nu ÖH UVUOVOÖUM I HM UÖUÖÄ OO UM Ä ÖÖM OH MM TOEATER. HOBERGSGUBBEN. Original-V audeville i 2 ÅAkter. De flesta af vira läsare känna utan tvifvel en ö, som heter Gottland, om icke för annat, för dess ypperliga kalk, hvarmed vi rappa våra hus så granna, dess delikata fårkött, dess smältande rofvor. Det är på besagde ö, vi för denna gång få se oss omkring ett ögonblick. Kongl. Teaterns publik är sedan länge så van vid Paris och andra stora utländska städer, att det är en riktig hugnad, att för ombyte skull få göra ett besok någorstäådes inom det kära fäderneslandet. : Vi äro således på Gottland. Om man vill veta, hur en treflig bondgård i grannskapet af Hoberget såg ut i foredna dagar, eller möjligen en vacker dag kommer alt se ut, (ty för närvarande finnes der ingen byggd, utom på temligen betydlixt håll från nämnde Hoberg,) så är det just en sådan vi hafva framfor oss; ett hyggligt parvåningshus af dessa på Gottland så vanliga kalkstensbyggningar; en liten pittoresk gräsbänk straxt utanför, någonting icke alldeles vanligt i bondgårdar, men rätt vackert; en helt ny loge, som skulle vara alldeles oklanderlig, om den blott vore ett par gånger till så stor. I fonden der bakom presenterar sig någonting bergigt, som man dock icke må taga för Hobergev? hvilket ser litet annorlunda ut. Det är annars verklig skada, att man ej härstädes eger utsigten deraf; bland de många märkvärdigheter, hvarfor Gottland förtjenar att ådraga sig en närmare uppmärksamhet, än hitils skett, är det citerade berget sanrerligen icke det minst kuriösa. När man reser ytterligare söderut från Sundre, som är den sydligaste kyrka på Gottland anta er landskapet för hvar fot en allt mera flack och ödslig karakter, de bördiga åkrarna lemna snart rum för ängar; träd och buskar höra här till sällsamheter. Man färdas nu längs foten af en uppstigande bergsmur på ena sidan, på den andra en sträcka af betesmarker, bortom hvilka man redan upptäcker hafvet. Småningom börjar vägen höja sig uppåt bergsväggen, en kort stunds vandring, och man befinner sig: uppe på plattformen af en kalkklippa, som, blott med en sida fasthängande vid Jandet, på de öfriga tre sidorna med brådstörta väggar springer ut i hafvet, likt ett vakttorn från en fästningsmur, endast baserad på en få famnars bred kaj af flisig sandsten, vid hvilken vågorna aflägga sitt hvita, eviga skum. Sedan man här uppe räknat alla segel ute på Ostersjön, eller roat sig med att slunga någon djupt derunder sväfvande sjöfågel med ett väl sigiadt bössskott pladask ner i hafvet, så rustar man sig till att företaga en liten . utflygt ner på sidan af berget, på en viss kant, der det är mindre brådjupt är annars och således på sätt och vis tillgängligt så väl uppsom nedifrån för den nyfikna vandraren, förutsatt att han är någorlunda ledig och vig i sina fasoner, och eger icke allt för klena muskler. Man får nu klättra en stund opp och ner i skrefvorna, och stannar omsider utanfor en stor, af naturen uthuggen grotta ini berget. Detta berg är den namnkunnoga Hoburgen (icke Hoberget!) hvilken med all rätt kan kallas Caput finis terrce, på Gottland, såsom den hederliga Jöran Wallin säger uti sina I. Herrans nanm, Gothländske Samlingar etc. etc.. Denna grotta är dem beryktade Hoburgsgubbens sängkammare. Den står nu obebodd och omöblerad. Att ett bergstroll likväl i fordna dar verkligen der haft sitt residens, lider intet tvifvel; gamla sagor veta derom alt berätta tusen saker, Man skulle lätteligen förmoda att det måtte varit ett högst misanthropiskt troll, som valt till boning denra ensliga håla, hvilken hksom vänder ryggen till från all ära och redlighet, och der man endast stirrar rakt ut i öppna rymden och icke har att konversera med någon annan, än de hesa hafsmåsarna. — Emedlertid förena sig många sägner deri, att det tvertom varit ett ganska hjelpsamt troll, som gifrit bönderna i trakten lycka vid fiskeri och jagt. Hela verlden kävner historien om bonden, hbvilkens förstfodde han skänkte tre skoflar silfyermynt 1 faddergåfva, då han icke personligen ville infinna sig som vittue, i anseende aill det ledsamma sällskapet, en sankt Per, en sankt Gertiud, och annat dylikt gudsnådeligt folk, som bonden äfvenledes bjudit tll faddrar. Det år om denna Hobuwgsgubbe och hans silfverUR a 1 2 NL. NIA NE i FLORA 27