har af den döende Blifild emottagit be-
kännelsen om hela skurkstrecket, och öfverlemnar till
domaren ifrån honom nyckeln till schatullet, såsom be-
vis härpå. Nu har han verkligen blifvit fullt och fast,
en gång för alla, öfvertygad om den sköna Sophies o-
skuld och dygd, den hederliga mannen! med rördt
hjerta biktar han sina synder, och anhåller om tillgift;
att Sophie redan älskar honom vet man förut. Hvem
kan således undra på att hon nu, då han menar så
uppriktigt och allvarligt, störtar sig i hans. famn, om
han också förut misskänt henne litet, gjort ett och an-
nat försök att förföra henne, etc. etc. ?
Hvad vidare upptäckten af Sophies verkliga börd
beträffar, så blir Lorden deröfver högligen förundrad,
och domaren en öfvermåttan hederlig menniska, har —
ingenting ! deraf hört; emedlertid ger han den gamla
grefve Walpole såsom en god vän det rådet att genast
bege sig öfver till Frankrike, dit hans dotter och blif-
vande måg skola följa honom.
M:ll Högqvist spelar Sophies roll. Hon har flera
tacksamma scener. Den långa i sista akten, deri hon
upptäcker sig för öfverdomaren och omtalar sin fars
öden och irrfärder, utfördes ganska väl. Detär ingen-
ting mindre än lätt, att under en dylik längre berät-
tande scen alltigenom återgifva med sanning de olika
grader af värma, de mångfaldiga nyanser i uttrycket,
som minutligen vexla hos en intresserad berättare, utan
att någon gång falla ner i platthet, stelhet, lexläsning,
liksom utan att stegra sig till obehörig pathos. Der
pröfvas ens deklamation, och M:ll Högqvists går onekli-
gen i denna scen med heder ur profvet. I återgifvan-
det af en sådan dubbel karakter, som Lord Osvalds,
kan icke sättas rim och reson, ägde H:r Almlöf ock-
så sin stora förmåga tiodubblad. H:r Hyckert spelar
Blifild; men hän eger för mycken naturlig fallenhet för
en viss bonhommie och rolighet, för att vara a son
aise i dylika skurkroller. Hans förslagenhet är mera
en Figaros godhjertade intriglust. Sådana knep, som
det med diamanten, höra icke till arten af oskyldiga
infall, icke ens till okynne. Blifild är en studerad skälm;
Som hans karakter för öfrigt icke på minsta vis är po-
etiskt tänkt, så kan också 1 vår tanka alldrig på dess
utförande vara någon verklig konstnärsära att föorvärfva,
vore detta än aldrig så naturtroget och studeradt.
Brars IIR UNDVARA NERE IT BENEDIKT EAA TS FE BOSNA ET IEEE NEN SOLA
Bern örn rn S örn
FN ON Ar re ET a EX re An