nu ÖH UVUOVOÖUM I HM UÖUÖÄ OO UM Ä ÖÖM OH MM
TOEATER.
HOBERGSGUBBEN.
Original-V audeville i 2 ÅAkter.
De flesta af vira läsare känna utan tvifvel en ö, som
heter Gottland, om icke för annat, för dess ypperliga
kalk, hvarmed vi rappa våra hus så granna, dess deli-
kata fårkött, dess smältande rofvor. Det är på besagde
ö, vi för denna gång få se oss omkring ett ögonblick.
Kongl. Teaterns publik är sedan länge så van vid Paris
och andra stora utländska städer, att det är en riktig
hugnad, att för ombyte skull få göra ett besok någor-
stäådes inom det kära fäderneslandet. :
Vi äro således på Gottland. Om man vill veta,
hur en treflig bondgård i grannskapet af Hoberget
såg ut i foredna dagar, eller möjligen en vacker dag
kommer alt se ut, (ty för närvarande finnes der ingen
byggd, utom på temligen betydlixt håll från nämnde
Hoberg,) så är det just en sådan vi hafva framfor
oss; ett hyggligt parvåningshus af dessa på Gottland
så vanliga kalkstensbyggningar; en liten pittoresk gräs-
bänk straxt utanför, någonting icke alldeles vanligt i
bondgårdar, men rätt vackert; en helt ny loge, som
skulle vara alldeles oklanderlig, om den blott vore ett
par gånger till så stor. I fonden der bakom presen-
terar sig någonting bergigt, som man dock icke må
taga för Hobergev? hvilket ser litet annorlunda ut.
Det är annars verklig skada, att man ej härstädes eger
utsigten deraf; bland de många märkvärdigheter, hvar-
for Gottland förtjenar att ådraga sig en närmare upp-
märksamhet, än hitils skett, är det citerade berget san-
rerligen icke det minst kuriösa.
När man reser ytterligare söderut från Sundre, som
är den sydligaste kyrka på Gottland anta er landskapet
för hvar fot en allt mera flack och ödslig karakter,
de bördiga åkrarna lemna snart rum för ängar; träd och
buskar höra här till sällsamheter. Man färdas nu längs
foten af en uppstigande bergsmur på ena sidan, på
den andra en sträcka af betesmarker, bortom hvilka
man redan upptäcker hafvet. Småningom börjar vägen
höja sig uppåt bergsväggen, en kort stunds vandring,
och man befinner sig: uppe på plattformen af en kalk-
klippa, som, blott med en sida fasthängande vid Jandet,
på de öfriga tre sidorna med brådstörta väggar springer
ut i hafvet, likt ett vakttorn från en fästningsmur,
endast baserad på en få famnars bred kaj af flisig sand-
sten, vid hvilken vågorna aflägga sitt hvita, eviga skum.
Sedan man här uppe räknat alla segel ute på Oster-
sjön, eller roat sig med att slunga någon djupt derunder
sväfvande sjöfågel med ett väl sigiadt bössskott pladask
ner i hafvet, så rustar man sig till att företaga en liten .
utflygt ner på sidan af berget, på en viss kant, der
det är mindre brådjupt är annars och således på sätt
och vis tillgängligt så väl upp- som nedifrån för den
nyfikna vandraren, förutsatt att han är någorlunda ledig
och vig i sina fasoner, och eger icke allt för klena
muskler. Man får nu klättra en stund opp och ner i
skrefvorna, och stannar omsider utanfor en stor, af
naturen uthuggen grotta ini berget. Detta berg är den
namnkunnoga Hoburgen (icke Hoberget!) hvilken med
all rätt kan kallas Caput finis terrce, på Gottland,
såsom den hederliga Jöran Wallin säger uti sina I.
Herrans nanm, Gothländske Samlingar etc. etc.. Den-
na grotta är dem beryktade Hoburgsgubbens sängkam-
mare. - Den står nu obebodd och omöblerad. Att ett
bergstroll likväl i fordna dar verkligen der haft sitt
residens, lider intet tvifvel; gamla sagor veta derom
alt berätta tusen saker, Man skulle lätteligen förmoda
att det måtte varit ett högst misanthropiskt troll, som
valt till boning denra ensliga håla, hvilken hksom
vänder ryggen till från all ära och redlighet, och der
man endast stirrar rakt ut i öppna rymden och icke
har att konversera med någon annan, än de hesa hafs-
måsarna. — Emedlertid förena sig många sägner deri,
att det tvertom varit ett ganska hjelpsamt troll, som
gifrit bönderna i trakten lycka vid fiskeri och jagt.
Hela verlden kävner historien om bonden, hbvilkens
förstfodde han skänkte tre skoflar silfyermynt 1 fadder-
gåfva, då han icke personligen ville infinna sig som
vittue, i anseende aill det ledsamma sällskapet, en sankt
Per, en sankt Gertiud, och annat dylikt gudsnådeligt
folk, som bonden äfvenledes bjudit tll faddrar.
Det år om denna Hobuwgsgubbe och hans silfver-
UR a 1 2
NL. NIA NE i FLORA 27