icke vara egnade. BETRAKTELSER ÖFVER TIDNINGEN SVENSKA MINERVAS BETRAKTELSER VID RIKSDAGENS SLUT. ov (Forts. fr. N:o 19.) Till det system, som inom en del af embetsmannakotterierna ar rådande, att höja på axlarna ötver Rikets Ständers tillgöranden vid sista Riksdag, och i synnerhet att klandra Stats-Utskottet, som icke obetingadt ville gå in på alla vederbörandes fordringar, hör det helt naturligt, att fästa ssrdeles upmärksamhet vid detta Utskotts företag, attföre allmänna Statsregleringen behandla några med berörde reglering gemenskap egaude allmänna frågor, hvaribland förekom först Kongl. Maj:ts nu tredje Riksdagen å rad framstöllda Nåd. förslag, att så länge beräkning af spannmål under penningelönerne avsågs böra forifara, ett från riksdag till riksdag oföranderligt medelpris derå, grundadt på nästföregående tio års riksmarkegång måtte bestämmas. 5tats-Utskottet utredde likväl, att om detta antogs, och således ett 10 års medelpris skulle bestämmas; det komme att utgöra 6 Rdr 44 sk. 6 rst., hvarigenom en verklig, ifrån början ej afsedd lönreförhöjning åt embetsoch tjenstemän skulle uppstå. Derföre tillsiyrkte Utskottet, att vid redan gällande sätt att beräkna värdet af den under lönerne inbegripha spannemål måtte förblifra; men föreslog tillika, att då likväl i samma mon som penningvärdtt vinrer stadga, berörde beräkning blifver öfverflödig, vid anslåendet af nya löner i förra fallet icke beråkna någen spannmål, och vid förhöjningen af redan tillvarande löner, endast det gamla tunnetalet under lönerna. Atergå vi till anledningen för införandet af ifrågavarande verkligen invecklade beräkningssätt, som med för stora oiägenvheter, deribland den icke obetydligt in-. verkande, att en klass af medborgare njuter fördelar, då den stora massan lider af missvext och dyr ud, så erfara vi alt den var saknaden af något annat sätt att bereda penuingelöntagare någon säkerhet emot en allt för stark kövzing af myntets försämring, och att det tillkom vid den år 1815 beslutade förbättring uti deras förnt alför ringa löneförmåner. Att dennå mnödfallsutväg medfört hvad man deraf väntat, torde väl ingen påstå, men också icke at någon bättre under tiden varit att tillgripa, så att metoden tarfvade förandting. Andamålet som söktes, stod att vinna genom realisationen. — Den var likväl ej verkställd då stats-utskottet afgaf det åberopade yttrandet, som således försvarar sig sjelf. Vid en kommsnde riksdag blir det lättare att härom reglera så, ait det invecklade beräkningssättet kan upphöra, utan att hvarken löntagarne förnirmas, eller staten betungas med en förökad utgift. Denna punkt har Svenska Minerva helt och hå-let förbigått i de betraktelser, hvilka vi uti denna artikel företagit oss att litet närmare skärskåda, och har i stället bittert klandrat stats-utskottets åtgärd att afstyrka och ständernas att afslå Kongl. Maj:ts nådiga propositionm att till vissa, likväl ej specielt uppgifna, utgifter för försvarsverkets upprätthållande, måtte anvisas ett årligt anslag af 233.333 R:dr 16 sk. att af öfverskotien på stats-verkets inkomster utgå, så vidt de dertill lemnade tillgimg. Minerva har icke kunnat bestrida riktigheten af det hufvudsakliga skäl för afslaget, som begagnadts, eller att det stridde mot begreppet af en ordentlig statsreglering, att anvisa utgifter på en så .0viss tillgång, som öfverskotten å inkomst-tittlarna, men ansett det i förevarande fall förlora allt värde detföre, att Kougl. Maj:t icke begärt anslaget såsom o villkorhgt, utan allenast eventualiter, så vida öfverskotten lemnade tillgångar dertill. För vår del kunna vi ej annat än på det högsta gilla det åberopade hufvudskälet, och deremot förkasta det klander Minerva uppställt i afseende derpå, att utskottet förklarat att om öfyverskott uppkommer, de väl behöfdes för riksgäldskontoret, för att kunna uppfylla sina förbindelser. Minerva har till grund för sitt klander anmärkt, att hvad som icke gick an alt anvisa. eventualiter för ett kronans behof, således gick an att påräkna för : uppfyllandet af riksgäldskontorets bestämda förbindelser. Först och fräråst är citationen falsk i så måtto, att stats-utskoitet icke. omtalat att ånvända dfverskotten till riksgälds-kontorets bestäm da förbindelser, för hvilka ständernha hafva en ovillkorhg-pligt att anvisa: full fond. Utskottet bar således icke felat i konseqvens. Vi böra för öfrigt icke förtiga, att riksgäldskontoret just i följd af sin bestämmelse, utgöra en reserv under Rikets Ständers frånvaro, och säledes ganska ofta är hlattets!dt för tillföllise utosften oo Gl 4...