kunde således ej, såsom sig annars bordt, användas till minskning af den för år 1832 iråkade skulden. Häruti ligger bekräftelsen på den sanning Stats-Utskottet uttryckt, fastän Minerva förbigått den, eller att genom anvisning af bestämda anslag å öfverskouen af Statsverkets inkomster, föranledes en skuldsättning, för hvars betäckande icke någon fond är beredd. Vidare har Utskottet ganska riktigt erinrat, att om, på sätt Minerva så gerna sett, anvisningen skett endast i den mån öfverskotten dertull lemnade tillgång, ett angeläget och vigtigt ändamål, kan genom brist på tillgångar förfelas, och Kongl. Maj:t derigenom blifva urståndsatt, att åstadkomma de förbättringar, för hvilka Rikets Ständer trodde sig hafva beredt medel, och att statsinkomsterna dessutom inflyta till stor del på det sätt, att deras verkliga belopp och huruvida de utfallit med brist eller öfverskott, icke med full visshet är kändt förr än omkring ett och ett halft år efter det årets slut, för hvilket de ingå, så att ännu på andra året efter det, då medlen bordt vara använde, ovisshet råder , huruvida — tillgång till den gjorda utgiften finnes eller icke. Ett sådant sätt för. utgifternas reglering var det som Utskottet och Städerne icke ansågo vara öfverensstämmande med den ordning, som borde vara första grunden för ett väl ordnadt StatsVerk, utan förkastade. och hvaröfver Minerva beskärmar sig, då hon om den underdåniga skrifvelsen, som ärligt upptog berörde, med flera, motiver, filler det yttrande: att genom samma underd. skrifvelse sattes liksom kronan på de styrande plurabteternes och deras hufvudmäns förberedande anstalter till det stora verk som förestod, zemligen det, att resonera öfverända innehållet af den Kongl. propositionen om Statsverkets behof och sättet att dem fylla. I förbigående måste vi likväl, till ledning för dem af våra läsare, som möjligen ännu skulle anse Minervas citationer och läror :såsom trosartiklar, upplysa, att ifrågavarande betänkande i dennä del från Stats-Utskottet inkom utan någon reservation och således var att anse för ett verk, ej af pluraliteten, utan af hela, Utskottetspersonal, hvars sammansättning vi förut beskrifvit. Samma betänkande innehöll likväl ännu en punkt af mera ömtålig beskaffenhet, hvarföre ock Minerva förbigått den uti sitt föredrag, fastän hennes ublida omdöme sannolikt, och måhända företrädesvis — hvilar öfver denna. Fjerde punkten af Betänkandet innehöll och blef grunden för Ständernas underdåniga yttrande i skrifvelsen, att vid pröfningen af Stats-Verkets behof, uppmärksamheten blifvit fästad derå, hurusom tid efter annan besparingarne uppå 2 och 3 bufvudtitlarne blifvit disponerade till förhöjning af vissa embets-Verks eller korpsers ordinarie löningsstater och huruledes detta förhållande derefter gifvit anledning att begära ökade anslag för hufvudtitlarne och bifall dertill beredt möjligheten af nya besparingar, hvilka åter på lika sätt användts. Inom Stats-Utskottet förmärktes ingen skiljaktighet uti detta omdöme om effekten. Deruti måste också ligga en sanning, desto hellre som ingen uppträdt att vederlagga dem. Frågan om besparingarnes användande har vid flere Riksdagar blifvit med mera och mindre hård hand vidrörd. Vid den sisia, man må göra Stats Utskottet den rättvisan, afhandlades den fullkomligt. Man gick till botten med saken. Man undersökte ursprunget till Kongl. Maj:ts öfver de på hufvudtitlarna af Riksstaten uppkommande besparingar, utofvade dispositionsrätt. Måhända bidrog till deuna närmare -:updersökning, som var nödvändig för att med öfvertygelsens kraft kunna fälla ett oradöme, att föränärade föreskrifter erfordrades, den sällsynta händelsen, att Stats-Utskottet redan tidigt på Riksdagen, utan någon skiljaktighet, beslutade att hos Stämderne anmäla, det anledning till anmärkning förekom emot den föredragande för krigs ärenderna, som hade kontrasignerat Kongl. Maj:t Nådiga bref den 23 September 1830 och den 135 Januari 1831, hvarigenom förordnades att en af Ständerna vid den nyss förut slutade Riksdagen pröfvad men afslagen lönetillökning för gardesregementerwa, horde af besparingarna å tredje hufvudtiteln utgå. Derigenöm stärktes 1 sin mon uppmärksamheten på ämnet. Det är väl-sannt, att KonstitutionsUtskottet, på grund af vunnen och meddelad upplysning dergm, att berörde disposition blifvit vidtagen emot både StatsSekreterares och Stats-RBåds tillstyrkande, förklarade anmärkningen icke kunna till påföljd gillas, men sjelfva faktum stod likväl qvar..och det var till förekommande af något dylikt i framtiden, som Utskottet föreslog, att Ständerpne skulle :bos K. Mi: i underdånighet anmäla, detide beslutat att de: under ;Riks-statens hufvudtitlar uppkommande besparingar, icke må anvisas fill några bestämda löneanslag på stat. Detta förslag, som till .prineipen inom Stånden allmänt godkändes, gaf likväl en: märkvärdig anledning till. en strid. om orcd. På Riddarhuset och i Preste-Ståndet fästede man sig vid ordet besluta, hvilket man ej ville antaga, utan utbyta. mot ordet förklara. Striden Tförtsatites vid återremiss