ras ilska mot oss har besegrat deras vanliga förställning;
vi hafva ingen ting mer att få veta på det hållet. Oss återstår
ej annat, än att bevisa vederspelet med handlingar, och
vi äro i stånd att göra det.
Denna den Ryska politikens trösbekännelse är märk-
lig. Många hafva anat, till och med sagt detsamma;
men man har skrattat åt dem, till och med förföljt dem
i vissa bemälte politiks undergifaaste lydländer. Det är
ett lärorikt fenomen, detta behof, detta erkännande at
behofvet, att förstora sig, för att kunna: existera — det-
ta medvetande af sin egen tillvaros, sina egna politiska
behofs oförenlighet mgd allt omkring sig — denna o-
möjlighet att fredligt och jemnlikt trifvas ihop med
det öfriga statsförbundet — detta imperativa behof
att krossa och sluka, för att icke förgås. En hemsk
känsla genomgår åskådaren af ett dylikt fenomen; han
bäfvar, kanske ej mer för de omgifvande offren, än för
sjelfva patienten — ty denna onarturliga frätlust är be-
stämdt en sjukdom. Huru ihåligt, huru andefattigt, hu-
ru otillgängligt för ädlare behof, måste, icke ett dylikt
väsende — individuelt eller kollektift väsende — vara!
Våra tankar om skälet till sjukdomen hafva vi yttrat 1
en föregående artikel. i
Diplomaten öfvergår sedan till betraktelser öfver nöd-
vändigheten att koncentrera alla krafter mot Turkiet och
icke hålla armtzer på aflagse punkter. — Osterrike wore
den enda makt, hvarifrån ett anfall kunde befaras );
men det kunde nog hållas i respekt med den samman-
dragaa styrkan, då anfallet icke kunde komma allt för
hastigt och oförmodadt. Den diplomatiske författaren
resumerar slutligen hvad han sagt, och kommer till det
hufvudresulkat, att.första fälttåget blott var ett försök,
men att det andra skall bestämma det begrepp, Euro-
pa skall göra sig om Rysslands makt. - Detta sednare
fälttåg skall betraktas såsom ett ne plus ultra af Ryss-
lands moraliska och materiella ressourcer i och för
kriget, -
) Derom synes man hafva varit fullkomligt säker, så
att icke ens någon annan makt nämnes.
—