befälet på en liten Spansk brigg, och låg med den till ankars i Marivelesbugten, vid inloppet till Mznilaviken. En dag, vid middagstiden, fick jag höra ett buller på däck; jag sprang upp, såg mig omkring, och trodde att skeppet drifvit löst från sina ankare, och råkat på ett ref af hvit sand eller korall, med stora svarta fläckar på. Jag befalte gensst folket att kasta ut ännu ett ankare, hvarpå de allesamman (infödingar från Manila) helt trankilt svarade: det behöfs icke Herre! det är bara en Chacon! Då jag klättrade upp i tacklaget, blef jag också varse att dem rörelse, jag trott förorsakad genom skeppets: lösgoring från ankarne, härledde sig deraf, att en ofanlig fisk simmade under skeppet! Min förste bå:sman, som var från Cadix, hoppade oförväget med fyra man i skeppsbåten, och det lyckades honom verkhgen att slunga ea harpun i fiskens kropp, en sådan som man nyttjar mot delfirer, och vid hvilken han gjort fast lodlinan. Men fisken ryckte i ögonblicket båten så våldsamt ut åt hafvet, alt folket voro glada att blott binna kapa af linan. Efter hvad jag kunde tycka, hade fisken, som jag såg långsamt swmma fram under skeppet, åtminstouc en längd af 60 a 70 fot, derjemteen gauska betydande bredd, jag skulle tro måhända 30 fot. På ryggen hade han sådane fläckar, att, i fall han legat stilla, man helt säkert skulle hafva tagit honom för ett korallref, en anblick, som icke är ovanlig för sjömän. Hufvudet och fenorna kunde jag icke tydligt urskilja, emedan jag är temmeligen närsyat, och stor förvirring för ögonblicket rådde om bord. Hr Piddington har dessutom samlat ännu flere notiser rörande detta hafsvidunder, hvilka sätta dess tidvaro utom allt tvifvel. ;