ras ilska mot oss har besegrat deras vanliga förställning; vi hafva ingen ting mer att få veta på det hållet. Oss återstår ej annat, än att bevisa vederspelet med handlingar, och vi äro i stånd att göra det. Denna den Ryska politikens trösbekännelse är märklig. Många hafva anat, till och med sagt detsamma; men man har skrattat åt dem, till och med förföljt dem i vissa bemälte politiks undergifaaste lydländer. Det är ett lärorikt fenomen, detta behof, detta erkännande at behofvet, att förstora sig, för att kunna: existera — detta medvetande af sin egen tillvaros, sina egna politiska behofs oförenlighet mgd allt omkring sig — denna omöjlighet att fredligt och jemnlikt trifvas ihop med det öfriga statsförbundet — detta imperativa behof att krossa och sluka, för att icke förgås. En hemsk känsla genomgår åskådaren af ett dylikt fenomen; han bäfvar, kanske ej mer för de omgifvande offren, än för sjelfva patienten — ty denna onarturliga frätlust är bestämdt en sjukdom. Huru ihåligt, huru andefattigt, huru otillgängligt för ädlare behof, måste, icke ett dylikt väsende — individuelt eller kollektift väsende — vara! Våra tankar om skälet till sjukdomen hafva vi yttrat 1 en föregående artikel. i Diplomaten öfvergår sedan till betraktelser öfver nödvändigheten att koncentrera alla krafter mot Turkiet och icke hålla armtzer på aflagse punkter. — Osterrike wore den enda makt, hvarifrån ett anfall kunde befaras ); men det kunde nog hållas i respekt med den sammandragaa styrkan, då anfallet icke kunde komma allt för hastigt och oförmodadt. Den diplomatiske författaren resumerar slutligen hvad han sagt, och kommer till det hufvudresulkat, att.första fälttåget blott var ett försök, men att det andra skall bestämma det begrepp, Europa skall göra sig om Rysslands makt. Detta sednare fälttåg skall betraktas såsom ett ne plus ultra af Rysslands moraliska och materiella ressourcer i och för kriget, ) Derom synes man hafva varit fullkomligt säker, så att icke ens någon annan makt nämnes. —